Det stod en skäggig farbror på en balkong ovanför entrén till dagis och skrek att ungarna skulle hålla käften. Mitt möte med gubben var annorlunda, men jag fick bilden hoppusslad för mig när jag hörde andra föräldrar prata om honom.

När jag kom med Korvas frågade han om jag hade barn på dagis, och sedan presenterade han ett förslag för mig, som han ville att jag skulle framföra till de andra. Förslaget gick ut på att man skulle krama om sina barn så ofta man kunde så att de kände sig älskade, och blev de inte tystare av det skulle man hota dem till att aldrig mer få någon mat.

Förslaget innehöll helt enkelt lite blandade tekniker för att få tyst på en unge. En del fina och en del lite mindre fina. Jag fick böja nacken kraftigt bakåt och spetsa öronen när gubben hojtade ner sina instruktioner från tredje våningen, vilket var ganska obekvämt, så när jag insåg att lektionen inte tycktes ha något naturligt slut tackade jag för mig, mitt i en mening, och gick in i kapprummet. Där det alltså, i smått chockerade ordalag, samtalades om hur gubben hade skrikit och vrålat åt ungarna.

Innan jag gick in hade tanken slagit mig att det inte kan vara lätt att bo ovanför ett dagis, om man gillar att sova på morgnarna, eller gillar lugn och ro i största allmänhet. Och även om farbrorn naturligtvis betedde sig på ett synnerligen opassande vis kunde jag inte låta bli att tycka att incidenten var lite uppfriskande. Kanske hade han gått och byggt upp den här aggressionen under flera års tid, för att slutligen explodera. Hur som helst är det ju rätt tabubelagt att skrika åt ungar att de ska hålla käften, och en del av mig uppskattade dramat.

Det är kanske på sin plats att också inflika att det inte händer särskilt mycket i mitt liv.