Jag har blivit hotad till att inte få komma på Korvas kalas så många gånger att jag har tappat räkningen. Men så har jag också blivit bjuden ganska många gånger. Intressant att notera är att det sannolikt inte kommer att bli något kalas över huvud taget om inte jag är inblandad, men det tycks inte Korvas ha med i sina beräkningar, när hon ger mig kalla handen.

För en tid sedan funderade jag på om det verkligen var nödvändigt att ordna dagiskalas för Korvas när hon fyller år. Så mycket tjafs och fix för någonting som säkert inte var så mycket värt, tänkte jag. Skulle hon verkligen bry sig om vi lät bli, tänkte jag. Hon vet ju inte ens när hon fyller år. Men det är nya tider nu. Hon vet visserligen fortfarande inte när hon fyller år, men ATT hon fyller år är hon nu fullkomligt klar över, och hon ser kalaset som ett faktum. Kalaset är en fyraårings hela kapital. Det man frestar och hotar med.

Om något barn på dagis exempelvis har två saxar och ett annat barn frågar ”ska du ha båda saxarna”, och barnet med saxarna säger ”ja det ska jag”, då kan man vara säker på att den med saxarna kommer att förlora sin inbjudan till det saxlösa barnets kalas. Det är så det fungerar. Det är så man berättar att man tycker om eller inte tycker om någon. Om någonting är juste eller ojuste.

Att ta ifrån Korvas hennes kalas vore som att skinna henne in på bara kroppen. Som att skicka ut henne i strid utan vapen.