”VA!?”, brukar jag säga i en chockerad ton, ofta under nattningen, och Korvas börjar skratta och förstår vad som ska komma bara på hur jag spärrar upp ögonen och munnen. ”DU HAR EN KNOPP MITT I ANSIKTET! Den måste vi ta bort!”

”NEJ, STOPP”, svarar hon. ”Det där är näsan, det är ingen knopp. Vill man inte så vill man inte”, fortsätter hon och får ett strängt uttryck i ansiktet, och jag misstänker hon både gillar och ogillar den här leken. Hon skrattar alltid först, men möjligen finns en liten, liten osäkerhet på om jag har uppriktiga planer på att faktiskt ta bort hennes näsa. Av erfarenhet borde hon dock veta att det inte är någon större risk.

Så lugnar vi oss en stund innan jag spärrar upp ögonen och munnen igen och utbrister ”VA!? DU HAR ETT HÅL I MAGEN! Det måste vi laga”. Och då skrattar hon först igen, innan hon säger ”STOPP, det där är inget hål, det där är en navel!”.

Ja, och sådär håller det på.