Det fanns en tid när ordet ”pappa” lät som ljuv musik i mina öron och gav mig rysningar. I början var det så fantastiskt att jag inte kunde få nog av det. Inte sällan pekade jag på mig själv och frågade ”vem är det här?”, bara för att få höra det.

Det kan fortfarande få mig att haja till ibland, på ett lite svindlande sätt, när ordet utlöser insikten om att jag faktiskt är en pappa. Alltså, det vet jag ju hela tiden, men ibland kan jag verkligen känna det och bli fascinerad och närmast förvånad. Att jag är en pappa, till ett barn som nyss var en bebis men som nu går och pratar, skojar och jävlas.

Men sedan några veckor tillbaka används ordet ”pappa” ibland så frekvent att det blir smärtsamt. Hon har haft dagar då hälften av alla meningar hon yttrar börjar med ”men pappa”, och då känns det efter ett tag lite som när någon kör in ett finger i sidan på en. Som att någon pickar på en samtidigt som den talar, för att försäkra sig om att man inte flyr iväg med uppmärksamheten.

Då vill jag ibland skrika ”MEN JAAAAAA, VAD ÄR DET!?” Men det gör jag naturligtvis inte.