Stackars, stackars bloggen. Det finns flera anledningar till att det har varit lite blygsamt tilltaget med inlägg på sistone. Den främsta är att bloggen är lite som ett förhållande och att jag inte har varit särskilt kär i den, den senaste tiden. Jag har till och med gått så långt i tankarna som att fundera på om det inte är dags att göra slut.

Men de där tankarna har jag slagit undan nu. Man gör inte slut hur som helst, utan att tänka sig för, och nu har jag kommit fram till att hjärtat faktiskt klappar för bloggen än. Vi har haft det lite jobbigt bara. Fast någonting behöver förändras känner jag. Kanske handlar det främst om min inställning till den, att jag ibland glömmer bort att jag faktiskt har den för att det är kul. Inte för att jag måste. Det har varit lite för många ”ååh, nu måste jag skriva ett inlägg” och lite för få ”skönt, nu får jag tid att skriva lite, vad roligt”, helt enkelt.

Ett och annat ”måsteinlägg” är en nödvändighet i maskineriet, men proportionerna måste vara i balans och det har de inte varit nu. Jag håller på och vevar allting tillrätta i huvudet kan man säga, och hur länge den processen varar vet jag inte riktigt. Till dess kommer det sannolikt att vara lite hipp som happ. Och så är Korvas sjuk och hostar och har sig.

Bara så att ni vet.