Jag brukar anordna små kapplöpningstävlingar om vi har bråttom någonstans och jag inte vill tjata på Korvas att hon ska skynda sig på. Är vi försenade är det knappast hon som kan klandras för det. Hon är tre år, med allt vad det innebär i fokuseringsförmåga och tidsuppfattning, så det är upp till mig att förhålla mig till hennes väsen och planera efter det. Det betyder sannerligen inte att jag aldrig låter min dåliga planering gå ut över henne, men jag brukar åtminstone försöka att inte göra det. Som att anordna små kapplöpningstävlingar istället för att tjata.

”Vem hinner först till knappen!?”, säger jag och börjar springa över gården. Det finns nämligen en knapp som Korvas gillar att trycka på, med vilken man kan låsa upp porten när man ska ta sig ut på gatan. Då sätter hon fart mot knappen och ränner förbi mig som har sänkt hastigheten men fortsätter att springa i slow motion med dramatiska rörelser som om jag verkligen skyndade mig.

”Du hinde inte”, säger hon när vi kommer ut på gatan.

”Nej, det gjorde jag inte”, svarar jag. ”Du var snabbast och jag hann inte. Det är så man säger vet du. Jag hann inte.”

Då tittar hon strängt på mig och börjar förklara, på det där fullständigt underbara viset som inte förklarar någonting, varför hon har sagt rätt i alla fall.

”Men man kan faktiskt dela, och jag delar. Man kan säga Kor-vas.”

”Okej Kor-vas, men vem hinner först till den röda bi-len!”, säger jag och gör ett ryck.