Vi lekte bebis en kort stund igår, Korvas och jag. Vanligtvis är det bara farfar som står ut med den tortyrlika bebisleken. När han är här brukar de försvinna in på Korvas rum och så hör man dämpade ”bebisskrik” från övervåningen, varannan gång i baryton och varannan gång i sopran. Bebisen somnar, vaknar och skriker, somnar, vaknar och skriker och så vidare. Det är roligare att dunka huvudet i väggen än att leka bebisleken.

Igår var det på mitt initiativ. För en tid sedan fick Korvas syn på en nappflaska som vi hade glömt att göra oss av med, och sedan dess vill hon ibland dricka vatten ur den. När hon kom gående med flaskan ryckte jag tag i henne och sa att hon var min bebis och att jag skulle mata henne. Och så lade jag upp henne i knät och höll i flaskan, och trots att det var länge sedan nu var rörelsen så bekant att jag fick en klump i halsen, och drömde mig tillbaka.

Den sentimentala känslan dämpades något av att Korvas hela tiden ropade att hon var en bebis. Det gjorde hon ju sällan då.