”Ibland heter jag Korvas och ibland heter jag Edith”, förklarar hon för den vänliga mannen bakom disken i kaféet, han som just har petat henne på näsan och sagt ”tjena”.

Vi har precis varit på den öppna mottagningen och träffat en distriktssjuksköterska och fått veta att vi måste träffa en läkare istället, och de har sin öppna mottagning en timme senare. Varför vi väljer att slå ihjäl tiden på ett kafé istället för i ett väntrum. Mottagningens akvariefiskar och skvallertidningar i all ära, men de förmår inte att fylla en väntan på sammanlagt två timmar.

Korvas var riktigt uppspelt på morgonen över att vi skulle gå till doktorn, eller ”diskitsköstan”, och skyndade sig med påklädningen. Innan dess hade jag ringt till sjukvårdsupplysningen, och när kvinnan i andra änden av telefonlinjen frågade vad barnet hette fick jag blackout. Jag kunde bara komma på ”Korvas”, men misstänkte att det inte var det namnet kvinnan hade framför sig på datorn. Det hela varade under en så kort stund att hon säkert inte märkte något, men det kändes underligt att inte ha mitt barns namn på reflex. ”Edith”, sa jag till slut, så avslappnat jag kunde för att inte avslöja att jag hade funderat.

Det var alltså sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle uppsöka vårdcentralen. Jag har aldrig fått något annat svar någonsin från sjukvårdsupplysningen, vad det än har gällt, än rådet att uppsöka någon annan. Och i ärlighetens namn är det just den upplysningen jag önskar slippa när jag ringer dit. Men det är klart att de måste vara försiktiga. Annat är det med djur. När jag ringde djurakuten för att kattungen Ahlgren hade trillat tre meter och landat på huvudet, ryckte de på axlarna och sa att det var lugnt. Att hon sprang runt som om hon var blind och nös upprepade gånger efter kraschen kunde bero på att hon kanske hade spräckt gommen, men vi kunde ju höra av oss om det var något som verkade hålla i sig.

Doktorn undersöker Korvas och kommer fram till att vi ska avvakta. Och vilken känsla av deja vu jag får. Jag kan den här turen. Sjukvårdsupplysningen passar till distriktssjuksköterskan som passar vidare till doktorn som säger att man ska avvakta.

När doktorn klämmer Korvas på magen och frågar om det gör ont vet jag att hon hittar på när hon svarar ja. Hon fick ont i samma sekund som jag sa att vi skulle dit. Att uppsöka en läkare, eller en diskitskösta, är högtidligt och då passar det sig att ha ont även om man inte har det. Men hon inser att det kanske är trovärdigast att inte ha ont över hela magen och svarar ”ja, ja, nej, nej, ja” och när doktorn kommer tillbaka till platsen där det fem sekunder tidigare gjorde fasligt ont svarar Korvas nej. Doktorn vet vad han håller med och ler lite försiktigt när han inser att det var som han misstänkte – hon har inte det minsta ont.

Korvas ligger på britsen med magen i vädret och det riktigt glittrar av upprymdhet i hennes ögon. ”Fy fan vad jag älskar den där ungen”, tänker jag. För så är det, jag älskar mina barn.

Även om jag inte riktigt vet vad de heter.