Jag ska inte ens gå in på hur osannolikt liten chans det hade varit att jag skulle få lägga upp en närbild på Molly i bloggen, om det hade varit en vanlig dag. Chansen skulle ha varit så liten att det enda rättvisa sättet att beskriva dess litenhet på, skulle ha varit med så små bokstäver att de skulle ha misstagits för dammkorn på skärmen vid en läsning. Det här, vilket tycks vara det allra minsta som programmet har att erbjuda, skulle inte räcka till på långa vägar.

Jag skulle ha behövt kontakta någon expert på området, med den unika förmågan att göra en text så liten att den blir oläslig. Och vad skulle ha varit vitsen med det? Då skulle alla eventuella läsare, de som förstod att det inte var damm, i sin tur behöva kontakta experter med förmågan att förvandla en oläsligt liten text till en större, begriplig text. Vilket skulle vara pengar i sjön eftersom texten då skulle vara alldeles för stor för att kunna förmedla budskapet.

Aldrig i livet att jag skulle gå igenom dylika besvärligheter till ingen nytta. Så dum är jag inte. Även om man kanske kan tro det när man ser mig rulla runt, fjärran i blick, med kundvagnar på stan.

Det är synd att det inte går att beskriva, för annars hade ni kanske kunnat förstå hur exceptionellt ovanlig den här dagen är.

Den sista av alla dagar som Molly lämnar hemmet med synligt stål i munnen.