När jag ser teckningen på golvet får jag panik. Det här händer nu.

Den ritades imorse, i ett annat rum, och det är först nu jag ser slutresultatet. Lite såg jag tidigare. Korvas, som hade avklarat sin frukost snabbare än jag och ägnat den lediga stunden åt att rita, kom inspringande i köket och visade mig den halvfärdiga teckningen, medan jag slevade i mig de sista tuggorna av gröten. Hon berättade att den minsta figuren, den som nu befinner sig mittemellan de stora, den ansiktslösa stackaren, var jag. ”Du är SÅHÄÄR liten” sa hon och pekade på figuren och skrattade det där underbara och fullständigt sorglösa skrattet, som både lyfter och påminner om att man själv har förlorat det. Tänk att äga ett sådant skratt.

Då fanns det bara en stor och en liten figur. Ingen som gick upp och ner i trappor, inga pupiller eller tänder eller rullskridskor på fötterna. Eller om det är tår. Det måste jag fråga.

Och när började hon egentligen rita pupiller och tänder på figurerna? Nästan dagligen kånkar jag hem tonvis med teckningar från dagis, men jag har inte sett dem ordentligt på länge. Jag har inte tittat och inte frågat. Jag har mest funderat på hur jag ska lyckas bära dem, utan att de ska sprätta iväg ner på marken, under den lilla promenaden mellan dagis och affären. När vi väl kommer till affären kan jag ju ha dem i korgen och sedan i en påse. Kanske kan jag vika ihop de där papperslapparna på något smidigt sätt, så att jag kan bära dem i ena handen? Den andra måste jag ju ha över till Korvas, när vi går över gatan.

Jag som såg allt.

De här figurerna är snart så utvecklade att de är redo att springa hemifrån. Och jag har inte sett det.

Det här händer nu och jag får panik.