Tidigare i veckan var pappa med och hämtade Korvas på dagis. På vägen hem var hennes ben trötta, som de alltid blir när hon inte vill gå själv och hoppas att någon ska bära henne. Jag propsar oftast på att hon måste använda sina egna ben, men farfar förbarmade sig över det stackars hjälplösa barnet och lyfte upp henne på axlarna.

Väl där frågade hon om hon skulle stampa eller klappa, och då var det tänkt att vi skulle välja vilken metod hon skulle markera stavelserna i våra namn med. Det var inte så hon uttryckte det men det var det övningen, som måste komma från dagis, verkade gå ut på. Det fick bli klappa eftersom det är svårt att stampa när man har sina ben dinglande högt över marken, och så klappade hon fram ”far-far” och ”pa-pa”, varpå vi berättade hur många gånger hon hade klappat.

När jag ombads göra samma sak på Korvas valde hon att jag skulle stampa, och för mig som hade fötterna på jorden var inte det några problem. Problemen uppstod när vi berättade hur många stamp det var. ”Kor-vas”, det är två stamp sa vi, men det höll hon inte med om. Hennes bästa vän hade sagt att det var tre i Korvas och lägre än så var hon inte beredd att gå. ”Men det är två stavelser i Korvas”, sa jag. ”Det är din bästis som inte riktigt vet bara”, fortsatte jag.

Korvas blev arg och ledsen och började skrika om att hon inte bara ville ha två och det var så himla lite. Och inte kunde man trösta henne med Edith, Moa eller Harry heller. Att det är hela fyra stavelser i Pernikliski hjälpte inte heller, eftersom det är ett efternamn.

Jag har sagt att vi kan klappa eller stampa en gång på varje bokstav om hon vill, eller rent av flera gånger på varje. ”Vi kan klappa hur många gånger du vill på Korvas”, har jag sagt, ”men namnet innehåller inte fler än två stavelser”.

Det sistnämnda är trots allt ett språkligt faktum som varken går att klappa eller stampa bort, och det måste finnas gränser för hur långt man går för att blidka sitt barn.