Helande kraft, så fan heller, tänkte han när han fick syn på kastanjen i skrivbordslådan. Det fanns inte mer magi i den där bruna knölen än i en betongklump eller en tegelsten. Men den var förvånansvärt fin fortfarande. Len och skön att dra på med fingret och förutom en liten spricka på toppen var det svårt att se någon skillnad mellan den och en nyplockad. Vägde man den i handen var den lite lättare, eftersom innanmätet hade skrumpnat ihop något under åren. Men sin lyster hade den bevarat.

   Vem var det som hade sagt att kastanjer besatt helande krafter egentligen? Det lär knappast ha varit någon som fick nobelpriset för sitt påstående. När han funderade närmare på saken hade han aldrig hört det sägas av någon annan än henne. Ändå hade han plockat upp den från marken, den där fantastiskt vackra höstdagen för femton år sedan, och gett den till henne, för att hon trodde på det. För att hon behövde tro på det.

   Det kanske var ovärdigt att ha den löst liggande i en skrivbordslåda, men var skulle han annars förvara den? Böcker har man i bokhyllan, papper i pärmar, pennor i pennskrin, men var lägger man en kastanj? I brist på något bättre ställe lät han den dela plats med andra udda föremål som inte var tillräckligt många i antal för att få sitt eget utrymme. Nyckelringar, miniräknare, frimärken, laddare till mobiltelefoner, kalendrar och lösa komihåglappar. Alltid var det något man behövde därifrån, och då var det svårt att inte lägga märke till kastanjen. Kanske var det en hedersplats i alla fall, just därför, för att han såg den så ofta. Och varje gång spelade han upp den där höstdagen som en liten film i tankarna.

    Han hade känt sig så otroligt hoppfull då, utan att det hade funnits någon egentlig anledning. Vädret måste ha gjort sitt till. Friskt i luften och klarblå himmel, en dag då man vågar tro på det otroliga. De hade varit på utställning på Nationalmuseum och tittat på målningar av Cézanne. Hon hade ställt frågor och han hade trivts med att få vara experten i sammanhanget, konststudenten som pratade om mellanrumsformer och komplementfärger.

   Det var under den långsamma promenaden hemåt, med vilopauser var hundrade meter, som han hade fått syn på kastanjerna. Höstsolen hade fått dem att se ut som gnistrande kristaller i gräset. ”Vänta!”, hade han ropat och hoppat över det lilla staketet mellan trottoaren och gräsplätten och tagit med sig en till henne. Hon hade hållit den länge i handen och smekt över den med fingrarna, innan hon stoppade ner den i fickan på den stora gröna oljerocken.

    ”Du vet att kastanjer håller sjukdomarna borta va?”, hade hon sagt, och sett mindre ut än han någonsin hade sett henne.

    ”Ja, jag har hört det”, hade han svarat och kramat om henne, och sedan gått ett par meter i förväg för att gömma undan sitt ansikte.

    När allt var över hade han rensat bland hennes kläder och hittat en kastanj i fickan på alla hennes jackor. Inte bara i oljerocken, utan i alla. Faller man så griper man tag i vad som helst och hade någon sagt att man blev botad av hundskit eller murbruk skulle hon ha samlat på det. Men nu var det kastanjer. Vilket jävla påhitt, som ett hån mot hoppet.

    Femton år… Hur mycket hade inte hänt på femton år? Han hade flyttat med sig den där kastanjen från bostad till bostad, förhållande till förhållande. Separationer, panikattacker, examen, förälskelser, missfall… Han hade blivit en annan människa på vägen, men kastanjen var i det närmaste intakt. Som om tiden hade stått stilla.

    ”Pappa!”

    ”Kommer hjärtat!”

    Helande kraft, så fan heller, tänkte han och sköt igen skrivbordslådan och gick ut till sin dotter.