Jag har försökt vända hela den här dagen till att bli någonting annat än den har varit. Men det tycks vara så att en dag alltid är vad den är.

Förra helgen var vi och såg Tigrar och tatueringar med Korvas. Huvudrollskaraktären hade ett mycket långt sugrör och efter filmen lovade vi Korvas att vi skulle försöka göra ett liknande hemma, vid tillfälle. Igår kom tillfället och Lisa dokumenterade.

I många år har vi i bandet undrat vad låten egentligen handlar om, men nu vet vi. Att lyckas inom damhockey.

”Ibland heter jag Korvas och ibland heter jag Edith”, förklarar hon för den vänliga mannen bakom disken i kaféet, han som just har petat henne på näsan och sagt ”tjena”.

Vi har precis varit på den öppna mottagningen och träffat en distriktssjuksköterska och fått veta att vi måste träffa en läkare istället, och de har sin öppna mottagning en timme senare. Varför vi väljer att slå ihjäl tiden på ett kafé istället för i ett väntrum. Mottagningens akvariefiskar och skvallertidningar i all ära, men de förmår inte att fylla en väntan på sammanlagt två timmar.

Korvas var riktigt uppspelt på morgonen över att vi skulle gå till doktorn, eller ”diskitsköstan”, och skyndade sig med påklädningen. Innan dess hade jag ringt till sjukvårdsupplysningen, och när kvinnan i andra änden av telefonlinjen frågade vad barnet hette fick jag blackout. Jag kunde bara komma på ”Korvas”, men misstänkte att det inte var det namnet kvinnan hade framför sig på datorn. Det hela varade under en så kort stund att hon säkert inte märkte något, men det kändes underligt att inte ha mitt barns namn på reflex. ”Edith”, sa jag till slut, så avslappnat jag kunde för att inte avslöja att jag hade funderat.

Det var alltså sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle uppsöka vårdcentralen. Jag har aldrig fått något annat svar någonsin från sjukvårdsupplysningen, vad det än har gällt, än rådet att uppsöka någon annan. Och i ärlighetens namn är det just den upplysningen jag önskar slippa när jag ringer dit. Men det är klart att de måste vara försiktiga. Annat är det med djur. När jag ringde djurakuten för att kattungen Ahlgren hade trillat tre meter och landat på huvudet, ryckte de på axlarna och sa att det var lugnt. Att hon sprang runt som om hon var blind och nös upprepade gånger efter kraschen kunde bero på att hon kanske hade spräckt gommen, men vi kunde ju höra av oss om det var något som verkade hålla i sig.

Doktorn undersöker Korvas och kommer fram till att vi ska avvakta. Och vilken känsla av deja vu jag får. Jag kan den här turen. Sjukvårdsupplysningen passar till distriktssjuksköterskan som passar vidare till doktorn som säger att man ska avvakta.

När doktorn klämmer Korvas på magen och frågar om det gör ont vet jag att hon hittar på när hon svarar ja. Hon fick ont i samma sekund som jag sa att vi skulle dit. Att uppsöka en läkare, eller en diskitskösta, är högtidligt och då passar det sig att ha ont även om man inte har det. Men hon inser att det kanske är trovärdigast att inte ha ont över hela magen och svarar ”ja, ja, nej, nej, ja” och när doktorn kommer tillbaka till platsen där det fem sekunder tidigare gjorde fasligt ont svarar Korvas nej. Doktorn vet vad han håller med och ler lite försiktigt när han inser att det var som han misstänkte – hon har inte det minsta ont.

Korvas ligger på britsen med magen i vädret och det riktigt glittrar av upprymdhet i hennes ögon. ”Fy fan vad jag älskar den där ungen”, tänker jag. För så är det, jag älskar mina barn.

Även om jag inte riktigt vet vad de heter.

En av den senaste tidens avledande manövrar är att vi borstar händerna istället för tänderna. Med avledande manöver menar jag alltså någonting man kan ta till för att bryta en negativ stämning som ibland uppstår, exempelvis när det är dags för nattning.

”Jo, det är faktiskt dags att gå och lägga sig nu, men först måste vi borsta händerna”, kan jag säga. Inte sällan räcker det för att det tårögda barnet ska stanna upp och le, vilket redan där betyder att stämningen till viss del är bruten. Och så klämmer man ut tandkräm på spröten, väter borsten och börjar dra med baksidan av den mot handen, varpå stora skrattsalvor kommer.

Skrattet kommer sig både av att det är roligt för att det är så tokigt och för att baksidan av borsten, med räfflat gummi för att skrapa tungan, kittlar mot handen. Efter ett antal dagar börjar skrattet mättas av, och blir konstlat och tillgjort, och då vet man att det börjar bli bråttom att fundera ut någonting nytt.

Avledande manövrar är nämligen färskvara.

…till personer med tvångstankar:

OBS!!!! DU FÅR UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER TRYCKA PÅ ”TUMMENKNAPPEN” UNDER INLÄGGET ”EN KUNGLIG PROMENAD”, SÅ ATT DET BLIR TRESIFFRIGT!!!

99 ÄR EN FIN SIFFRA. FÖRSTÖR INTE ALLT NU!!!

Vi lekte bebis en kort stund igår, Korvas och jag. Vanligtvis är det bara farfar som står ut med den tortyrlika bebisleken. När han är här brukar de försvinna in på Korvas rum och så hör man dämpade ”bebisskrik” från övervåningen, varannan gång i baryton och varannan gång i sopran. Bebisen somnar, vaknar och skriker, somnar, vaknar och skriker och så vidare. Det är roligare att dunka huvudet i väggen än att leka bebisleken.

Igår var det på mitt initiativ. För en tid sedan fick Korvas syn på en nappflaska som vi hade glömt att göra oss av med, och sedan dess vill hon ibland dricka vatten ur den. När hon kom gående med flaskan ryckte jag tag i henne och sa att hon var min bebis och att jag skulle mata henne. Och så lade jag upp henne i knät och höll i flaskan, och trots att det var länge sedan nu var rörelsen så bekant att jag fick en klump i halsen, och drömde mig tillbaka.

Den sentimentala känslan dämpades något av att Korvas hela tiden ropade att hon var en bebis. Det gjorde hon ju sällan då.

Vi har en djurbok som ibland åker fram som godnattsaga. Den är textmässigt lite väl mastig att läsa innan man ska gå och lägga sig, men den stora behållningen är att titta på bilderna och räkna djuren. En utomordentlig bok för att träna sig på att räkna. ”Hur många hästar ser du här?” frågar jag, och så vidare. Och så får Korvas verkligen koncentrera sig för ibland är ett djur till hälften skymt av ett annat, men det måste ju ändå räknas. Varje individ måste ju få en siffra i alla fall. Trots allt är man lika mycket ett djur även om man står bakom ett annat. Det är Korvas helt med på.

När vi kommer till katterna börjar hon underifrån och räknar till fyra och kommer fram till katten med det tillplattade ansiktet och säger: ”Den där tycker jag inte om, den tänker jag inte räkna.” Och så blir det bara åtta katter på den sidan. Katten har genom sin fulhet raderat sitt eget existensberättigande, kan man säga.

Låt gå för att den finns under kategorin ”katt”, men för att förtjäna en egen siffra måste man ändå ha ett yttre inom anständighetens ramar.

Jag faller ihop av skratt och Korvas blir förnärmad och börjar gråta.

Ps. Rubriken är inte en felstavning utan en hyllning till Lisa, som är göteborgare till både själ och födelseort.

Jag tog en promenad i Hagaparken idag, innan jag gick och hämtade Korvas. Det ligger runt hörnet från där jag bor och jag behövde lite solsken och luft. Min dotter har beskyllt mig för att hämta henne för tidigt de senaste dagarna, så jag kände ingen stress där jag strosade fram på de slingriga grusvägarna.

Och så plötsligt kom Victoria och Daniel i sällskap av den senares föräldrar, som körde en barnvagn som jag förmodar innehöll den lilla hertiginnan av Östergötland. Tätt följt av ett par svartklädda typer som såg rätt slöa ut. Ska jag vara fullkomligt uppriktig såg vakterna så slöa ut att jag tänkte för en sekund att om jag hade velat så skulle jag sannolikt ha hunnit plocka upp den lilla Estelle och slunga ner henne i vattnet, innan jag övermannades. Varför jag nu skulle vilja göra det.

Jag är helt emot att kasta bebisar i vattnet, det vill jag verkligen betona, det här var bara en sådan där tanke man kan få, som man vanligtvis inte berättar för någon annan om.

Det var märkligt att se dem sådär, de såg ut som jag ungefär. Eller, kanske inte som jag precis, de hade ju backslick och jackor som inte var trasiga, men de såg ut som folk gör mest. En vanlig familj på promenad med farmor och farfar.

När jag hade hämtat Korvas och varit på biblioteket med henne och hört på sagostund, meddelade jag att vi skulle gå hem och laga mat. Då blev hon skitarg och skrek och grät och ville absolut inte gå hem. Så har det varit i ett par veckor nu och det är förbannat tröttsamt med det där gnället som kryper in under huden på en.

Hon borde ju ana ett mönster här tycker jag, att det inte hjälper att skrika varje dag, för det kommer inte att ändra på det faktum att vi måste gå hem och laga mat till slut. 

På vägen hem med det skrikande barnet tänkte jag på Victoria och Daniel och Estelle igen. Jag tänkte att om inte alltför länge kommer den lilla att bajsa på golvet inne i slottet och skrika sig röd som en tomat i ansiktet och ge blanka fan i att hon är hertiginnan av Östergötland.

Det fick mig på lite bättre humör faktiskt.

Tidigare i veckan var pappa med och hämtade Korvas på dagis. På vägen hem var hennes ben trötta, som de alltid blir när hon inte vill gå själv och hoppas att någon ska bära henne. Jag propsar oftast på att hon måste använda sina egna ben, men farfar förbarmade sig över det stackars hjälplösa barnet och lyfte upp henne på axlarna.

Väl där frågade hon om hon skulle stampa eller klappa, och då var det tänkt att vi skulle välja vilken metod hon skulle markera stavelserna i våra namn med. Det var inte så hon uttryckte det men det var det övningen, som måste komma från dagis, verkade gå ut på. Det fick bli klappa eftersom det är svårt att stampa när man har sina ben dinglande högt över marken, och så klappade hon fram ”far-far” och ”pa-pa”, varpå vi berättade hur många gånger hon hade klappat.

När jag ombads göra samma sak på Korvas valde hon att jag skulle stampa, och för mig som hade fötterna på jorden var inte det några problem. Problemen uppstod när vi berättade hur många stamp det var. ”Kor-vas”, det är två stamp sa vi, men det höll hon inte med om. Hennes bästa vän hade sagt att det var tre i Korvas och lägre än så var hon inte beredd att gå. ”Men det är två stavelser i Korvas”, sa jag. ”Det är din bästis som inte riktigt vet bara”, fortsatte jag.

Korvas blev arg och ledsen och började skrika om att hon inte bara ville ha två och det var så himla lite. Och inte kunde man trösta henne med Edith, Moa eller Harry heller. Att det är hela fyra stavelser i Pernikliski hjälpte inte heller, eftersom det är ett efternamn.

Jag har sagt att vi kan klappa eller stampa en gång på varje bokstav om hon vill, eller rent av flera gånger på varje. ”Vi kan klappa hur många gånger du vill på Korvas”, har jag sagt, ”men namnet innehåller inte fler än två stavelser”.

Det sistnämnda är trots allt ett språkligt faktum som varken går att klappa eller stampa bort, och det måste finnas gränser för hur långt man går för att blidka sitt barn.