Ni vet vad de brukar säga om tatueringar. När man väl har gjort en är det svårt att sluta.

Det här är någon som fyller fyra år idag, och är så glittrande glad över det.

Såhär såg hon ut när bloggen hade funnits i två dagar.

Och såhär såg hon ut ett par månader tidigare. Den första bilden som någonsin publicerades på bloggen.

Fyra år! Jag fattar inte.

”Vem vill ha min fina, fina snigel?” frågar Korvas klockan 06:48, då jag står och måttar upp havregryn till frukostgröten. Hon sitter på golvet och klipper ett fullritat pappersark i konfettistora bitar, varav en har en teckning av en snigel på sig. Vid den här tiden på dygnet pratar jag helst så lite som möjligt och hoppas att Molly ska nappa på erbjudandet. Samtidigt försöker jag göra en överslagräkning på hur många teckningar jag hittills har fått till skänks, men inser att det är som att räkna stjärnorna på himlen eller sandkornen på stranden.  

”Vem vill ha min fina, fina snigel?” frågar Korvas igen när hon upplever att tystnaden har varit för lång, och nu förstår jag att det är dags att kliva in. Det är min plikt som förälder att få min dotter att känns sig sedd.

”Jag tar den gärna!” säger jag.

”Är den din eller?” frågar Korvas.

”Nja, det är ju du som har gjort den”, säger jag.

”Ja, och då är den min!” avlutar mitt barn.

Jag har en vän som får svindel när man pratar om universum och döden. Allt sådant som man inte kan begripa gör honom fysiskt illamående. Så fungerar det inte för mig, jag får positiv svindel av universum. Människans oändliga litenhet skänker ett befriande perspektiv, tycker jag, och tanken på min egen död är jag ganska tillfreds med. Även om jag tycker om att leva finns det något fint med den slutliga vilan, tänker jag. Ett avslut som knyter ihop säcken. Ett pris för (helst en lång och) trogen tjänst.

Däremot är jag livrädd för andras död. Om jag läser om överkörda barn, sjukdomar och olyckor, kan jag hamna i fasansfulla fantasier och gå in i dem så att jag börjar gråta. Och när Korvas sedan kommer emot mig blir jag nästan överrumplad av att hon lever, och gråter en gång till. Helt egoistiskt förstås, eftersom jag är orubblig i min tro om att de döda inte grämer sig, varför rädslan handlar om att bli ensam och berövad på det man älskar.

Korvas pratar en del om döden. Bland annat oroar hon sig för griseknoens eventuella framtid som julmat, men hon har också många tankar om den mänskliga döden. Av oss i familjen tror hon att jag kommer att ”gå” först har hon berättat, eftersom jag är äldst, och därefter Lisa, och därefter Molly. Och det är ju en högst rättvis teori får man säga. Sist in sist ut.

När jag nattade henne häromkvällen berättade hon att hon tror att hon kommer att bli ensam när hon blir stor. ”Jag tror att ni kommer att dö utan mig, och jag vill inte vara ensam. Jag vill alltid vara med er”, fortsatte hon medan stora tårar rullade nerför kinderna.

Då höll jag henne i famnen och berättade att det var långt, långt, långt, långt kvar till dess. Jag tog mig själv som exempel som är ”lite gammal” men har en pappa som är synnerligen intakt. Och så Korvas farmor som har sin mamma, min mormor, kvar. Dessutom skulle Korvas helt säkert träffa andra människor under livets gång som hon ville vara med, sa jag. Vänner, älskade, kanske egna barn.

Jag vet inte hur mycket hon förstod av det där, men ”långt, långt, långt” hade en viss tröstande effekt, även om långt inte är tillnärmelsevis lika bra som alltid.

Vad man får vänta lite med att förklara är att man inte bara tror utan också så innerligt hoppas, att hennes värsta mardrömmar, att så småningom bli lämnad av oss, kommer att besannas.

Vi har en plats, Korvas och jag, undangömd från polisen. Där vågar vi vara oss själva och ge uttryck för våra innersta känslor. Ibland blir det inte som vi har tänkt oss och då vänder vi oss mot högre makter, ber himlen skänka oss ett radergummi, och får vi inget svar återvänder vi nästa dag.

Dagen började så himla bra, med skapandet av den här utomordentligt tjusiga skulpturen som direkt efter färdigställandet fick inta en plats på finhyllorna.

Och så slutade dagen med ett flera sidor långt dokument om varför Lisa och jag inte får gå på Korvas kalas. Dokumentet tillkom efter en långdragen tvist om färgvalet på ett sugrör.

En liten ljusglimt i eländet var att Korvas, efter att hennes hjärta mjuknat något, skrev ett tillägg till sitt dokument. En halv sida om att Lisa och jag kommer att få gå på femårskalaset och alla kalas efter det. Vad det gällde fyraårskalaset var hon dock orubblig i sitt beslut.

Det märkliga var att det inte slog mig förrän efteråt, när bara smulor återstod, att det jag just hade bevittnat var ren kannibalism.

Jag har alldeles missat att berätta om ett stort ögonblick som ägde rum för ett par veckor sedan. Korvas debuterade som skådespelare på en teaterrepetition på lillskansen. Vi såg samma föreställning två gånger, med en timmes mellanrum och med olika skådespelare, och när de i andra omgången bad om en ko från publiken var Korvas inte sen med att anmäla sig. Trygg i vetskapen om vad det innebar att vara ko. Snabb som en vessla räckte hon på eget initiativ upp handen, och pratade om den stora händelsen i flera dagar efteråt.

Korvas njöt i fulla drag på fyraårskontrollen. Redan innan vi kom dit var hon glad över att hon sannolikt skulle få gå därifrån med ett nytt klistermärke. Ett nytt klistermärke att tappa bort och sörja, en ny anledning att simulera sjukdomar i hopp om att få ytterligare ett nytt, att tappa bort, sörja och så vidare.

Men det var också uppmärksamheten som gjorde det. Att få vara helt i fokus och sitta med en piratlapp på ögat och prata bokstäver. Hon fick en skylt i handen med samma bokstäver som förekom framme på tavlan och skulle peka på den bokstaven som barnmorskan pekade på. Då stajlade och överraskade hon barnmorskan genom att inte bara peka, utan också säga vad bokstäverna hette. Jag kände mig lite fånig då en våg av stolthet sköljde över mig. ”Det här förtjänar hon”, tänkte jag, ”hon som lärde sig gå så sent att vi befarade att hon skulle bli sittande resten av livet”.

Ännu fånigare kände jag mig när Korvas vägrade rita en huvudfoting och jag fick kämpa för att inte börja prata om hur utomordentligt fint hon ritar hemma. Som om det inte räckte med att jag (och ni för den delen) visste det, utan att det var av största vikt att hon också presterade här på plats för att få godkänt.

Hörseltestet gick sådär, varför jag nu på barnmorskans inrådan har köpt en flaska revaxör. Sen gör vi testet igen om en vecka.

Mina största funderingar kretsar runt vad jag ska göra med en eventuell vaxklump. Om jag ska gå så långt som att kasta den, eller om den ska få dela plats med navelsträngen och Korvas första hår, i minnesasken.

Jag vet inte om jag är beredd att ta risken att den ska klibba ihop sig med håret.

Vi satt bredvid varandra, Korvas och jag, och läste varsitt exemplar av Svensk Damtidning, medan vi väntade på att thaimaten skulle bli klar. Lisa var i Sundsvall och Molly skulle äta hos en kompis, varför hämtmat kändes lockande och prisvärt, eftersom det räckte att dela på en låda. Dessutom betydde det att vi hade lyckats frigöra en extra timme till att vara i parken, istället för att som vanligt avbryta efter en kort stunds lek och skynda hem till matlagning. Utomhusvistelsen i det ruggiga vädret hade gjort oss lite frusna, så vi satt och småhuttrade medan vi bläddrade i våra tidningar, under tystnad.

”Titta, vilken vacker kvinna pappa!”, utbrast Korvas plötsligt och pekade i tidningen. Den ovanliga formuleringen fick mig att rycka till och le lite, innan jag hade hunnit vrida på huvudet för att se vem hon pekade på. När jag upptäckte att det var drottning Silvia hon menade, blev jag närmast provocerad. Hon har legat under kniven allför många gånger för att jag ska vara bekväm med att min dotter har henne som skönhetsideal. Möjligen spelar mina känslor för monarkin också in en aning.

”Jaha, och vad är det som är vackert med henne?” frågade jag, med stor ansträngning för att inte låta besviken och dömande.

”Här och här”, sa hon och pekade på tiaran och det glittrande halsbandet. Och det ska erkännas att det fick mig att känna en viss lättnad.

Trots att det var ett tydligt tecken på att hon har gått i prinsessfällan.