”Vem vill ha min fina, fina snigel?” frågar Korvas klockan 06:48, då jag står och måttar upp havregryn till frukostgröten. Hon sitter på golvet och klipper ett fullritat pappersark i konfettistora bitar, varav en har en teckning av en snigel på sig. Vid den här tiden på dygnet pratar jag helst så lite som möjligt och hoppas att Molly ska nappa på erbjudandet. Samtidigt försöker jag göra en överslagräkning på hur många teckningar jag hittills har fått till skänks, men inser att det är som att räkna stjärnorna på himlen eller sandkornen på stranden.  

”Vem vill ha min fina, fina snigel?” frågar Korvas igen när hon upplever att tystnaden har varit för lång, och nu förstår jag att det är dags att kliva in. Det är min plikt som förälder att få min dotter att känns sig sedd.

”Jag tar den gärna!” säger jag.

”Är den din eller?” frågar Korvas.

”Nja, det är ju du som har gjort den”, säger jag.

”Ja, och då är den min!” avlutar mitt barn.