Korvas njöt i fulla drag på fyraårskontrollen. Redan innan vi kom dit var hon glad över att hon sannolikt skulle få gå därifrån med ett nytt klistermärke. Ett nytt klistermärke att tappa bort och sörja, en ny anledning att simulera sjukdomar i hopp om att få ytterligare ett nytt, att tappa bort, sörja och så vidare.

Men det var också uppmärksamheten som gjorde det. Att få vara helt i fokus och sitta med en piratlapp på ögat och prata bokstäver. Hon fick en skylt i handen med samma bokstäver som förekom framme på tavlan och skulle peka på den bokstaven som barnmorskan pekade på. Då stajlade och överraskade hon barnmorskan genom att inte bara peka, utan också säga vad bokstäverna hette. Jag kände mig lite fånig då en våg av stolthet sköljde över mig. ”Det här förtjänar hon”, tänkte jag, ”hon som lärde sig gå så sent att vi befarade att hon skulle bli sittande resten av livet”.

Ännu fånigare kände jag mig när Korvas vägrade rita en huvudfoting och jag fick kämpa för att inte börja prata om hur utomordentligt fint hon ritar hemma. Som om det inte räckte med att jag (och ni för den delen) visste det, utan att det var av största vikt att hon också presterade här på plats för att få godkänt.

Hörseltestet gick sådär, varför jag nu på barnmorskans inrådan har köpt en flaska revaxör. Sen gör vi testet igen om en vecka.

Mina största funderingar kretsar runt vad jag ska göra med en eventuell vaxklump. Om jag ska gå så långt som att kasta den, eller om den ska få dela plats med navelsträngen och Korvas första hår, i minnesasken.

Jag vet inte om jag är beredd att ta risken att den ska klibba ihop sig med håret.