Jag har en vän som får svindel när man pratar om universum och döden. Allt sådant som man inte kan begripa gör honom fysiskt illamående. Så fungerar det inte för mig, jag får positiv svindel av universum. Människans oändliga litenhet skänker ett befriande perspektiv, tycker jag, och tanken på min egen död är jag ganska tillfreds med. Även om jag tycker om att leva finns det något fint med den slutliga vilan, tänker jag. Ett avslut som knyter ihop säcken. Ett pris för (helst en lång och) trogen tjänst.

Däremot är jag livrädd för andras död. Om jag läser om överkörda barn, sjukdomar och olyckor, kan jag hamna i fasansfulla fantasier och gå in i dem så att jag börjar gråta. Och när Korvas sedan kommer emot mig blir jag nästan överrumplad av att hon lever, och gråter en gång till. Helt egoistiskt förstås, eftersom jag är orubblig i min tro om att de döda inte grämer sig, varför rädslan handlar om att bli ensam och berövad på det man älskar.

Korvas pratar en del om döden. Bland annat oroar hon sig för griseknoens eventuella framtid som julmat, men hon har också många tankar om den mänskliga döden. Av oss i familjen tror hon att jag kommer att ”gå” först har hon berättat, eftersom jag är äldst, och därefter Lisa, och därefter Molly. Och det är ju en högst rättvis teori får man säga. Sist in sist ut.

När jag nattade henne häromkvällen berättade hon att hon tror att hon kommer att bli ensam när hon blir stor. ”Jag tror att ni kommer att dö utan mig, och jag vill inte vara ensam. Jag vill alltid vara med er”, fortsatte hon medan stora tårar rullade nerför kinderna.

Då höll jag henne i famnen och berättade att det var långt, långt, långt, långt kvar till dess. Jag tog mig själv som exempel som är ”lite gammal” men har en pappa som är synnerligen intakt. Och så Korvas farmor som har sin mamma, min mormor, kvar. Dessutom skulle Korvas helt säkert träffa andra människor under livets gång som hon ville vara med, sa jag. Vänner, älskade, kanske egna barn.

Jag vet inte hur mycket hon förstod av det där, men ”långt, långt, långt” hade en viss tröstande effekt, även om långt inte är tillnärmelsevis lika bra som alltid.

Vad man får vänta lite med att förklara är att man inte bara tror utan också så innerligt hoppas, att hennes värsta mardrömmar, att så småningom bli lämnad av oss, kommer att besannas.