Vi satt bredvid varandra, Korvas och jag, och läste varsitt exemplar av Svensk Damtidning, medan vi väntade på att thaimaten skulle bli klar. Lisa var i Sundsvall och Molly skulle äta hos en kompis, varför hämtmat kändes lockande och prisvärt, eftersom det räckte att dela på en låda. Dessutom betydde det att vi hade lyckats frigöra en extra timme till att vara i parken, istället för att som vanligt avbryta efter en kort stunds lek och skynda hem till matlagning. Utomhusvistelsen i det ruggiga vädret hade gjort oss lite frusna, så vi satt och småhuttrade medan vi bläddrade i våra tidningar, under tystnad.

”Titta, vilken vacker kvinna pappa!”, utbrast Korvas plötsligt och pekade i tidningen. Den ovanliga formuleringen fick mig att rycka till och le lite, innan jag hade hunnit vrida på huvudet för att se vem hon pekade på. När jag upptäckte att det var drottning Silvia hon menade, blev jag närmast provocerad. Hon har legat under kniven allför många gånger för att jag ska vara bekväm med att min dotter har henne som skönhetsideal. Möjligen spelar mina känslor för monarkin också in en aning.

”Jaha, och vad är det som är vackert med henne?” frågade jag, med stor ansträngning för att inte låta besviken och dömande.

”Här och här”, sa hon och pekade på tiaran och det glittrande halsbandet. Och det ska erkännas att det fick mig att känna en viss lättnad.

Trots att det var ett tydligt tecken på att hon har gått i prinsessfällan.