Jag var vältränad en gång i tiden, sportig som bara den. Det kanske är svårt att tro, men det är sant.

Så kom en tid, i tidig tjugoårsålder, när jag fick helt andra intressen, eller kanske snarare när mina andra intressen tog över helt, och så har det varit fram till förrförra året. Men i november 2010 hade jag ofta ont i ryggen och kände mig skruttig och tänkte att nu får jag ta tag i det här. Då köpte jag mig ett par löparskor och sedan dess har jag betraktat mig som en löpare.

Det betyder inte att jag har sprungit särskilt mycket, men det betyder att jag kan springa om jag vill. Och framförallt betyder det att jag i tanken har gått från att någonting är helt otänkbart till att någonting är tänkbart.

I början blev jag extra motiverad av att se på löpningen som en rimlighetsavbetalning på skorna. Att betala 800 kronor för att springa en enda gång är orimligt dyrt. Framförallt för någon som precis före köpet hade lyckats skära ner de idrottsliga kostnaderna till noll. Redan efter två gånger var jag nere på halva priset. Efter sexton löprundor hade varje pass kostat 50 kronor och då började jag närma mig en skälig kostnad per träningspass.

Ryggen började kännas mycket bättre redan efter de första rundorna och när jag hade kommit ner på en rimlig kostnad per pass, sjönk motiveringen i snabbare takt än priset på skorna, kan man säga. En löprunda nu, ett och ett halvt år efter skoinköpet, kostar fortfarande minst 20 kronor skulle jag gissa.

Det är faktiskt rätt dyrt. Efter ett och ett halvt år ter det sig alltmer absurt att jag ska behöva betala någonting över huvud taget för att springa.

Rent mentalt är jag alltså återigen en atlet, det kan ingen ta ifrån mig. Det är bara det att det har blivit lite väl dyrt.