I fredags natt var jag ensam vaken på en öde ö. Det låter kanske dramatiskt, men så var det. Eller ja, huruvida ön var öde är en smula oklart. Möjligen måste en ö vara tom på människor för att korrekt kunna klassas som öde. Men, å andra sidan, om total folklöshet är ett krav för att en ö ska betraktas som öde, skulle det innebära att det aldrig är någon som har satt sin fot på en öde ö, eftersom öns status som öde då skulle upphöra i och med själva fotsättandet på den.

Ensam vaken på en ö var jag hur som helst, och den enda sovande människan som fanns på ön var Korvas.

När jag är helt ensam i liknande situationer, på ödsliga platser i mörkret, kan jag lätt skrämma upp mig själv, men nu kände jag mig trygg för att Korvas var där. Det är rätt märkligt egentligen, för om vi nu skulle besökas av låt säga en blodtörstig yxmördare skulle min dotters närvaro snarare vara en belastning än en trygghet, inte sant? Jag menar, jag skulle ju knappast tänka ”aha, här kommer en mördare, vad läskigt, vilken tur att jag har en fyraåring med mig”.

Utöver mitt eget skinn skulle jag ha haft ytterligare ett att rädda, när det vore så mycket enklare att fly allena. Kanske gömma mig i skogen och bygga ett vindskydd, tyst så att inte mördaren hör, och ligga där och äta rötter för att stilla min hunger och samla regnvatten för att släcka min törst. I en sådan situation skulle Korvas bara ställa frågor om varför vi gömde oss och vara högljudd i sitt missnöje över att behöva äta rötter. Vilket sannolikt skulle avslöja vårt gömställe för den livsfarliga yxpersonen.

De dåliga oddsen till trots blev jag lugn som en filbunke av att höra min dotters tunga andetag från rummet intill. Det är allt jag vill säga.