Precis när jag skulle lägga upp mitt förra inlägg ”Den tioåriga killen” såg jag hur det flimrade förbi ett annat ”tioåriga” i ögonvrån, i reklamfältet överst på sidan. Det tyckte jag var ett lustigt sammanträffande och ville ta en skärmbild på det hela, men hann naturligtvis inte innan reklamsnutten byttes ut mot en annan. Om jag inte hade varit jag i det här läget hade jag naturligtvis släppt saken och gått vidare som om ingenting hade hänt, men eftersom jag är jag och det faktiskt hade hänt, fick jag vackert sitta och vänta på att den skulle dyka upp igen. Det måste ju vara en slinga, tänkte jag. Så lång kan den väl inte vara, tänkte jag.

När jag hade suttit och stirrat på samma reklamsnutt för en teleoperatör i några minuter var jag både rastlös och irriterad. Extra irriterad över att jag visste att det nu var omöjligt att släppa. Mer omöjligt än om jag hade gjort det från början. Eftersom jag nu hade investerad tid av mitt liv som skulle vara fullkomligt till spillo om jag inte slutförde uppgiften.

Ännu mer irriterad blev jag, efter att jag hade suttit och tittat några minuter på en reklamsnutt för ytterligare en telefonoperatör, av att upptäcka att snuttarna byttes varje gång man förnyade sidan. Varför hela denna, tämligen onödiga, apparat hade kunnat förkortas avsevärt.

Det kan vara värt att veta när ni befinner er i en liknande situation.