Epilog

av Daniel

Jag har en bok hemma om att skriva, ”Skriv” heter den passande nog, som jag köpte för ungefär femton år sedan. Jag läste den aldrig, men jag köpte den för att jag tänkte att jag ville läsa den och la den på en plats där ingen annan skulle kunna se den. Gömde den, därför att om någon hittade den kanske jag skulle behöva stå till svars för mina drömmar. Det var nästan så att jag skämdes lite för mig själv när jag såg den. Vem var jag att tro att någon skulle vara intresserad av att läsa mina ord, liksom. Jag som alltid klottrade ner tankar i anteckningsböcker men hellre skulle skjuta mig än att visa det för någon.

Så länge jag höll pärmarna till mina skrivböcker stängda för alla andra än mig själv, fanns ju alltid möjligheten att andra skulle tycka om texterna, om de fick se dem. Den möjligheten äventyras i samma sekund som man visar innehållet, så då är det tryggast att inte göra det. Det är så det ser ut när man vårdar en dröm till priset av att aldrig kunna förverkliga den.

Korvasbloggen var förlösande för mig. Det var första gången jag vågade visa någonting jag hade skrivit. Och när det dessutom visade sig att det fanns många som tyckte om det blev det en boost för mig, som en skrivande person, på ett sätt som jag aldrig hade upplevt. Den tioåriga killen, som jag har tjatat om, blev alldeles till sig. Den tjugotvååriga och den trettiosjuåriga icke att förglömma.

Därför känns det sorgligt på så många plan att jag nu ska avsluta bloggen. Men om jag ska ha en blogg vill jag att den ska vara bra, och det är inte Korvasbloggen längre. Av flera anledningar. När jag startade den för snart fyra år sedan fanns en självklar ”pappapoäng” i den. Att blogga om en vardag som inte följde traditionella könsmönster. Och även om vår vardag fortfarande inte gör det, slutade den poängen att fungera som motor för mig för länge sedan. Korvasbloggen har ju varit en vardagsblogg, mer än någonting annat. En plats att skriva lite vad som faller mig in, och det har varit ovärderligt. Men etiketten har varit en pappablogg och det är det formatet som inte längre fungerar. Själva Korvasperspektivet på tillvaron blir mer och mer ansträngt ju äldre hon blir. Trögare att hitta saker att skriva om som känns rätt mot henne. Vilket blir en begränsning i en blogg som heter Korvasbloggen, och kväver glädjen att skriva. Vilket i sin tur påverkar kvaliteten.

Det känns väldigt sorgligt att lämna er, mina fina läsare. Även om jag inte känner er personligen har jag upplevt att vi har någon sorts gemenskap. Min enda ånger med den här bloggen är att jag har varit så hopplöst dålig på att svara på kommentarer, trots att jag har velat.

Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att jag kommer att ha en annan blogg i framtiden, och då hoppas jag att ni hittar dit. Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att det som skrivs där kommer att påminna om det som har skrivits här, eftersom jag kommer att fortsätta vara jag. Men den måste ha en annan infallsvinkel och en annan etikett.

Om ni vill vara säkra på att få reda på när/om jag startar en ny blogg kan ni mejla till Korvasbloggen@gmail.com så mejlar jag er när/om det blir av.

Nu gömmer jag inte längre boken ”Skriv”. Även om jag sannolikt aldrig kommer att läsa den, så skulle jag våga det nu, i ett rum fullt av andra människor.

Det är tack vare er.

Skärmavbild 2012-06-03 kl. 22.49.13.png

Foto: Jonatan Stålhös

Tioåringen igen

av Daniel

Precis när jag skulle lägga upp mitt förra inlägg ”Den tioåriga killen” såg jag hur det flimrade förbi ett annat ”tioåriga” i ögonvrån, i reklamfältet överst på sidan. Det tyckte jag var ett lustigt sammanträffande och ville ta en skärmbild på det hela, men hann naturligtvis inte innan reklamsnutten byttes ut mot en annan. Om jag inte hade varit jag i det här läget hade jag naturligtvis släppt saken och gått vidare som om ingenting hade hänt, men eftersom jag är jag och det faktiskt hade hänt, fick jag vackert sitta och vänta på att den skulle dyka upp igen. Det måste ju vara en slinga, tänkte jag. Så lång kan den väl inte vara, tänkte jag.

När jag hade suttit och stirrat på samma reklamsnutt för en teleoperatör i några minuter var jag både rastlös och irriterad. Extra irriterad över att jag visste att det nu var omöjligt att släppa. Mer omöjligt än om jag hade gjort det från början. Eftersom jag nu hade investerad tid av mitt liv som skulle vara fullkomligt till spillo om jag inte slutförde uppgiften.

Ännu mer irriterad blev jag, efter att jag hade suttit och tittat några minuter på en reklamsnutt för ytterligare en telefonoperatör, av att upptäcka att snuttarna byttes varje gång man förnyade sidan. Varför hela denna, tämligen onödiga, apparat hade kunnat förkortas avsevärt.

Det kan vara värt att veta när ni befinner er i en liknande situation.

tioårigakillen.png

Den tioåriga killen

av Daniel

Hej bloggen, det är den 37-åriga killen igen!

Ungefär så låter det på ett kassettband som jag spelade in i min ensamhet för 27 år sedan. Fast då var jag inte 37 och det rörde sig inte om någon blogg. För att vara exakt låter det såhär: ”Hej, det är den tioåriga killen igen…” Innan dess, på samma kassett, hade jag presenterat mig som en kille på tio år som hade drömmar om att lära mig sjunga, men att det inte gick så bra för att jag hade knottror på stämbanden. Varpå jag sjöng Howard Jones-låten What is love ett antal gånger i rad, med min hesa stämma.

Sedan var det en paus, sannolikt en middagspaus då för mig, men som för en eventuell lyssnare bara består av det ljud som följde med på inspelningen, som uppstod när jag tryckte på stoppknappen. Alltså var det ganska överflödigt att jag presenterade mig en gång till när jag kom tillbaka, innan jag meddelade att jag skulle sjunga What is love igen. Vilket jag gjorde. Ett antal gånger i rad.

När jag många år senare började sjunga i ett band tänkte jag väldigt mycket på det där. Jag visste att den tioåriga killen skulle ha spruckit av glädje om han hade vetat, och jag var så innerligt glad för hans skull.

Varför jag kom att tänka på den tioåriga killen just idag vet jag inte, men jag ska tänka på honom oftare nu. Det är fint att regelbundet lufta de där drömmarna som då var så sköra att man höll dem inlåsta, för att de inte skulle krossas. Och det är fint att regelbundet kolla om man fortfarande har några inlåsta.

Nu hade det varit fint med en liten filmsnutt där jag sjöng What is love igen, så vackert och så fritt från knottror på stämbanden att era ögon blev fuktiga. Kanske att det skulle få er att ställa er upp och applådera, vilket i sin tur skulle tåra mina ögon. Men det ska jag inte göra, det funkar inget vidare i bloggformatet.

Men pampigt skulle det ha varit.

En natt på en ö (som kan ha varit öde)

av Daniel

I fredags natt var jag ensam vaken på en öde ö. Det låter kanske dramatiskt, men så var det. Eller ja, huruvida ön var öde är en smula oklart. Möjligen måste en ö vara tom på människor för att korrekt kunna klassas som öde. Men, å andra sidan, om total folklöshet är ett krav för att en ö ska betraktas som öde, skulle det innebära att det aldrig är någon som har satt sin fot på en öde ö, eftersom öns status som öde då skulle upphöra i och med själva fotsättandet på den.

Ensam vaken på en ö var jag hur som helst, och den enda sovande människan som fanns på ön var Korvas.

När jag är helt ensam i liknande situationer, på ödsliga platser i mörkret, kan jag lätt skrämma upp mig själv, men nu kände jag mig trygg för att Korvas var där. Det är rätt märkligt egentligen, för om vi nu skulle besökas av låt säga en blodtörstig yxmördare skulle min dotters närvaro snarare vara en belastning än en trygghet, inte sant? Jag menar, jag skulle ju knappast tänka ”aha, här kommer en mördare, vad läskigt, vilken tur att jag har en fyraåring med mig”.

Utöver mitt eget skinn skulle jag ha haft ytterligare ett att rädda, när det vore så mycket enklare att fly allena. Kanske gömma mig i skogen och bygga ett vindskydd, tyst så att inte mördaren hör, och ligga där och äta rötter för att stilla min hunger och samla regnvatten för att släcka min törst. I en sådan situation skulle Korvas bara ställa frågor om varför vi gömde oss och vara högljudd i sitt missnöje över att behöva äta rötter. Vilket sannolikt skulle avslöja vårt gömställe för den livsfarliga yxpersonen.

De dåliga oddsen till trots blev jag lugn som en filbunke av att höra min dotters tunga andetag från rummet intill. Det är allt jag vill säga.

Ett gravallvarligt samband

av Daniel

Jag har aldrig tidigare bildgooglat på Korvas, men idag gjorde jag det, av någon anledning.

Den allra första träffen som dyker upp är otäck, om man tänker bokstavligt, så det låter jag bli att göra. Men jag kan inte låta bli att tolka det som något slags tecken. Att det finns ett samband mellan det här och att Korvas tydligen sa på dagis igår att hon ville att de skulle kalla henne för Edith nu.

Den vilande atletens krav på rim och reson

av Daniel

Jag var vältränad en gång i tiden, sportig som bara den. Det kanske är svårt att tro, men det är sant.

Så kom en tid, i tidig tjugoårsålder, när jag fick helt andra intressen, eller kanske snarare när mina andra intressen tog över helt, och så har det varit fram till förrförra året. Men i november 2010 hade jag ofta ont i ryggen och kände mig skruttig och tänkte att nu får jag ta tag i det här. Då köpte jag mig ett par löparskor och sedan dess har jag betraktat mig som en löpare.

Det betyder inte att jag har sprungit särskilt mycket, men det betyder att jag kan springa om jag vill. Och framförallt betyder det att jag i tanken har gått från att någonting är helt otänkbart till att någonting är tänkbart.

I början blev jag extra motiverad av att se på löpningen som en rimlighetsavbetalning på skorna. Att betala 800 kronor för att springa en enda gång är orimligt dyrt. Framförallt för någon som precis före köpet hade lyckats skära ner de idrottsliga kostnaderna till noll. Redan efter två gånger var jag nere på halva priset. Efter sexton löprundor hade varje pass kostat 50 kronor och då började jag närma mig en skälig kostnad per träningspass.

Ryggen började kännas mycket bättre redan efter de första rundorna och när jag hade kommit ner på en rimlig kostnad per pass, sjönk motiveringen i snabbare takt än priset på skorna, kan man säga. En löprunda nu, ett och ett halvt år efter skoinköpet, kostar fortfarande minst 20 kronor skulle jag gissa.

Det är faktiskt rätt dyrt. Efter ett och ett halvt år ter det sig alltmer absurt att jag ska behöva betala någonting över huvud taget för att springa.

Rent mentalt är jag alltså återigen en atlet, det kan ingen ta ifrån mig. Det är bara det att det har blivit lite väl dyrt.

Den sömnige redigeraren

av Daniel

Jag somnar ibland när jag läser sagor. Framförallt när Korvas kommer in på helgmorgnarna, med en bok i handen som hon vill att man ska läsa. Då ligger vi kvar i sängen och jag somnar mitt i meningarna. Ofta fortsätter jag att läsa i sömnen. Läser vidare utan manus så att säga, och vaknar antingen av att jag hör själv hur konstig historian blir, eller av att Korvas väcker mig.

Ibland får jag dock ihop meningarna så att de blir fullständiga, om än inte överensstämmande med själva berättelsen. Nyligen somnade jag mitt i en mening där det sista ordet jag sa i vaket tillstånd var ”vann”, och fortsatte sedan efter egen regi med att säga ”med god marginal”. Samtidigt såg jag resultattavlan till en bowlingmatch framför mig i drömmen. Då var det sammanhanget som fick mig att vakna. Jag tyckte själv att det var märkligt att huvudpersonen plötsligt vann i bowling när historian handlade om någonting helt annat. Huruvida huvudpersonen hade vunnit med stor marginal eller inte framgick inte heller, förstod jag när jag gick tillbaka för att läsa med öppna ögon. Varför jag drömmer om bowlingresultat på min dyrbara fritid är också en stor gåta för mig.

Ibland är jag fullt vaken när jag ändrar en historia. Det sker när jag inte alls är överrens med berättelsen. Som i boken Den lilla mullvaden och mamman. Ett litet, litet smakprov ur boken är när de kära kaninerna Skutt och Skutta jagar varandra: ”Kanske hon bjuder in mig i sin lya! tänker han. Men sån tur har han inte. Skutta låtsas vara blyg, som unga flickor ibland gör.” Då slutar jag helt enkelt vid ”blyg”, eftersom avslutningen är så sanslöst puckad.

Det var en mycket enkel ändring. Boken som helhet är så full av utmanande ändringar att man närmast känner sig som en medförfattare när man är klar. Eller motförfattare kanske man ska säga.

Korvas har visserligen valt boken själv på biblioteket. Men det är illustrationerna hon har valt. Knappast att bli hjärntvättad med könsstereotyp dynga.

Kalaset

av Daniel

Det verkar i ärlighetens namn som att små barn är lika förvirrade som roade på barnkalas, tycker jag. Som om all energi de har byggt upp inför evenemanget inte vet vart den ska ta vägen, när de väl är på plats. Sen får man höra efteråt hur himla roligt det var på kalaset.

Inför tillställningen var Korvas verkligen i gasen. Sprängfylld av förväntan, ögonen glittrade och hon babblade maniskt, samtidigt som hon yrde runt i lokalen. Efteråt var hon så uppe i varv att det tog lång tid för henne att lugna ner sig, trots att hon var helt slutkörd. För henne var det här en lyckans dag.

Check på elefanterna och alla fick rita på väggen.

korvas4kalas-5.jpgkorvas4kalas-8.jpgkorvas4kalas-12.jpgkorvas4kalas-10.jpg

Förberedelserna

av Daniel

Förberedelserna inför Korvas allra första dagiskalas äger fortfarande rum. Storasyster, som är bakansvarig, ställer här upp på att prova ut kalasmasken. Om allt går vägen kommer en hel drös glada elefanter att ta emot sina föräldrar, när kalaset är slut.

May the force be with us.

 

molly.jpg
Sida 1 av 119
  • Tjänstgörande redaktör: Jenny Åsell, Jennifer Snårbacka, Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB