Idag var vi på barnkalas allihop. Lisa, Molly (min förpubertala styvdotter), Korvas och jag. När vi kommer fram väser Molly: ”Du hade väl kunnat säga att det var ett barnkalas vi skulle gå på!”. ”Shit vad pinsamt!”. Jag hade i min enfald trott att det var underförstått när jag köpte loss hennes gamla synth för att ge i present till födelsedagsbarnet, som hon visste var min kompis son.

Hursomhelst stannar vi ett par timmar och vräker i oss bakelser, trots att vi nog egentligen borde ha ätit mat. Sedan kollar vi efter en lämplig buss hem, förvärmer en flaska mat åt Korvas, tar farväl och börjar traska mot hållplatsen.

Efter att vi har klivit på bussen och parkerat barnvagnen tar det inte många minuter innan både Lisa och Molly, som redan mådde illa av alla bakelser, känner sig åksjuka på den slingriga vägen. Lisa blundar koncentrerat för att inte kräkas. Jag sitter med Korvas i knät och snett mittemot mig sitter en tant som ogenerat stirrar på oss och ler. Hon ler på ett sätt som om det hon såg vore oerhört anmärkningsvärt och rörande. En pappa med sitt barn! Men Korvasson är både hungrig och trött och flaskan är för varm och hon är sannolikt för hungrig för att somna, varpå hon börjar skrika som en stucken gris.

Jag har alltid blivit stressad av barnskrik på bussar och tunnelbanor och många gånger bitit ihop käkarna och tänkt: ”Kan inte nån få tyst på den där jävla ungen”. På senare tid har jag till fullo förstått att föräldrarna till ”den där jävla ungen” är minst hundra gånger så stressade som medpassagerarna. Leendet hos tanten snett mittemot mig, som ingalunda har slutat stirra, har nu bytts ut mot ett kritiskt, ifrågasättande uttryck. Som att jag inte har någon aning om vad jag håller på med och som att hela situationen är opassande, närmast stötande. Jag svettas och pulsen slår och jag blir provocerad av tantens blickar.

Ibland inbillar jag mig, det vet jag. Men ibland inbillar jag mig inte, det vet jag också. För en pappa är aldrig riktigt lika bra på att ta hand om ett barn som en mamma. Ibland går det åt helvete. Man feltimar en måltid eller lyckas inte riktigt söva sin bebis i tid och då skriker de. Bebisar gör det. Det är kanske det de är allra, allra bäst på.

Min första reaktion är att jag vill sätta Korvas i knät på tanten och säga: ”Här, varsågod, då kan ju du ta henne!”. I nästa sekund vill jag bara skrika ut: ”SLUTA STIRRA! DET FINNS INGEN MORSA I HELA VÄRLDEN SOM ÄR BÄTTRE ÄN JAG PÅ ATT TA HAND OM KORVAS, FATTAR DU DET!”

Naturligtvis gör jag inget av detta och efter vad som känns som en evighet, men i själva verket bara är några minuter, lugnar sig Korvas (och även jag, bör tilläggas). Och vi fixar det, vi reder upp situationen. Jag och den enda morsan i hela världen som har kompetens som kan mäta sig med min, när det kommer till Korvas.

Nämligen Korvassons egen åksjuka morsa.

Imorse vaknade jag upp, tung i huvudet, av att Lisa väckte mig. Jag hade inte hört varken korvasljud eller när Lisa gick upp. Hon var skittrött och jag kände mig dålig som sovit. Jag övertalade henne att sova en stund, så vi byttes av.

Min känsla inför bloggen var att jag hade satt min sista potatis. Att Korvasbloggen var en dagslända och att mina små obetydliga texter inte skulle fyllas på med nya.

Nu har det gått några timmar och nu vet jag att Korvasbloggen är blott ett frö, som just satts i jorden.

Så många fler texter (meningslösa som meningsfulla) ligger och bubblar och väntar på att få komma fram. Var så säker!

Men nu ska vi på kalas.

Malin Wollin undrar: ”Hur ska vi någonsin hävda vår kompetens om vi är där på grund av våra tuttar?”

Korvaspappa undrar: Hur ska man någonsin kunna hävda någonting överhuvudtaget om man automatiskt blir bortsållad på grund av sina tuttar?

Hur är det egentligen meningen att man ska kissa med sitt barn när man är ute på stan?  Det är aldrig någon som pratar om det, men det är inte alltid en helt enkel sak. Om det finns ett skötbord nära toaletten underlättar det avsevärt. Då kan man både stå och sitta och ha full kontroll. Nu finns det väldigt sällan skötbord på herrarnas. På Planet fitness, där Korvas och jag går på babysim, har vi många gånger ställts inför det här problemet och där finns det i alla fall inget skötbord. Jag tänker fördomsfullt att det gör det nog på damernas, men det har jag ingen aning om. Kanske tänker de att på ett sportcenter har man inte med sig bebisar punkt. Eller så tänker de att bara kvinnor har med sig bebisar. Eller så tänker de inte alls.

Som jag ser det finns det då tre alternativ. Antingen lägger man barnet på golvet, sitter med barnet i knät eller står. Problemet med att sitta är att man måste hasa av sig brallorna med en hand. Det slår mig att detta är någonting som mammor på toaletter utan skötbord måste genomgå. Vill man veta hur mammor kissar får man dock vända sig till en annan blogg. Av flera anledningar vill man inte gärna lägga ner barnet på golvet på en offentlig toalett (i alla fall inte på herrarnas) och då återstår bara ett alternativ.  

När man står och kissar får man hålla sitt barn i ena armen, likt en festivaldeltagare som kissar i buskarna med en öl i handen. Den stora skillnaden är att ölen inte sprattlar och att själva greppet är något annorlunda. Greppet om ölen kontra bebisen alltså. Öppnandet av knapp och gylf får man klara med en hand och sedan skymd, av en förhoppningsvis medgörlig bebis, kan man göra sin business.  Efter det får man, så noga det går, tvätta sin hand med samma hand.

Om det finns någon utformad plan, ett standardsätt för hur man ska gå tillväga, så har det gått mig obemärkt förbi.

Hur pappor gör 2:an (bajsar), är ett helt annat kapitel. Det innefattar fler moment och det är inte ett ämne som korvasbloggen har för avsikt att behandla.

Det är en märklig känsla att trycka ned sitt barn i vattnet. Det känns fel på något sätt.

Första gången jag skulle gå med Korvas på babysim var jag livrädd. Bara det att börja i en ny grupp, oavsett sammanhanget, är jobbigt tycker jag. Efter att ha bytt om själv och satt på Korvas hennes badbyxor (en specialvariant med små snoddar som tätar åt runt ben och midja ifall hon skulle bajsa i vattnet, vilket tydligen är väldigt ovanligt) gick vi ned till rummet med den uppvärmda bassängen. När vi kom in höll en tidigare grupp fortfarande på som bäst. De sjöng ”en liten båt blir ofta våt om magen när det stänker…” och jag tänkte ”nej, men vafan, måste vi sjunga också!!?”

Ett par minuter senare står jag i vattnet med badmössa på huvudet och korvas i famnen, omgiven av  mestadels kvinnor med andra barn i famnen, och sjunger ”skruttenluttenli skruttenluttenli vad heter du…” Här ska man säga barnets namn och enda gången Korvas kallas Edith är på babysimmets ”skruttenluttenli”. Grupptryck rätt och slätt. Komma dit med skägg och kalla sitt barn för Korvas kändes helt enkelt för mycket. Hursomhelst säger jag Edith och sången fortsätter ”Edith ja Eedith så heter du vow vow vow skruttenluttenli skruttenluttenli…osv”.

Under hela sången tänker jag någonting i stil med ” Åh, högre makter, gör så att ingen ser mig!”. Jag viskar till Korvas att ”det är nog bäst att du vänjer dig vid tanken på att det inte blir så mycket babysim i framtiden, pappa har en image att tänka på”.

Jag sjunger i ett band, The Dandelions. Det är rock´n´roll, vi dricker bärs, har röda kläder och är jävligt tuffa.  Jag ska inte sticka under stolen med att vi är ett väldigt inaktivt band nuförtiden och det är längre och längre mellan spelningarna. Faktum är att i år hade bandet dubbelt så många förlossningar som spelningar. En spelning alltså, men den var grym! Vi var förband till Soundtrack of our lives på barnens ö. Det var magiskt och vi var bättre än någonsin och Korvas var där, men det blir ett annat inlägg.

Förutom att skryta över bandet så var det kontrasterna jag ville åt. Scenkläderna spelar en viktig roll i sammanhanget. När man inte har spelat på länge och är så nervös att man vill kissa på sig, så hjälper det verkligen att kliva i en kostym. Den hjälper till att plocka fram den sida hos en som man behöver just då och den förstärker också själva upplevelsen visuellt inbillar jag mig. Här måste jag inflika att när det slår fel och allt går åt helvete så får kostymen rakt motsatt effekt. Den förstärker visserligen fortfarande, men då förstärker den känslan av att vara en skräckslagen, röd, idiotclown. En clown som skulle betala nästan vad som helst för att bara gå upp i rök.

Det var något av en negativ förstärkning jag upplevde när jag stod i bassängen på planet fitness, med badmössan på huvudet och korvas i famnen och sjöng ”skruttenluttenli”.

Nu har jag vänt på det. Nu plockar badkostymen fram just den sida hos mig som jag behöver just då. Korvas älskar babysimmet och jag älskar Korvas och när vi sjunger nu tar jag i för kung och fosterland, och på kommandot ”Ett, två, tre, nu kommer det vatten”, trycker jag ned henne under ytan.

Korvas är ju liksom förutsättningen för den här bloggen. Likväl är det oftast hon som sätter käppar i hjulet för själva bloggandet.

Idag skulle jag nästan behöva barnvakt för att helhjärtat ägna mig åt bloggen. Men det vore ju sjukt förstås. Vilken sorts pappa skulle det göra mig till? Sannerligen något att blogga om. ”Han gav försäkringskassans pengar till en barnvakt för att blogga på heltid!”. Nej, men idag har jag tusen idéer (skitbra idéer tror jag) och känner lite panik för att de kommer rinna iväg och glömmas bort innan jag får tid att skriva om dem.

Den som tänker, ”men skriv ner det då i ett block”, har inte träffat Korvasson i sitt esse.

Ibland går det dock. Jag ska genast skaffa ett block och börja anteckna. Korvasbloggarblocket.

Åh det är ju så enkelt och självklart! Genialt!  KORVASBLOCKET!

Jag inser att jag nog har en rätt naiv inställning till det här med vab, men jag är skitsugen!

Ända sedan jag första gången hörde talas om uttrycket ”att vabba”, har det i mina öron låtit nästan som att få en present. Lite som att skolka fast med en underskrift från föräldrarna. ”Nej tyvärr, jag kan verkligen inte jobba idag trots att jag är helt frisk. Jättesynd, jag vet, men jag vabbaaaar!”

Man känner sig ju lite utanför också. Vadå, varför får inte jag vabba? Bara för att inte jag har barn!? Men nu är det andra bullar. Nu har jag Korvas och nu vill jag vabba. Omedelbart!

När jag drömmer mig bort om framtida vabbningar är det inte främst ”kräksjukevabben” som lockar. Nej, kräksjukevabben liknar mer en present av det slag man egentligen inte vill ha. Lite som när mormor efter egen smak köpte kläder åt en i julklapp. ”Känn, vilket skönt material!”. Det är de där lite småfebriga vabbningarna jag vill åt. När man kan kura ihop sig under täcket med sitt lilla barn och kanske titta på en film. Vilken film som helst egentligen, det är myset som är det viktiga. Man är i någon sorts zon, utanför tid och rum, och vet att man har sjukdomen att tacka för att man får vara tillsammans just då. Det är fint!

De kallar mig pappabloggare, men egentligen är jag korvasbloggare. Det är en viss skillnad.

Inga björnbär på frukostbordet denna morgon. Eller ”morgon”. Bara dårar och möjligen lantbrukare (det låter jag vara osagt) kallar detta för morgon. Att ställa klockan på två timmar före Korvas går upp känns rent av idiotiskt.

Om femton minuter tutar det och jag blir plockad för att åka ut och ställa mig på en namnlös åker norr om stockholm, för att filma hur ett frö sätts i jorden, och jag fryser som en hund vid blotta tanken. Vilket jag även misstänker att fröet gör.

Nu har jag samlat på mig en sömn på sju och en halv timme de senaste två dygnen. Härligt!

Blev mycket road av det här inlägget Inget rosa till Korvas och mådde lite bra av att bli kallad hippie. Vet inte varför.

Får se hur mycket Korvas det blir idag. Saknar henne redan.

I morse hoppade jag upp ur sängen pigg som en mört, gjorde tvåhundra armhävningar, bad  min bebis om ursäkt och fixade frukost till min flickvän. Som tillägg till det kokta ägget och tallriken med mjölk och björnbär, serverades en knäckemacka med leverpastej och purjolök.

Möjligen är jag lite tröttare än jag försöker påskina, vilket helt och hållet beror på att jag är dum i huvudet som gick och la mig kl. 02.00. Särskilt som jag visste att det skulle vara väckning kl. 06.00.

Om jag får för mig att fortsätta det polska temat, kommer det som resultat av fredagens utsvävningar att bli betydligt mer surkål och mindre schnitzel den närmaste tiden.

Igår hade jag min första Korvasfria kväll på länge. Vi träffades några vänner på café Piastovska för att äta Polsk schnitzel med surkål och dricka några öl. Jag blev lovad en liten sovmorgon men det blev ändå en lugn kväll för att Lisa skulle jobba idag på öppningen av Galeria Sentimental på Tensta Konsthall och jag skulle följaktligen ha Korvas.

Efter Piastovska gick vi till Tranan och Sedan till Peppar. Efter det gick vi hem och då var väl klockan ett halv två någonting.

När Lisa kom och väckte mig vid 09.30 i morse och meddelade att det snart var dags, började jag fundera på om jag och stora delar av min bekantskapskrets har fått en lite skev uppfattning om innebörden av en ”lugn kväll”. Jag hade druckit åtta öl, gjort av med tusen spänn och mådde skit! 

Nu tror jag att vår definition av en lugn kväll lever kvar från en tid när man kunde sova hur länge man ville dagen efter, kanske bara gå upp för att ta en till huvudvärkstablett. Den här bloggen i sig är ett bevis på att den tiden är förbi. Korvas tar ALDRIG sovmorgon!

Lisa ropar att nu måste hon gå om några minuter och jag mumlar till svar, i ett patetiskt försök att låta piggare än jag är: ”Mm jag kommer om tre minuter, funkar det?”. Samtidigt tänker jag att jag skulle behöva åtminstone trehundra minuter för att likna en anständig människa. Jag kommer ut, blek om nosen, i mina alldeles för stora kalsonger (ett felköp på åhléns (för två år sen!)) och får syn på det kokta ägget och tallriken med mjölk och björnbär som min fantastiska flickvän har ställt fram åt mig, och utbrister (oförskämt): ”Åh du, det där får nog vänta ett bra tag”. Samtidigt som jag säger det känner jag att allt inte står rätt till och säger i nästa andetag: ”Du, jag måste kräkas lite, hinner jag det?”.

Fem minuter senare står jag där, om möjligt ännu blekare, i mina alldeles för stora kalsonger. Lisa har gått och min underbara, varma, väldoftande lilla bebis sprattlar omkring i sin ”gåkärra” och babblar och gapar och skiter fullständigt i hur jag definierar en lugn kväll.

Lyckligtvis blev Korvas väldigt snabbt trött och vi sov i ljuva trettiofem minuter på soffan. Hon på behörigt avstånd från min mun. Sedan tog vi en riktigt skön promenad på Långholmen i höstsolen, tillsammans med min kompis Ida som jag inte sett på länge. Korvas sussade och fick sedan mat ur en föruppvärmd flaska på en bänk vid amfiteatern uppe på kullen. Efter det tog vi en fika på Lasse i Parken och gick hem.

Nu är Lisa på Kvarnen med konstfolket. Imorgon ska hon få sovmorgon och Frukost. En repris av min middag: Ett kokt ägg och en tallrik mjölk med björnbär.