In i det sista fiskar hon efter att vara uppe lite längre, den gode Korvas. Om nu inte själva läggningen är att betrakta som ”det sista” förstås, och det bord det ju vara, för då fiskar hon även efter det sista. Det är kanske framförallt då det stora fiskandet börjar.

Hon tassar upp och säger att hon är kissnödig och så sitter hon där med finurlig min, utan att så mycket som en droppe ramlar ner i vattnet. Inte överraskande berättar hon sen att det inte kommer något kiss och så lunkar hon motvilligt tillbaka till rummet. Två minuter senare, när jag står och hänger tvätt, hör jag hur det skrapar försiktigt inne på toaletten och då har hon börjat leka med båtarna och den lilla vattenkannan som brukar vara med henne i baljan när hon badar.

När jag konfronterar henne säger hon att hon inte leker utan att hon tycker att båtarna ska vara inne hos henne i sovrummet, men eftersom jag inte delar den uppfattningen skickas hon tillbaka till rummet igen, utan badleksakerna. 

Precis när jag har tagit vid där jag slutade, med tvätthängningen, börjar hon gråta och säger ”men jag måste ju faktiskt bajsa”, på ett sätt som att det var orättvist av mig att köra ut henne från badrummet när hon måste bajsa. Vilket det i och för sig hade varit om så hade varit fallet.

”Men BAJSA då!”, säger jag. Om du är bajsnödig så får du ju bajsa och inte börja leka med båtarna. Sen sitter hon där på toaletten igen och ser sig omkring, utan finurlig min, men med lika skralt resultat.

”God natt mitt älskade barn. Inget mer spring nu”, säger jag när jag har skickat henne till rummet igen. Då börjar hon gråta igen och säger att man faktiskt måste få gå upp om man är kissnödig, och det får jag ju tillstå att hon har alldeles rätt i. 

När det är ungefär en centimeters glipa kvar mellan dörren som jag håller på att stänga och dörrkarmen, frågar Korvas: ”Vad gör du pappa?”

”Jag hänger tvätt”, svarar jag.

”Varför då?”, säger hon.

”För att tvätten är blöt”, svarar jag.

”Varför då?”, säger hon.

”För att kläderna var smutsiga och då tvättade vi dem och när man tvättar dem blir de blöta och då måste man hänga upp dem för att de ska torka”, svarar jag.

”Varför då?”, säger hon.

”God natt Korvas, nu måste du sova”, svarar jag.

Till gårdagens inlägg om den flygande gubben fick jag en intressant kommentar, varför jag väljer att hänga kvar vid det prickiga mästerverket ytterligare en dag. 

Kommentatorn luftade en teori om att den flygande gubben i själva verket kanske är en hund, vilket skulle styrkas av att det står ”FOVVVV” bredvid teckningen. Eftersom jag själv tyckte att det var en intressant teori, frågade jag Korvas idag om vad det står.

”Men det får stå så på din teckning”, svarade hon.

”Ja, det får det verkligen, det är jättefint”, sa jag. ”Jag bara undrade bara om du visste vad det stod.” 

”Gubben flyger, står det”, svarade hon på ett sätt som antydde att hon inte alls var intresserad av några djupare diskussioner om någonting så uppenbart.

Här ligger alltså ingen hund begraven.

Innan vi skulle gå hem ville Korvas ta med sig sina teckningar från dagis. Vi tömmer hennes låda där regelbundet, vilket är tur för hon ritar i en takt som om hon vore ritare på en fabrik, med stenhårda produktionskrav. 

Ur en hög av ungefär trettio teckningar drog hon fram en som var till Lisa och en som var till mig. ”Den här är till pappa”, sa hon och berättade att det var en prickig gubbe som kunde flyga med sina två vingar.

Det här var långtifrån den första teckningen jag har fått, men jag blir ändå löjligt glad varje gång någon är tillägnad mig. Inte alls som jag hade föreställt mig innan jag fick barn, att jag skulle bli rätt mätt på det där med barnteckningar. Den här gången blev jag extra glad, för att det i den flygande gubbens panna står APAP, mellan de streck som enligt uppgift är kinder. Säg det ett par gånger efter varandra så hör ni hur fint det låter.

Det har jag själv gjort ett par gånger.

Genom köksfönstret kunde man se hur vinden ryckte loss höstlöven från trädgrenarna och kastade runt dem i luften, innan den slutligen lät dem landa i ett glödande täcke av rött, orange och gult…

Läs krönikan här!

”Pappa jag växer”, brukar Korvas ofta säga nu. Vi har ju pratat mycket om att hon växer och blir stor, och om kläder och skor som har blivit för små och om att hon var en bebis förut men är större nu. Väldigt mycket har vi pratat om det, när jag tänker efter, sannolikt för att man har en konstant känsla av att inte riktigt hänga med i hur fort det går.

Första gången hon sa ”pappa jag växer”, svarade jag: ”Ja, det gör du verkligen, så att det knakar.” Sen berättade jag att det inte knakar på riktigt, utan att man bara brukar säga så när någonting växer fort, att det växer så att det knakar.

”Knakar det på låtsas?”, frågade hon då och jag svarade att precis så var det. Det knakar på låtsas. Och från den första gången skapades en komprimerad variant av hela konversationen som har repeterats varje dag. 

”Pappa, jag växer.”

”Ja, det gör du verkligen, så att det knakar.”

”Ja, på låtsas.”

Vi lämnade in Korvas sommaruppgift till dagis för några dagar sedan. Det är hennes tredje sommaruppgift någonsin, men den första vi har lyckats lämna in. Vår insats var inte klanderfri den här gången heller – på fotografiet till uppgiften har Korvas mössa och overall, vilket vittnar om en smärre försening. Men när vi lämnade in den hängde de flesta löven kvar på träden, även om de var orangea och röda, och då fanns i alla fall spår av sommaren kvar. För säkerhetsskull, för att inte provocera personalen, döpte jag uppgiften till ”Korvas höstuppgift”.

Uppgiften handlade om att dokumentera någonting som förändrades i närområdet, och vi inriktade oss på förändringar i soprummet. Korvas hade noterat att statusen i grovsoprummet ständigt förändrades. Ibland var behållarna överfulla av stinkande sopor, men också av skatter i grovsoprumsdelen, och ibland gapade behållarna tomma. Hon kom att intressera sig för sophanteringsfrågor när det gick upp för henne att vi gick ner med hushållsavfall titt som tätt. Tidigare hade hon inte tagit så stor notis om påsarna vi bar med oss, utan trodde att det främsta syftet med att gå till grovsoprummet var att leta efter saker.

Med den nya insikten följde hundratals frågor, om varför man måste kasta sopor och varför man bär ner dem till soprummet, varför man lägger olika saker i olika behållare och varför det kommer människor med sopbilar och hämtar allt, vart det tar vägen sedan och vad man gör med det då, och så vidare. Det är sunda frågeställningar det där – som förhoppningsvis kan leda till uppvaknandet av ett miljötänk.

Det nya intresset har också fått positiva konsekvenser i vardagen. Sedan vi lämnade in uppgiften har vi vid flera tillfällen haft turen att få syn på sopbilar i arbete. Nu går vi aldrig bara förbi, utan stannar och tittar, hand i hand, och håller andan av spänning medan bilens metallkäftar mosar sönder alla sopor till en stinkande soppa.

Kanske har vi lagt för stor vikt vid solens uppgång när vi har förklarat för Korvas när det passar sig att stiga upp, för det där har börjat verka till vår nackdel känner jag.

I och för sig är det ju relevant eftersom mänskligheten har anpassat sina tider efter solen, men man måste ändå ta ljuset med en nypa salt. Salt som Korvas helt tycks sakna. Molly, exempelvis, låter inte solen ha någonting med sina uppstigningar att göra när hon är ledig, trots att hon tycker minst lika mycket om solljus som alla andra. Det är sunt tycker jag, det gjorde inte jag heller i någon större utsträckning i mitt gamla liv.

Imorse började diskussionen om huruvida solen hade gått upp, om det var ”tänt ute”, redan klockan fem. Och med klockan som enda riktmärke berättade jag att tiden inte var mogen, oavsett hur det såg ut på solfronten. Jag sa att när man hade tider att passa var det egentligen tiden på dygnet som skulle styra uppstigningarna och inte soluppgången. Hur tidigt skulle man inte behöva gå upp på somrarna annars? Och så vidare. Var femte minut togs diskussionen upp på nytt, till dess att det inte spelade någon roll vad klockan var, eller var solen var, för det var ändå omöjligt att sova vidare.

När vi åt frukost igår var Korvas väldigt trött och meddelade sin ännu tröttare pappa att hon gärna hade sovit längre, men att solen faktiskt hade gått upp, och att det var därför hon hade stigit upp.

Det var då det började gå upp för mig att det har blivit en miss i kommunikationen.

Vi var tvungna att lösa situationen med att Korvas prylar låg över hela hemmet och skrek efter fler lådor att förvaras i. Så vid halv två i torsdags hämtade jag henne på dagis och hemma väntade pappa, med bilen som skulle transportera oss till det enorma möbelvaruhuset.

Väl hemma var det dags för montaget. Medan Gustav lagade mat byggde Korvas hyllan, jag assisterade och Lisa filmade.

Och såhär fin blev hennes arbetshörna när allt var klart:

Det här med att jag fyller i etiketten på Korvas kläder mot kylskåpet är varken någonting konstigt eller någonting nytt. Vanligtvis görs det på morgonen, innan vi går till dagis, då frukostskladdet på de andra ytorna ännu ligger kvar. Dessutom brukar det sitta en penna på kylskåpet, fäst med en magnet, vilket är praktiskt. Och när man står upp och skriver tillåter det höga kylskåpet en bekväm arbetsställning. Valet av plats är alltså fullt logiskt.

Däremot är det inte alls lika logiskt att skriva av inköpslistan på sitt barns underbyxor.

Vi tog ledigt från dagis i onsdags, för att åka och hälsa på Gustav (vår gamla inneboende). Efter en snabb visit i hans lägenhet, där han demonstrerade olika musikinstrument, begav vi oss ut i skogen. Gustav var förberedd till tänderna med nödvändiga vildmarksattiraljer, som spritkök, liggunderlag, såg och stor kniv.

Under promenaden undrade Korvas lite förskräckt om det inte fanns djur i skogen. Det sa jag att det gjorde, men att man inte behöver vara rädd för dem för att de är snälla. Dessutom är de svåra att se för att de är rädda för människor och gömmer sig när de hör att vi kommer. Resten av frågorna handlade om varför de gömmer sig för oss som är snälla.

”De är rädda för att vi ska äta upp dem”, sa jag.

”Men vi ska ju inte äta upp dem”, sa Korvas.

”Nej, men det vet ju inte djuren”, sa jag. Och sedan fortsatte diskussionen om djuren, till och från under hela vår vistelse i skogen.

När vi gjorde upp ett läger och skulle steka pannkakor visade sig den medhavda sågen och kniven vara till stor nytta eftersom Gustav hade glömt den för pannkakstillverkning nödvändiga stekspaden, varför han med van hand fick tillverka en av spillmaterial i naturen.

Så satt vi där i flera timmar, åt pannkakor och samtalade och njöt av höstsolen. Ett fantastiskt minne för livet för oss alla. 

Skulle jag försöka komma på någonting negativt med den här dagen, varför jag nu skulle försöka med det, så skulle det inte vara lätt. Möjligen det här med att Korvas bajsade tre gånger i skogen.

Med allt vad det innebär, med overall och höstkyla.