Mannen med megafonen skriker: ”Vart ska vi bo?” varpå meddemonstranterna pekar mot slottet och fyller i med: ”Där ska vi bo! Ockupera slottet, åttahundra rum!”

Ni kanske kan föreställa er vågen av stolthet som sköljer över mig när Molly knackar mig på axeln, ler och säger: ”Han menar nog egentligen ’VAR ska vi bo?’”

Det här året kommer för alltid att vara året då Molly hade grammatiska invändningar mot en förstamajramsa.

Helt apropå ingenting vågar jag knappt tänka på vilka signaler det kan ge att söka en utbildning en minut innan anmälningstiden går ut. Herregud.

Ni vet vad de brukar säga om tatueringar. När man väl har gjort en är det svårt att sluta.

Det här är någon som fyller fyra år idag, och är så glittrande glad över det.

Såhär såg hon ut när bloggen hade funnits i två dagar.

Och såhär såg hon ut ett par månader tidigare. Den första bilden som någonsin publicerades på bloggen.

Fyra år! Jag fattar inte.

”Vem vill ha min fina, fina snigel?” frågar Korvas klockan 06:48, då jag står och måttar upp havregryn till frukostgröten. Hon sitter på golvet och klipper ett fullritat pappersark i konfettistora bitar, varav en har en teckning av en snigel på sig. Vid den här tiden på dygnet pratar jag helst så lite som möjligt och hoppas att Molly ska nappa på erbjudandet. Samtidigt försöker jag göra en överslagräkning på hur många teckningar jag hittills har fått till skänks, men inser att det är som att räkna stjärnorna på himlen eller sandkornen på stranden.  

”Vem vill ha min fina, fina snigel?” frågar Korvas igen när hon upplever att tystnaden har varit för lång, och nu förstår jag att det är dags att kliva in. Det är min plikt som förälder att få min dotter att känns sig sedd.

”Jag tar den gärna!” säger jag.

”Är den din eller?” frågar Korvas.

”Nja, det är ju du som har gjort den”, säger jag.

”Ja, och då är den min!” avlutar mitt barn.

Jag har en vän som får svindel när man pratar om universum och döden. Allt sådant som man inte kan begripa gör honom fysiskt illamående. Så fungerar det inte för mig, jag får positiv svindel av universum. Människans oändliga litenhet skänker ett befriande perspektiv, tycker jag, och tanken på min egen död är jag ganska tillfreds med. Även om jag tycker om att leva finns det något fint med den slutliga vilan, tänker jag. Ett avslut som knyter ihop säcken. Ett pris för (helst en lång och) trogen tjänst.

Däremot är jag livrädd för andras död. Om jag läser om överkörda barn, sjukdomar och olyckor, kan jag hamna i fasansfulla fantasier och gå in i dem så att jag börjar gråta. Och när Korvas sedan kommer emot mig blir jag nästan överrumplad av att hon lever, och gråter en gång till. Helt egoistiskt förstås, eftersom jag är orubblig i min tro om att de döda inte grämer sig, varför rädslan handlar om att bli ensam och berövad på det man älskar.

Korvas pratar en del om döden. Bland annat oroar hon sig för griseknoens eventuella framtid som julmat, men hon har också många tankar om den mänskliga döden. Av oss i familjen tror hon att jag kommer att ”gå” först har hon berättat, eftersom jag är äldst, och därefter Lisa, och därefter Molly. Och det är ju en högst rättvis teori får man säga. Sist in sist ut.

När jag nattade henne häromkvällen berättade hon att hon tror att hon kommer att bli ensam när hon blir stor. ”Jag tror att ni kommer att dö utan mig, och jag vill inte vara ensam. Jag vill alltid vara med er”, fortsatte hon medan stora tårar rullade nerför kinderna.

Då höll jag henne i famnen och berättade att det var långt, långt, långt, långt kvar till dess. Jag tog mig själv som exempel som är ”lite gammal” men har en pappa som är synnerligen intakt. Och så Korvas farmor som har sin mamma, min mormor, kvar. Dessutom skulle Korvas helt säkert träffa andra människor under livets gång som hon ville vara med, sa jag. Vänner, älskade, kanske egna barn.

Jag vet inte hur mycket hon förstod av det där, men ”långt, långt, långt” hade en viss tröstande effekt, även om långt inte är tillnärmelsevis lika bra som alltid.

Vad man får vänta lite med att förklara är att man inte bara tror utan också så innerligt hoppas, att hennes värsta mardrömmar, att så småningom bli lämnad av oss, kommer att besannas.

Vi har en plats, Korvas och jag, undangömd från polisen. Där vågar vi vara oss själva och ge uttryck för våra innersta känslor. Ibland blir det inte som vi har tänkt oss och då vänder vi oss mot högre makter, ber himlen skänka oss ett radergummi, och får vi inget svar återvänder vi nästa dag.

Dagen började så himla bra, med skapandet av den här utomordentligt tjusiga skulpturen som direkt efter färdigställandet fick inta en plats på finhyllorna.

Och så slutade dagen med ett flera sidor långt dokument om varför Lisa och jag inte får gå på Korvas kalas. Dokumentet tillkom efter en långdragen tvist om färgvalet på ett sugrör.

En liten ljusglimt i eländet var att Korvas, efter att hennes hjärta mjuknat något, skrev ett tillägg till sitt dokument. En halv sida om att Lisa och jag kommer att få gå på femårskalaset och alla kalas efter det. Vad det gällde fyraårskalaset var hon dock orubblig i sitt beslut.

Det märkliga var att det inte slog mig förrän efteråt, när bara smulor återstod, att det jag just hade bevittnat var ren kannibalism.

Jag har alldeles missat att berätta om ett stort ögonblick som ägde rum för ett par veckor sedan. Korvas debuterade som skådespelare på en teaterrepetition på lillskansen. Vi såg samma föreställning två gånger, med en timmes mellanrum och med olika skådespelare, och när de i andra omgången bad om en ko från publiken var Korvas inte sen med att anmäla sig. Trygg i vetskapen om vad det innebar att vara ko. Snabb som en vessla räckte hon på eget initiativ upp handen, och pratade om den stora händelsen i flera dagar efteråt.