Jag sitter på en bänk på gården och Korvas sover i vagnen. Hon somnade för bara några minuter sedan och jag har lutat handtaget till vagnen mot ett av trädgårdsborden för att sovvinkeln ska bli skönare. Vi övernattade hos min syster igår och det blev en sen kväll för Korvas, så hon behöver sova. Och morgonen var lite intensivare än vi är vana vid. Redan innan klockan hade hunnit slå åtta åktes det sparkcykel och spelades fotboll, under glada rop i trädgården.

Och jag är glad nu, därför att det faktum att jag kan författa dessa rader innebär att min dator inte gick sönder när väskan den låg i ramlade ner från bussätet under färden hit. Datorn hade jag tagit med mig så att jag skulle kunna blogga från min syster, och eftersom det aldrig hanns med hade det känts extra bittert om den hade strukit med i fallet. Ett fall under en färd som den inte hade behövt vara med på. Nu gjorde den inte det och därför är jag glad. Sannolikt gladare än jag hade varit annars, vilket ändå måste göra händelsen till någonting positivt, vilket i sin tur gör att det var bra att jag tog med datorn trots att jag inte använde den. Annars hade den inte nästan kunnat gå sönder och jag hade varit en lite, lite mindre glad människa. Det är en skör balansgång det där.

På promenaden hem förbi Norra kyrkogården pratade Korvas om döden i vanlig ordning. Hon berättade att hon inte ville dö nu och att hon ville leva hela livet. Det lovade jag att hon skulle göra. Vanligen kan man ju inte ge så många löften när det kommer till de stora frågorna, men att livet varar hela livet, det kan man rakryggat lova.

Idag träffade jag Sverker och hans bebis och tog en promenad runt Kungsolmen. Jag har kommit till insikten att jag får alldeles för lite solljus på nosen om dagarna, så det var mycket stärkande. Solen sken och allt var fint. Allt utom de där hålen i träden på Norrmälarstrand som någon idiot har borrat och hällt gift i för att träden ska dö och tas bort. För att utsikten ska bli bättre och höja värdet på lägenheterna. Det är vad jag har läst i alla fall. Hur man nu vet det, vet jag inte. Men att flera träd är pepprade med borrhål, det kan man tydligt se.

Sedan började det flimra för ögonen. Det gör det ibland, inte så ofta men ibland, och då vet jag att om jag inte snabbt som attan petar i mig ett par alvedon så kommer en huvudvärk som varar i många, många timmar. Nu hade jag inga tabletter till hands, varför jag har haft huvudvärk i många timmar. Något som gjorde Emil-i-Lönneberga-leken med Korvas så mycket smärtsammare än den hade behövt vara. Emil-i-Lönneberga-leken kan lekas på två sätt. Antingen gömmer sig Korvas i snickarboa, som kan vara under ett bord eller bakom en dörr, och så ska man leta efter henne och ropa ”förgrömmade unge”. Eller så fastnar man, i tur och ordning, med huvudet i soppskålen, varpå den som inte har fastnat drämmer till skålen med spiskroken. Ibland är både skålen och spiskroken imaginära och ibland består de av en av Korvas kastruller i plast och en spagettislev modell mindre.

När man har ihållande huvudvärk är det naturligtvis skönast om både skål och slev är tillverkade av fantasi. Men det där får man aldrig välja själv.

När Korvas helt sonika sträckte sig upp och tryckte på knappen vid övergångsstället, blev jag oerhört förvånad. Förut ville hon jämt trycka på knappen, som vore det lika livsavgörande som mat och sömn, men så tröttnade hon tvärt en dag. Eftersom jag fick lyfta upp henne varje gång blev jag inte direkt förkrossad över hennes förlorade intresse utan tog det med fattning…

Läs krönikan här!

Jag stod och lagade mat och hade ryggen vänd mot Korvas, som satt i soffan, när jag hörde hur det bökades bakom mig. Så jag vände mig om och fick till min stora förvåning och glädje se att hon städade. Hon röjde undan sakerna i soffan och bar allt till sina respektive platser. Småsakerna till leklådan och böckerna till hyllan. Hon ville  göra plats åt sina mjukisdjur så att hon kunde ha dem bredvid sig.

Det gjorde mig glad att hon ville ha lite ordning och fick hela grejen med en tisdagsmiddag för två, med både vin och kantareller i maten, att kännas lite mer befogad.

Vi hann inte mer än stiga innanför ytterdörren, innan Korvas kastade av sig både byxor och tröja och ville vara nakenfis, som hon sa. Det måste vara en av de största förtjänsterna med att sluta med blöja – den friare tillgången till paradisdräkten och de närmast obegränsade rörelsemöjligheter som följer med den.

Molly hade tjatat sig till att byta sin matdag till den här dagen, eftersom hon hade andra planer på sin ordinarie. Och medan hon stod och svor över hur mycket lök det skulle vara i soppan, intog Korvas och jag soffan och läste några Vem-böcker som hon och Lisa hade lånat på biblioteket. Tillsammans med några Vem-böcker som vi redan hade hemma. Korvas varvade mellan att sitta bredvid mig och i mitt knä med så korta intervaller att jag till slut fick lägga boken ifrån mig, brotta ner henne och borra in näsan i hennes varma hud så att hon kiknade av skratt.

När hon hade fått nog satte hon sig upp med rufsigt hår, fortfarande leende men med ett visst allvar i blicken, och frågade: ”ska vi vara här jättelänge?”. Det hördes så väl på sättet hon frågade att hon inte undrade hur länge vi skulle vara i soffan. Inte heller undrade hon om det började närma sig läggdags.

Nej, det hon pratade om var jordelivet och döden.

”Ska vi ringa mamma på datorn?”, frågade jag vid frukostbordet. Det ville Korvas gärna, så jag tog fram datorn och försökte ringa upp Lisa i Sundsvall via Skype. Så småningom gick det vägen, men de första uppringningarna nådde aldrig fram. De har inte kopplat på bredbandsuttaget i Lisas studentlägenhet ännu, varför hon får hålla sig till att tjuvsurfa på en grannes trådlösa nätverk, vilket inte erbjuder någon vidare hastighet.

Korvas började skruva på sig och undrade vad som hände, så jag berättade att Lisa inte hade något eget nät i lägenheten, samtidigt som jag funderade på hur man bäst förklarar internet för en treåring. Speciellt när man knappt förstår det själv.

”Har mamma ingen nöt i tältet?”, löd min dotters följdfråga, och det stod fullkomligt klart för mig att vilka metoder det än fanns att förklara internet på, så var tiden ändå inte mogen. Det skulle bli svårt nog att förklara skillnaden mellan studentlägenhet och hotell.

”Äh, mammas dator är trasig menar jag”, sa jag och klappade henne på kinden.

När min mamma var sjuk, på slutet, började hennes hjärna fungera efter andra mönster än tidigare. Något som trots att den här perioden var allt annat än rolig gav upphov till många skratt och oanade händelser. Och det är aldrig så skönt att skratta som när man har sorg. Som att få en stor spruta morfin rakt in i hjärtat.

Bland annat försvann stora delar av hennes självcensur, varför hon plötsligt vid en släktmiddag, när samtalsämnet inte passade henne, kunde säga: ”nej, det här är så jävla tråkigt så nu går jag och lägger mig”. Den där lilla spärrvakten mellan tanke och tunga var en av de första som dog, kan man säga.

Att begripa sig på hennes berättelser var också en stor utmaning. Det var aldrig rena lögner men en och samma historia kunde ha beståndsdelar från alltifrån drömmar till saker som hände när hon var ett litet barn, till saker hon nyligen läst i en tidning och saker som låg framför henne på bordet. Vissa berättelser fick aldrig sin förklaring och vissa kunde man begripa sig på genom en slump. Jag minns någon gång att jag satt och bläddrade i en resetidning i mammas sjukhusrum och såg en rubrik om ridsemester i Italien, vilket förklarade mammas berättelse om att hon själv hade ridit vid Medelhavet tidigare under dagen.

Den där tidningen var manus till väldigt många andra historier också, och hon trodde verkligen på dem själv. Hon levde i den där tidningen och var på semester hela tiden, vilket måste varit ganska skönt. Får man välja mellan cancer och semester är valet ändå ganska enkelt.

Hur som helst kom jag att tänka på det här för att processen att lista ut var Korvas har fått allt ifrån inte är helt olik. Berättelser med beståndsdelar från böcker, dagis och filmer och annat hon har snappat upp, som hon blandar fritt efter behag. En annan likhet är att hennes lilla spärrvakt mellan tanke och tunga inte heller är särskilt effektiv. Den skulle kunna liknas vid en fumlig praktikant.

Idag tog hon fram sin ärvda plånbok i läder och frågade vem som ville ha pengar. ”Jag tar gärna lite”, sa jag och räckte ut handen och fick ta emot två små pärlor.

”Det här är pengabekymmer”, sa hon då. Eller ”pengamekymmer” sa hon egentligen, men den biten var ju ganska lätt att lista ut. Var hon hade fått det ifrån var däremot svårare. Får jag reda på det lovar jag att berätta, men det lutar nog åt att det kommer från någon film. Jag hoppas det i alla fall.

Så att inte hon också går och bekymrar sig över familjens, för att inte tala om världens, svajiga ekonomi.

Såhär skulle det ju inte gå till. Jag skulle skriva inlägg tidigt idag och sedan fokusera på andra uppgifter, medan Lisa tog igen förlorad tid med Korvas. Nu är det redan kväll och jag vet inte riktigt vad som hände. 

Vad jag vet är jag gick till Fridhemsplan med Molly för att förnya hennes SL-kort och att ett flertal äldre män kastade lystna blickar efter henne. De usla gubbstruttarna skulle jag gärna rycka i öronen och berätta att hon inte ens har hunnit fylla fjorton.

Synnerligen olustigt.

Korvas stod och stampade i hallen med jackan på och mjukiskatten i famnen. På lådan som vi samlar returpapper i, som också används som pall och avlastningsbord, stod hennes lilla ryggsäck färdigpackad med våtservetter och ombyteskläder, bredvid en påse med regnkläder. Hon skulle vara ledig från dagis idag och farmor skulle komma och hämta henne och ta henne med på något äventyr.

Det kändes bra med lite ledighet för henne tyckte jag, för på dagis går hon och säger att vi har en katt som är död. Något som vare sig det är sant eller inte kan vara goda skäl till ledighet. Speciellt som hon påstår att den döda katten inte bara är död, utan dessutom heter Död.

Mycket talar för att vårt samtal om den slutgiltiga bortgången för några veckor sedan fortfarande bearbetas för fullt i min dotters vackra huvud.

Men, som hon försäkrade personalen om, vi ska snart köpa en katt som lever.

Korvas ville springa till dagis och inte ta cykeln, på den punkten var hon mycket bestämd. Men lika bestämd var jag på att om så skulle ske var hon tvungen att rappa på med frukosten och påklädningen. Ty hur snabbt hon än förmådde springa skulle det vara långsammare än en tur med cykel, och jag hade en tid att passa…

Läs krönikan här!