Jag sitter på bussen och ser hur en tjock kvinna stirrar irriterat på ägaren till en barnvagn, vars handtag utgör ett hinder för henne, eftersom det sticker ut i gången. Trots att hon faktiskt kan komma förbi, om än med visst besvär, suckar och himlar hon med ögonen, som om något allvarligt fel har begåtts…

Läs krönikan här!

Hon sover i soffan nu, utmattad efter en lång kamp. Jag passar på att låta vad som ska bli en tidig middag innan avfärd puttra på spisen. Det mest positiva med trotsåldern, som jag kan komma på såhär på rak arm, är att den rimligen borde gå över så småningom. Vore det ett kroniskt tillstånd skulle det heta någonting annat.

Men det är ungefär samma sorts tröst som att tänka att det är positivt att bli slagen i huvudet med en hammare, därför att det är så himla skönt när det slutar.

Igår körde jag på taktiken att jag inte lät henne sova middag särskilt länge, eftersom jag tänkte att hon skulle sova ordentligt på natten då. Nu kör jag ”det funkade ju ändå inte igår och det är så förbannat skönt när det är tyst”-taktiken. 

Just för ögonblicket funkar den utmärkt.

Det viskas inifrån rummet och sen hör jag hur det dunsar. När jag går in ser jag att hon har smugit ner till fotändan av sängen och leker med miniatyrmöbler. Jag skickar tillbaka henne till rätt ända av sängen och säger att nu måste hon ligga still och försöka sova.

Jag har väntat i en timme och fyrtiofem minuter. Hon har haft en miljard önskemål om saker att ha med sig i sängen. Hon har begärt att få kissa, gjort det och gått tillbaka till sängen, och sedan viskat fram tills hon har meddelat att hon måste bajsa. Min misstanke, som senare visade sig stämma, var att hon inte alls var bajsnödig, men rastlös och ville förhala ögonblicket för insomningen. Och även om man misstänker falskspel går det ju inte att förneka sitt barn att försöka bajsa, samtidigt som man försöker få henne att sluta med blöja.

Vi har bråkat en del idag. Hon somnade sent igår och vaknade tidigt och har varit sådär ”in under huden”-gnällig från morgon till kväll. Vid ett tillfälle hävdade hon att hon var rädd för mig därför att hon längtade efter mamma. Även om jag har anledning att tro att hon inte riktigt förstår betydelsen av att vara rädd, var det jobbigt att höra de orden. 

Nu, om jag inte har börjat få hörselvillor, hörs de tunga andetag som jag har väntat på. Och jag kan bara konstatera, efter de senaste veckornas statistik, att en tre år lång era av ”lätt som en plätt”-nattningar är över.

Lisa åkte till stan tidigt imorse för att jobba och Korvas och jag är kvar på landet och har fått besök av en kompis och hans barn. Nu sitter vi tysta och läser, till ljudet av fyra snusande ungar. Det är fint.

När Korvas fick höra att vi skulle få gäster började hon plocka blåbär. ”Alla ska få”, sa hon. Nu blev det inte så. Hon plockade bara tio stycken och vi åt upp dem själva, men tanken var i alla fall god. Dessutom är inte tio delbart med sex och man bjuder bara inte en gäst på 1,67 blåbär.

Jag är fortfarande lite uppspelt över att vi såg en säl idag, femtio (min vän säger hundra) meter från bryggan.

Med allvarlig uppsyn och varsam hand sätter jag ner plantor och frön i jorden och ger dem precis det jag tror att de behöver. De som har sett mig handskas med grödor brukar få någonting gåtfullt över sig när de ska försöka återge sina iakttagelser. Det viskas runt om i skärgården om en man som kan tala med växter.

Det där är en smula beklämmande kan jag tycka, därför att allt bygger på ett stort missförstånd. Visst, det stämmer att jag har pratat mycket med växterna de senaste dagarna, men bara för att försöka förklara att det var Lisas idé att vi skulle vattna dem med havsvatten.

Det är få förunnat att fira sitt eget treårskalas tillsammans med sin dotter.

Och äntligen fick jag lära mig det perfekta svaret på ”jag älskar dig”. Det är inte ”dito”, till skillnad mot vad jag tidigare har trott, utan ”ät nu”.

Det var soligt och varmt ute. Möjligen, för anständighetens skull, ”borde” hon ha haft en tröja på sig. Vi hade tjafsat om det där en stund, men Korvas stod envist på sig på den punkten. ”Jag fryser inte om magen”, sa hon.

Tja, tänkte jag. Hon är ett barn och det är varmt ute och hon fryser inte. På vilket sätt kan det vara dåligt att hon går ut i bar överkropp? Och så lät jag henne få som hon ville. Eller, egentligen hade hon velat gå ut helt naken, men där drog jag gränsen. Kalsonger och shorts fick hon allt lov att ha. En viss respekt för civilisationen måste man trots allt visa, tänkte jag.

På bussen kom en mycket gammal man fram och sa att hans fru var orolig att Korvas frös. Märkligt nog blev jag inte förbannad. Hade han varit yngre hade jag helt säkert blivit det, för kommentarer som den är ju ganska nedvärderande, och betyder indirekt att jag inte har någon koll på mitt barns behov. Men av respekt för de äldre och för att jag tyckte att det var lite rörande att hans fru hade skickat honom, blev jag mer road än irriterad.

Jag försäkrade den gamle mannen om att det inte gick någon nöd på min dotter – att hon själv hade önskat den lätta klädseln och att hon med all säkerhet skulle säga till om hon frös. Och skulle hon göra det, den gassande solen till trots, så hade jag gott om värmande plagg i bagaget. Mannen log och ursäktade sig och gick tillbaka till sin plats. 

”Nä, hon fryser inte”, sa han till sin bekymrade fru när han satte sig.

Vi hade en lista på saker som skulle fixas, Korvas och jag. Bland annat ville vi ha en cykelbarnstol och en hjälm. Jag har en fin cykel som jag aldrig använder, men på senaste tiden har jag drömt om att använda den tillsammans med Korvas. Jag har till och med börjat mäta sträckor i cykeltid, och börjat tänka på saker vi skulle kunna hitta på om vi bara hade haft rätt utrustning för att cykla.

Flera gånger har en vän tipsat mig om en butik i Västertorp, där de säljer alla tänkbara begagnade artiklar för barn, men först idag blev det av att vi faktiskt kollade in stället. Korvas sov i vagnen när vi kom dit, så jag strosade runt själv en stund och frågade efter vad som fanns, hur länge butiken hade funnits och så vidare. Efter bara någon minut sa jag till föreståndarinnan: ”jag ska blogga om det här stället.”

Det förvånade mig att jag sa så, för det är sannerligen ingenting jag brukar säga till någon. Möjligen till Lisa ibland, som ett skämtsamt hot, men aldrig till någon främmande. Det låter konstigt att säga så, men jag blev så glatt överraskad. Barnprylar är så förbannat dyra och har inte sällan en alldeles för kort livstid, trots att deras potentiella livstid egentligen är oerhört lång. Vilket är ett hån mot både plånbok och moder jord. Och så finns det här stället, med hur mycket kläder och prylar som helst, välsorterat efter åldrar och storlekar och allt till billiga priser. Det förtjänar man att veta om, tänkte jag.

Eller vad sägs om en så gott som ny tiger-cykelhjälm för 55kr, eller ett par spindelmannen-badbyxor för 24kr?

”Blir det sorgligt nu?” frågade Lisa i hallen, just som jag var i färd med att gå ner till grovsoprummet med vad som tidigare tjänstgjort som Korvas skötbord…

Läs krönikan här!

Det blev aldrig någonting av med nappträdet. Korvas tog täten i nappslutandet och vi var inte dummare än att vi hakade på och sen blev det aldrig av att vi besökte trädet för att hänga upp napparna. 

Men när jag hittade en napp i skötväskan igår på stranden, passade jag på att låta henne hänga upp den i ett träd där. Mest för att gardera mig mot om hon till äventyrs skulle komma ihåg historien om nappträdet, och ha levt i ett förvirrat tillstånd sedan dess.

Det var en snabb och osentimental process och när vi var klara sa hon: ”jag är en stor tjej som slutat med napp.” 

Och så tillbaka till stranden.