Egentligen skulle man kunna säga att det var idag som Korvas upptäckte badning. Visst, på ett sätt var hon redan en rutinerad badare, eftersom hon gick på babysim från tremånaders ålder, men det är inte riktigt samma sak. Då var hon inte med själv och beslutade om att vi skulle bada. Varje gång jag tryckte ner henne under vattnet då, var det på mitt initiativ.

Idag hade vi en heldag på stranden, Korvas och jag. Det började med att hon simmade på min rygg, men senare, medan jag värmde mig i solen, började hon experimentera med vattnet själv. Först sprang hon längs strandkanten och kom upp och torkade benen varannan minut. Därefter gick hon något steg ut och doppade rumpan, och efter en halvtimme var hon i med hela kroppen. Hon sprang i, satte sig på huk och hoppade tillbaka som en groda. Ibland låg hon kvar en stund och stödde sig på händerna och lät resten av kroppen bara flyta och lekte med känslan av tyngdlöshet.

Hon var blå om läpparna och huttrade i hela kroppen när jag tvingade henne att komma upp och värma sig.

Jag mobilbloggade häromdagen. Skickade iväg en bild i den sena timmen, mest för att ha gjort ett inlägg. Omständigheterna tillät inte att jag satte mig vid en dator.

Då fick jag två bilder att välja mellan, mms:ade till mig av Lisa. Egentligen tyckte jag bäst om den bild jag inte använde, men utan förklarande ord kände jag att den kunde uppfattas som ett hån mot mina läsare, vilket jag naturligtvis inte ville.

Men nu, när jag är lite i samma läge som då, fast med dator till hands, passar jag på att visa favoritbilden.

När jag skulle gå och lägga mig var sängen delvis redan upptagen. Visserligen av en liten gestalt, men eftersom hon låg mitt på sängen begränsades mina val av placering avsevärt.

Jag lyfte upp figuren med varsamma händer för att omplacera henne när jag upptäckte att jag hade varit alltför snabb med att avgöra figurens könstillhörighet, eftersom hon eller han hade Eric Saades ansikte.

Att Molly hade någonting att göra med att figuren hade hamnat här var det ingen tvekan om. Vi hade bråkat tidigare under dagen men blivit sams. Kanske ville hon med Saades ansikte påminna mig om den förbannade låten Popular som vi har pratat om att den är omöjlig att tvätta bort. När man tror att man har lyckats och sänker garden hör man den plötsligt sjungas av barnen på dagisavslutningen.

Och när man tror att man har lyckats igen, hittar man sångaren själv i sängen.

”Det finns ingen glass här”, sa Korvas efter att ha ögnat igenom bilderna på den lilla kiosken. Det stämde såtillvida att det inte fanns några glassar som hon kände igen där, eftersom hon aldrig hade varken sett eller ätit någon mjukglass tidigare. Nu har hon det.

Och nu är det dokumenterat, en gång för alla, att den 9/7-2011, vid just den här skulpturen i Norrtälje, åt hon sitt livs första mjukglass.

I sällskap av en betydligt mer rutinerad glassätare.

semesterhelg

Jakten på likheter brukar inte låta vänta på sig. Knappt hinner en bebis gå från blå till skär innan jämförelserna är igång. Vems näsa? Vems ögon? Vems haka? Vems hår? Vems mun? Och så vidare. Ända sedan det där började för Korvas del har det plågat mig, i varierande grad beroende på själslig status…

Läs krönikan här!

Jag har fått svar från Arla. Och lika glad som jag är över svaret, lika förminskad känner jag mig. Man tröstar mig med att det kan vara knepigt att arbeta med det glatta materialet på mjölkpaketet, precis som jag själv skulle ha tröstat ett litet barn som misslyckats med något projekt.

Då känner jag att hela poängen har gått förlorad, och möjligen formulerade jag mig klumpigt. Det jag menade var att jag med min gedigna erfarenhet av vikning tillsammans med min ansenliga ålder rimligen borde uppfylla minimikraven för att kunna vika ihop en skaplig häst. Och om jag nu misslyckas med det är det lätt att dra slutsatsen att uppgiften antingen är för svår, eller att kraven på nödvändig utrustning för tillverkningen är lite väl högt ställda.

Visst, med lim, dubbelhäftande tejp eller liknande hade saken naturligtvis varit annorlunda. Eller med vanlig tejp för den delen om man varit villig nog att pruta på resultatet. Men vilka är Arla att missunna oss stackare på landet – med mycket begränsade resurser – glädjen över att kunna tillverka en liten häst, med beståndsdelar som sitter ihop länge nog för att skapelsen ska hålla sig intakt under den korta färden från en vuxen människas hand till ett barns?

Förresten gick mina försök bättre än jag kan ha låtit påskina i mitt första brev. Det gick bara inte tillräckligt bra. Och om jag inte missminner mig stod det på paketet att det skulle gå bra att bara VIKA ihop den.

Vi är hur som helst besvikna och tänker inte dricka mjölk mer.

Dessutom borde det ha varit en ko.

En av de mest fundamentala skillnaderna mellan barn och vuxna avslöjas i deras respektive definition av grus i skorna.

Vi driver runt barfota mellan trädgården, altanen och huset. Korvas och jag hälsar på min syster och hennes familj som precis har flyttat. Vädret är inte det bästa men inte heller det sämsta. En bra mulen sommardag kan man säga, och jag är rätt förtjust i bra mulna sommardagar. De bjuder på njutningen av att kunna gå barfota, men bär inga krav på aktiviteter.

Det är avslappnat och härligt och jag förstår att det här boendet kommer att göra min systers familjs liv bättre. Närheten till ett inhägnat utomhus, där rastlösa barn kan rasta sig själva, mer eller mindre, kommer att bjuda på små luckor av lugn i tillvaron.

På tomten står ett tält uppställt, där min syster och barnen har campat natten innan. Upplevelserna från den kvava tältnatten skiljer sig åt. De som inte just har köpt ett hus intill tycks betrakta natten som så oändligt mycket mer angenäm och äventyrsfylld.

Korvas älskar att sitta i tältet. När jag tänker efter tror jag aldrig att hon har suttit i ett tält tidigare. Vid något tillfälle sitter alla tre kusinerna därinne och leker bebisar och föräldrar, med oklar rollfördelning, men snart tröttnar den äldsta och beger sig därifrån och lämnar treåringarna ensamma. Istället hjälper han min syster att plantera en krusbärsbuske.

Jag kommer ner från altanen för att se hur planteringen går, och när jag passerar tältet hör jag hur Korvas kusin frågar om han får lukta på hennes snippa.

”Herregud, det här är ju som ett Roskilde för treåringar”, tänker jag och går vidare med blossande kinder.

Korvas hade sin sista dag på dagis i fredags, så nu är det ledighet som gäller. Jag gillar att säga till henne att det är sommarlov hon har, därför att det nästan får mig att känna att jag har det själv. Det finns en laddning i ordet sommarlov som man gör klokt i att ta del av om man kan.

Vi är på landet och planterar. Jävlar vad vi planterar. Rabarber, gräslök, mangoldsallad, persilja, dill, smultron och gräs. Vi gräver och planterar så att vi får ont i våra ryggar. Och så plockar vi bär, smultron och blåbär, och äter med mjölk.

Det enda vi inte pratar om är Korvas solros, som vi planterade här för ett par veckor sedan. Vi nämner inte solrosen därför att den är borta. En centimeter ovanför jorden, där den lilla plantan en gång stod och försökte växa sig ståtlig, sticker en stjälkstump upp. En stump som är så rakt kapad att det bara kan ha orsakats av tänderna på ett rådjur, eller av händerna på en människa – hållandes i ett för ändamålet lämpligt verktyg.

Vi ber till högre makter att den tekniska undersökningen ska komma fram till att det är det förstnämnda.