Jag bestämde mig för några dagar sedan att verkligen göra en kraftansträngning och gå igenom principerna för att måla akvarell, med Korvas. I månader har hon haft en skev uppfattning om hur det bör gå till. Hon har suttit och doppat penseln i vatten och sedan geggat runt i färgkakan och så långt är ju allt i sin ordning, men problemet har varit att hon därifrån inte har tagit vägen till pappret utan tillbaka till vattnet igen, och så vidare. Sådär kunde det fortsätta i evigheter, som om det var vattnet hon var i färd med att måla. Då och då gick hon med penseln över pappret, men alltid direkt ifrån vattnet, efter att hon hade sköljt bort större delen av färgen.

Det fordrades en hel del tafatta och fruktlösa försök från min sida att lära henne, för att jag skulle förstå att det inte fungerade med några halvmesyrer. Läget krävde en mycket grundlig genomgång.

Sedan dess har måleriet verkligen tagit fart. Nu är hon inne i vad jag kallar för hennes mörka period, därför att hon styr penseln mot den del av paletten där svart, ockra och umbra håller till. De små ljusglimtar som ibland förekommer på pappret är det jag som åstadkommer. När Korvas släpps helt fri gör hon som Mick Jagger – målar svart.

Men så är det också oktober.

Jag samlar på känslor kan man säga – lagrar dem. Jag tar in så mycket jag kan och orkar av en händelse eller känsla vid själva tillfället, men ofta hinner det knappt bli mer än vad som kan liknas vid en känsloanteckning. Tillräckligt mycket information för att jag ska kunna plocka fram känslan och bearbeta och reflektera över den senare. Ibland funkar det inte alls och ibland funkar det alldeles utmärkt.

Det slog mig, när jag läste en kommentar om att Korvas tycks vara väldigt förtjust i sin poliströja, att det framstår som om hon har haft den på sig tre dagar i rad. Det är ju en fullt logisk reflektion, eftersom poliströjan förekommer på bilder i tre olika dagars inlägg, i rad. Så hade det också varit om Korvas själv hade fått bestämma, för hon är mycket riktigt väldigt förtjust i den, men det får hon inte. Bestämma alltså. Efter tre dagar i samma tröja hade man inte längre kunnat ana att det rörde sig om en poliströja, eller ens en tröja av tyg. På den tredje dagen hade man kunnat svära på att vi klädde vårt barn i en tröja av gröt, snor och spagetti.

Nej, i själva verket har bilderna tagits en och samma dag och sedan fått representera tre olika tankar och händelser.

Hela processen är lite som att leva i nuet – sen.

Korvas blir äldre och Molly ger henne mer och mer uppmärksamhet. Hon uppskattar henne mer öppet nu. På samma gång som det kan vara jobbigt att ha en svans som följer henne varje steg hon tar så kan hon inte vara immun mot den dyrkan hon är föremålet för. En sådan villkorslös kärlek och beundran lämnar ingen oberörd.

Hon tar upp henne i knät ibland, eller busar lite. Och ibland upprepar hon en uppmaning från Lisa eller mig, för att hjälpa till, därför att hon vet att hennes röst har en särskild kraft på Korvas.

Molly har en bra period nu, hon verkar glad och stabil och visar ibland små tecken som nästan skulle kunna tolkas som trivsel. Spontana beröringar och otvingade leenden förekommer, vilket när det händer slår till med enorm styrka, därför att avsändaren har varit tämligen sparsam med dylika känsloyttringar de senaste åren.

En ny samarbetsvilja har också börjat visa sig. Efter ett förhållandevis milt sms-bråk häromdagen, om tiden för hemkomst, kom ett försök till att skapa fred. Hon ville att vi skulle lägga det hela bakom oss, utan några sura miner. Jag kostade till och med på mig en smiley i mitt svar. Och det är inte ens första gången. Fattar ni? Min styvdotter får mig att vilja göra smileys!

Det är fan ingen småpotatis.

Korvas var inte många månader när jag hittade på visan ”Mästerbabblaren Korvasson”, men hon hade börjat babbla något alldeles oerhört. Långa obegripliga harranger. Det blev en del visor då och jag har tänkt att man borde spela in dem för att inte glömma bort. Hur det blir med den saken återstår att se, men att ”Mästerbabblaren” inte kommer att falla i glömska, det är jag säker på, eftersom den fortfarande sjungs med jämna mellanrum.

Det är först på sista tiden som Korvas har fattat att visan handlar om henne, vilket naturligtvis har ökat attraktionskraften. Det har också fått mig att vilja ta tag i den gamla tanken om att även göra en vers till den. Men Korvas nöjer sig med den del som finns. En trallvänlig refräng som bara handlar om henne räcker gott och väl. Varför ska man hålla på och smycka ut med verserier och gå som en katt runt het gröt, när man kan gå direkt på rödbetan – crescendot och själva poängen med hela visan?

Därför är hon ganska intolerant när jag, med en ostämd gitarr, försöker göra just det.

”Sitt ner”, sa Korvas åt mig när jag låg på golvet. Det där är ju någonting man verkligen måste begrunda ordentligt för att förstå, att man både kan sitta ner och sitta upp. Vilket Korvas uppenbarligen inte har hunnit göra än eftersom ”sitt upp” hade varit det lämpligaste av de två varianterna, i just det här läget. Man kan inte stå ner och ligga upp, men sitta är ju ett mittemellan som är upp för den liggande och ner för den stående. I och för sig bygger hela resonemanget på att man är längre än stolen för att det ska stämma överens med verkligheten.

Vi lekte en lek, som måste härstamma från dagis, som gick ut på att vi låg ner på golvet varannan gång, Korvas och jag, och den som inte låg ner skulle kavla upp tröjan på den andra och peta den på magen med tummen och pekfingret i ett pincettgrepp. Sedan byttes vi av. Jag förstod aldrig vad leken gick ut på eller när den skulle ta slut, men jag accepterade att det var hon som bestämde och följde lydigt med hela vägen. Man mopsar inte upp sig mot sådana som henne.

Poliser i tyngdlyftarbrallor är den värsta sorten.

”Ja, det här kan ju sluta precis hur som helst, men jag måste ju ge det ett försök i alla fall”, sa jag till Lisa samtidigt som jag höll på att göra Pippitofsar i Korvas hår. Jag kan göra flätor, men de spelar liksom i en helt annan liga än de som Lisa gör. Förmodligen därför att hon har övat mer än jag genom åren, men jag vill ändå att det ska vara någonting som även jag kan stå till tjänst med, när Korvas ber om det.

Initialt hade jag också hennes fulla förtroende. Hon stod trygg med ryggen mot mig och väntade på att förvandlas till Pippi Långstrump. Antingen förstod hon vad jag sa till Lisa, eller så kände hon att mina rörelser var tafatta och trevande, inte alls lika självklara som Lisas, för plötsligt lösgjorde hon sig och sa: ”Nej, mamma kan hjälpa.”

Och det är klart, är man förtjust i Pippi Långstrump vill man ju vara så lik den äkta varan som det bara går.

Inte se ut som en annan pundarpippi.

Korvas och jag var själva igår kväll. Familjens äldre flickor var båda ute och roade sig på varsitt håll.

Vi hjälptes åt att laga köttfärslimpa och sedan dansade vi fram till läggdags.

Idag springer hon runt och droppar oneliners utan sammanhang: ”Hej då, ses imorrn. Det är kallt ute. Snart hemma.”

Korvas var otålig imorse och började ropa tidigt inifrån sitt rum. På andra sidan väggen låg Lisa och jag utslagna med bara några få timmars sömn bakom oss. Den är tung den där motsättningen, när man inte riktigt vet om man verkligen, rent fysiskt, kommer att kunna kravla sig upp ur sängen, samtidigt som man vet att man inte har något val. Ibland kan man vänta ut henne lite och hon somnar om, men idag var ingen sådan dag, det hördes tydligt.

När vi inte omedelbart hörsammade hennes krav på upplockning började hon sjunga på en hemmavariant av samlingsvisan på dagis: ”Korvas är här, och mamma är här, tänk vad roligt att pappa är här, och i vårt glada gäng har vi Molly här idag, tänk vad roligt att Korvas är här.” Därefter började hon gorma igen och jag bad en stilla bön om extra krafter och släpade mig därefter upp ur sängen.

När jag kom in satt hon där i sin säng, i ett hav av mjukisdjur. Det börjar verkligen bli helt absurt nu. Ett djur till och hennes eget utrymme är hotat. Jag förstår inte hur det blev så och försöker ibland lägga bort några djur i smyg, men hon verkar ha järnkoll på allihop och då slutar det bara med att man får springa som en galning upp och ner för trapporna. Tidigare hade hon en favorit åt gången, nu är det alla som gäller. Utom de som jag gömde i kökssoffan för länge sedan förstås, de har hon glömt bort.

Vid frukosten handlar nästan all hennes kommunikation om hur stora tuggor hon tar och om hur mycket mjölk folk har i sina tallrikar. Eller, hon kommenterar bara om sådant som är mycket. Lite mjölk bryr hon sig inte om. ”Mamma har jättemycket mjölk”, kan hon säga och upprepar det så många gånger som behövs tills någon svarar: ”Ja, mamma har jättemycket mjölk.”

Och aldrig någonsin färdas en sked gröt mot hennes mun utan att hon säger: ”Jättestor kugga!”

Ni får hålla tillgodo med en gammal grötbild.

Snabbt är man tillbaka i rutinerna. Men efter varje litet avbrott känns det som om flera år har gått. Man måste liksom backa ett steg för att kunna hamna mitt i nuet, annars blir man blind för det som finns framför fötterna. Efter sommaruppehållet på dagis var det så uppenbart hur mycket som hade hänt med alla barn. Minnena från inskolningen är så färska, ur en vuxens perspektiv, att känslorna därifrån segar sig kvar, samtidigt som barnen rusar fram i verkligheten. Det fungerar som ett stroboskop ungefär, man fastnar på en bild och bearbetar den och när man är mottaglig för nästa bild tycks den ha hoppat fram. Passagen däremellan, som rymmer ett helt litet liv, är som en dimma.

Det var närmast bebisar som gick på sommarlov och tillbaka kom små verbala människor. Man pratar med sina barn som man alltid har gjort, men blir närmast chockad över att man plötsligt får svar på sina frågor. Att man är mitt inne i en kommunikation, utan att man kan avgöra när övergången från monolog till dialog skedde.

Även mellan barnen är den verbala kommunikationen nu ett faktum. När man lämnar eller hämtar på dagis skäller de nästan på varandra – hytter med nävarna, spänner käkmusklerna, drar ihop ögonen och utropar högt: ”Min pappa!” eller ”min mamma!”. Det finns ju inte riktigt någon motsättning i det, egentligen är de överens redan från början, men när någon så barskt pekar ut sin förälder måste man möta det och kontra med att man har en egen.

Såhär såg Korvas ut imorse, redo att utkämpa striden om vem som är vems pappa.

Det högg till i kroppen varje gång jag tänkte på Korvas när jag var i Berlin. Extra starkt var det när jag såg andra små barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn nu eller på någon babyboom, men plötsligt tyckte jag mig se dem överallt. Tidigare år har jag reflekterat över att det knappt fanns några små barn i staden. Som om Berlinare föddes när de var sjutton. Nu finns de, överallt.

Känslan i magen när man saknar någon mycket är inte helt olik en oroskänsla – lite som när man hade gjort någonting dumt i skolan och var rädd för att det skulle upptäckas. När känslan av saknad var som mest intensiv kunde jag till och med känna den fysiska tyngden av Korvas kropp i min famn.

Jag skyndade mig uppför trapporna och när jag fick upp dörren stod Korvas redan i hallen. Hon hade nog hört hur nyckeln raspade mot låset och gått dit för att se vem som kom. ”Min pappa”, sa hon försiktigt, nästan lite blygt och jag tyckte att hon såg en halvmeter längre ut än sist jag såg henne. När jag lyfte upp henne, sniffade henne i håret och sandpapprade hennes lena hud med min stickiga, sa hon: ”Pappa åkt flygplan klart.”

Sedan lät jag henne bestämma. Jag smög när hon ville smyga, blev rädd när hon sa ”Bu”, rullade boll och bar minimala solglasögon när hon ville det. Och när hon på kvällen ropade ”pappa” inifrån sovrummet sprang jag till undsättning, trots att det var ett tydligt falskt alarm. Hon låtsades vara ledsen och jag köpte villkoren och spelade med.

Jag var till och med tacksam.