Korvas och jag mötte den svarta katten när vi var på väg hem från dagis, en dag i förra veckan. Jag hämtade henne (Korvas inte katten) tidigare än planerat och struntade i att jag hade saker att göra, därför att jag hade en riktig pissdag. En sådan där dag när man är ledsen för nästan allt och knappt kan se några ljusglimtar i tillvaron. Korvas var på ett alldeles strålande humör och blev naturligtvis ännu gladare så fort hon fick syn på katten.

De flesta av katterna på gården är mycket snälla, den svarta i synnerhet, så i kombination med Korvas försiktighet brukar det bli riktigt kärleksfulla möten. Den här dagen var katten lite rastlös av någon anledning, så jag uppmanade Korvas att vara extra försiktig. Det var hon också, men försökte ändå att med alla medel vinna över katten på sin sida. Hon hämtade sin egen mjukiskatt från vagnen och försökte få de två att bli kompisar, genom att gång på gång trycka tygkattens nos, mot nosen på katten av kött och blod. Visserligen mycket försiktigt, men likväl på ett med katters sätt att se på saker tämligen irriterande vis.

För att undvika en konflikt försvann katten då upp i ett träd och Korvas ställde sig under och pekade, skrek och skrattade på ett sätt som förde tankarna till Linus på linjen. Så förbluffad och förtjust var hon, över det fullständigt surrealistiska med en katt i ett träd.

Sakta började Korvas goda humör smitta av sig på mig. Hela vägen hem hade hon gått och pratat glatt, bara för att fortsätta glädjeyran på gården. Det var uppenbart att hon hade en fantastisk dag, och lika uppenbart var det att anledningen till att jag hade hämtat henne tidigt inte var för att hon behövde mig, utan för att jag behövde henne.

Om man är vaksam kan man se små tecken i vardagen som visar hur olika öden har mötts och bildat nya formationer. Vad som har varit upphör i vissa fall att vara vad det varit. Någonting som definieras som vitt i den enes garderob blir någonting annat, obestämbart, när det ställs öga mot öga mot något som definieras som vitt i den andres.

Man får noga överväga varje introduktion av någonting nytt, om man vill behålla någonting som liknar kontroll. Men i praktiken, utan leva ett liv helt fritt från spänning, är det omöjligt. Det rör sig ofta om infall, en känsla av att vilja förgylla ett ögonblick genom att tillföra ett tidigare okänt moment, utan en tanke på att detta nya moment riskerar att bli en del av en ny rutin, lika självklar som mat och sömn. Men vill man för den skull leva ett liv utan infall? Knappast.

Sträckan mellan infall och rutin är dock olika lång beroende på vem man har att göra med. I mitt fall var det tillexempel ett infall att pröva att vika plastpåsar till trianglar, men jag vågar tro att det blev en rutin först långt senare. Eller, det var kanske ett dåligt exempel, möjligen var jag ”smittad” redan efter första vikningen, med tanke på att jag från och med den stunden, för tolv år sedan, har vikt allt som kommit i min väg. Hur som helst är det, oberoende av ”sträckan” sällan ett infall leder till en rutin. I mitt fall alltså. Senaste gången, för drygt ett år sedan, rörde det sig om ett infall att testa att göra äpplemos, för att sedan dess under långa perioder göra det var och varannan dag.

För Korvas är det annorlunda. Varje introducerat element kan med stor sannolikhet bli en rutin. Med skrämmande stor sannolikhet faktiskt, om det är någonting som faller henne i smaken naturligtvis. Då blir det en rutin som måste nötas bort, eller bytas mot någon annan, om man vill bli av med den. Några exempel på sådana rutiner är att hoppa ner från sista trappsteget på varje våning i trappuppgången, att trycka på knappen till övergångsställen, sova tillsammans med en i förhållande till henne och hennes säng enormt stor Barnens första Atlas, och inte minst att bli upplyft för att med vägledning av en mer rutinerad hand slå in koden till kodlåsen vid porten till gården och vid dörren till fastigheten.

På precis det sättet, som resultat av ett infall, ett försök att förgylla en promenad, har det kommit sig att jag varje gång vi går hem från dagis, måste lyfta upp korvas på raka armar så att hon kan komma åt de högt växande små frukterna i en rönn och ta ned ett antal i sin hand. Rönnbär som sedan kan återfinnas lite varstans i lägenheten.

Om än aldrig i samma antal som ursprungligen tagits dit.

Jag var inne på det i föregående inlägg, men nu hittade jag ett litet videoklipp som ännu bättre visar den glädje ett litet hopp i trappan kan frambringa.

Vi hoppar nerför trapporna Korvas och jag, det är den senaste rutinen. Inte alla trappsteg, men det sista i varje halvtrappa. Det blir sju hopp totalt. Om man råkar glömma ett hopp måste man gå tillbaka och göra om. Om jag råkar glömma alltså, Korvas glömmer inga hopp. Jag går i förväg för att skynda på processen litegrann, annars kan vi bli stående i evigheter.

För Korvas är det en självklar del av rutinen att jag går i förväg, hoppar det sista trappsteget och sedan väntar på henne på avsatsen. Så kommer hon efter och pratar hela vägen, för varje trappsteg har hon nya ord som måste yttras, och så stannar hon upp lite inför hoppet, böjer knäna och kastar sig utför, med armarna uppsträckta. Om inte någonting oväntat inträffar skrattar hon högt efter landningen, både hennes och min.

När vi har kommit till den sista halvtrappan brukar jag hinna ner till barnvagnsrummet och upp igen, innan det är dags för hennes avslutningshopp. Sedan börjar striden om vagnen, om hon måste åka i den eller får lov att promenera själv. Någonting som beror helt och hållet på om vi har en tid att passa, som inte tillåter hennes eget tempo, eller inte. Vilket i sin tur oftast beror på hur lyckad morgonens planering har varit. Om det har förekommit strider om vem som ska sätta på vem skorna och så vidare.

Ibland blir hon så ursinnig om hon inte lyckas sätta på sig sina egna skor att hon skriker och gråter och slår armarna mot varandra i frustration. Ibland bryr hon sig inte och låter mig sätta på henne skorna från början. Jag har aldrig riktigt fattat i vilka situationer det är viktigt.

I morse satte hon snabbt på sig sina egna skor, om än i omkastad ordning, enligt gängse uppfattning. Men Korvas verkar inte tycka att det är obekvämt, så då får det vara så – bananastyle.

Hon var, för att vara en måndag, ovanligt uppspelt och glad under promenaden till dagis och drev på ganska hårt. Jag kunde gå i en takt som liknade vanlig promenadtakt. Framme vid grinden vände hon sig om och sa: ”Inte ledsen”. Och när vi kom in rusade hon fram till en av sina favoritkompisar och ropade ”hej då pappa” till mig. Avskedskramen var jag tvungen att be om själv och någon puss var det inte tal om. Hon hörde inte ens frågan.

Och för ovanlighetens skull, för att vara en måndag, lämnade jag dagis som en hel människa.

Nu vill Korvas måla igen. Liksom andra konstnärer i hennes situation har hon i brist på inspiration inte kunnat måla, knappt orkat titta åt en pensel, men nu är behovet och energin tillbaka. Man kan inte bara sitta och vänta på inspiration, hon vet det, men hon har inte förmått att uppbringa den kraft som krävs för att försöka. Fram tills för ett par dagar sedan vill säga. Nu är det mycket som ska målas. En hel period av ickemålande måste rymmas inom denna skaparperiod och på duken måste nuets känslor samsas med dåtidens.

Hon har också i likhet med många konstnärer, speciellt under svåra tider, tvingats anpassa medium efter tillgång. Hon har fått uppleva hur tillgången på akrylfärg först har ransonerats för att slutligen strypas helt. Men måste man måla så målar man med blod eller rödbetor om så krävs.

Lyckligtvis finns ännu vattenfärg.

Korvas satt på golvet och torkade rumpan på en liten docka med en tjugolapp, när jag kom för att hämta henne på dagis igår. Visserligen en kopierad och inplastad tjugolapp, men det var ändå en ganska speciell syn. Dockan hade bajsat påstod hon. Såvitt jag kunde se hittade hon på, varken dockans bak eller tjugolappen bar några spår av någonting som kunde styrka hennes påstående.

En meter bort satt ett annat barn och torkade en annan dockas bak med något som liknade en kamera. Också det en ganska speciell syn, men vid det här laget, efter att redan ha sett en speciell syn, var jag lite avtrubbad. Att torka rumpan med något som liknade en kamera framstod då närmast naturligt. Inte särskilt praktiskt, men naturligt och självklart.

Det hände någonting med mig, där och då, som jag har svårt att beskriva. På vägen hem skrattade Korvas och hoppade i vattenpölar och lekte med rönnbär. Själv kunde jag inte släppa det jag just varit med om och gick och funderade på om allt skulle bli annorlunda nu.

Men än så länge är det ungefär som vanligt.

Humörets outgrundliga vägar fascinerar mig. Hur en fjäderlätt vindpust vissa stunder räcker för att man ska slungas till marken och sedan knappt orka resa sig. Nerpressad av svarta tankar och en visshet om att allting man i framtiden kommer att röra vid kommer att förvandlas till skit, om det nu inte redan är det från början. Skit alltså. Och så sjunker man som en sandsäck mot mörkret och mycket snart skulle man smälta och förångas i jordens eldsprutande inre, om det inte vore så att tidigare stunder av upprymdhet sitter kvar som luftfyllda ballonger och saktar ner fallet.

Men lika effektivt verkar det vissa stunder åt andra hållet. En fjäderlätt vindpust blåser rätt in i kroppen och fyller den med varm luft och tankar om att ingenting är omöjligt. Snarare tvärtom, allt annat än total lycka och framgång verkar närmast befängt. Och så åker man mot himlen, som en luftballong på raketbränsle och mycket snart skulle man eldas upp av solen om det inte vore så att tidigare stunder av svårmod sitter kvar som sandsäckar och bromsar uppstigningen.

Ironiskt nog är det hett åt vilket håll man än vänder sig, men ungefär såhär föreställer jag mig att balansen upprätthålls.

Fast det är säkert olika för alla.

Korvas har börjat ställa krav på fler föremål att diska och har på så sätt blivit en besvärligare partner, eftersom våra uppfattningar om hur det bör gå till kraftigt går isär. Dessutom nöjer hon sig inte med vilka föremål som helst, utan vill gärna ha stora och skrymmande saker eller, ännu hellre, samma föremål som jag för stunden håller på med. Problemet då blir ju att om jag ger henne mitt föremål måste jag ta ett nytt, som då i samma ögonblick jag nuddar vid det blir mer åtråvärt än det förra.

Senaste gången vi diskade tillsammans slog det mig att jag faktiskt aldrig gett henne chansen, på riktigt. Vi har haft fina diskstunder tillsammans och det har varit ett sätt för mig att få någonting gjort, utan att Korvas blir gnällig – ett sätt att förvandla en hushållssyssla till kvalitetstid, men jag har aldrig särskilt ingående försökt förklara hur man verkligen gör. Så efter att hon stått och rört om i en skål med en plastslev en bra stund, försökte jag instruera henne ordentligt. Tog tag om hennes små händer och visade rörelserna.

Jag vågar nog påstå att resultatet var gott, även bortsett från den ökade självkänslan. När Korvas var färdig med den slev som var exempelföremålet under lektionen hade hon lyckats knuffa bort mer grötrester än hon hade tillfört.

Jag hittade två ganska svullna bett på Korvas ben i söndags kväll. Insektsbett inbillade jag mig, antingen getingstick eller mycket kraftigt uppsvullnade myggbet. Sådär som det blir om man är överkänslig. Det hör till ovanligheterna att jag inte känner till de flesta skavankerna på hennes kropp, men jag hade ju varit borta i drygt två dygn.

Farmor, som varit barnvakt, visste ingenting och på dagis visste de ingenting. Men någon dag senare kom de på att vi borde kolla så att hon inte hade fått svinkoppor, för det är någonting som går på dagis nu.

Idag kollade vi och det var ingen fara, de trodde också att det var bett av något slag. Men det var ett fint äventyr för Korvas att komma dit. Vi tittade på färggranna fiskar i flera olika akvarier och sedan läste vi en bok i väntrummet, om två tvillingar som åker i olika båtar.

Korvas var oblyg för sköterskan och pratade för fullt om sina bett på benet, som vid det här laget mer liknade sår efter ett par nätters kliande. När det var klart fick Korvas ett stort fyrkantigt plåster över alltihop och blev mycket glad. Plåster var viktigt när man var liten, det minns jag mycket väl. Man ville gärna ha så många som möjligt och det värsta som fanns var om man fick alldeles för smala plåster. Då kunde det lika gärna kvitta. Men Korvas plåster var perfekt – respektingivande. Även om jag tror att hon, med sin ringa ålder, uppskattade plåstret mer som någonting dekorativt, snarare än ett tecken djärvhet.

Som om sköterskan vore självaste jultomten nöjde hon sig inte med bara plåstret, utan gav också Korvas ett Skalman-klistermärke. Så när vi kom till dagis var hon en mycket stolt ägare av två märkvärdiga skatter. Värre var att det genast uppstod problem, eftersom de andra barnen gärna ville titta och ta på hennes klistermärke. Då fick hon något panikartat i blicken och skrek, och det blev tydligt att hennes rädsla för att bli av med skatten vida översteg glädjen över att äga den.

Jag fick en viss Sagan-om-ringen-känsla och tänkte på Gollums besatthet och kärlek till sin älskade ring, trots att den förgör honom. Sådana föremål ska man akta sig för. Om jag upptäcker liknande tendenser hos Korvas kommer jag att kasta Skalman-klistermärket fortare än kvickt.  

Och om hon då biter av mig fingret, är jag rädd att det kan vara försent.