Allt handlar om prioriteringar.

Jag sitter på en parkering i Älmsta och författar dessa rader. Av alla världens tänkbara prioriteringar har jag alltså kommit fram till att det bästa för mig, och den del av min familj (Korvas) som också befinner sig här, just nu är att sitta på en parkering i Älmsta. Det är själva huvudprioriteringen. Att jag skriver är mer en konsekvens av min prioritering. Ett sätt att ta vara på tiden och göra ett snabbt litet inlägg, eftersom jag aldrig skrev något igår kväll, som jag hade tänkt. Då prioriterade jag att dricka ett par öl med Lisa istället.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig har hört talas om någon annan som har prioriterat att tillbringa sin tid på en parkering i Älmsta, för det har jag. Jag har till och med sett det med egna ögon. När jag var liten såg jag människor som samlades här med sina mopeder och Volvo 245:or. Jag minns att det på en av bilarna stod sprayat: ”Jävla 08:or” och ”badjävlar”. 08:or visste jag vad det var, men badjävlar visste jag ingenting om. Jag tolkade det som att ägaren till bilen var arg på sådana som tyckte om att bada, men jag förstod aldrig varför.

Nu har det gått flera timmar, och vad som såg ut att bli ett liveinlägg från en parkering i Älmsta, då jag väntade på att Korvas skulle vakna, fick avbrytas – för att Korvas vaknade.

Så då kommer det nu istället – några snabba, och några timmar gamla, tankar från en badjävel.

Alla familjer bär på någon skit. De flesta försöker dölja det och bygger upp en fasad, där familjens alla medlemmar blir som skådespelare i ett drama, och lär sig spela sina roller mycket väl. Det är den bilden de vill förmedla och det är den bilden de flesta utomstående tar fasta på. Därför är det lätt att tro att andra familjer har det bättre.

Många gånger rör det sig inte om några större skandaler och den lilla familjeteatern framstår som ett harmlöst drama. Men ibland – ibland gömmer det sig mörka hemligheter bakom fasaderna. Hemligheter man helst hade velat slippa ta del av. Det Korvas och jag fick uppleva för några dagar sedan skakar mig fortfarande.

Vad som på håll såg ut som en mysig liten stund, mellan en far och en dotter som matade en gullig andfamilj med bröd, var i själva verket en far och en dotter i chock. En far och en dotter som bevittnade en familjetragedi. Desperat kämpade de duniga små ungarna förgäves för att få i sig en bit mat, medan den glupska mamman slukade allt, varenda liten smula, mitt framför ögonen på de svältande stackarna. En girig mamma som spottade på allt vad moderlighet heter. Stum och oberörd för de svaga små pipen från hungriga dunbollar. Desperata rop på näring från hennes eget kött och blod.

Det kommer att ta lång tid att bygga upp ett förtroende för djuren igen.

För några dagar sedan åkte jag ensam med Korvas i båten, för första gången. Eftersom jag fortfarande är lite ovan vid sjölivet, ville jag ta det försiktigt och börja med en mindre utflykt.

Korvas satt lugnt i båten och tittade ut över fjärden och jag kände mig stor. Korvas kände sig säkert också stor, men jag tror att jag kände mig störst – stor och världsvan. Som en riktig pappa, kände jag mig. ”Här är jag ute och åker båt med mitt lilla barn”, tänkte jag ”inget konstigt med det.” ”Vi umgås inte med landkrabbor längre”, tänkte jag. ”Vi blir stingsliga på fast mark.”

Lugnt och fint lade jag till vid bryggan, vid den lilla lanthandeln och bensinmacken. Sen fyllde jag ett par dunkar med bensin och ställde i båten och så åt vi glass – Korvas och hennes store, världsvane far.

När det blev dags att åka hem igen satte jag ner henne på ett säte i båten och hoppade sedan i själv. Plask, lät det under mina bara fötter från den bensin som hade läckt ut från en dunk som stått i solen, med ett illa åtvridet lock. I samma ögonblick hoppade den lite trötta och griniga korvas ner från sätet, halkade och föll bakåt på rygg ner i pölen. Innan jag hann reagera försökte hon resa sig och halkade en gång till. Mitt trötta och numera bensinindränkta barn började då gallskrika, samtidigt som jag desperat försökte tvätta av henne och torka upp sörjan i båten.

Den stora, trygga och världsvana pappan fanns inte längre med oss i båten då. Han hade packat ihop och stuckit för länge sedan. Och som en klen ersättning hade han lämnat kvar mig – ett nervknippe till usling, som med hög puls gjorde så gott jag kunde, för att reda upp oredan och för att dölja min inre panik.

Jag höll henne i famnen hela vägen tillbaka. När vi kom fram hann jag nätt och jämt ta av henne alla kläder, innan vi båda föll in i en lång och tung middagssömn.

Vi vaknade upp som nya människor och tog en välbehövlig dusch. Efteråt, när jag satt på huk och skrapade ner vatten i golvbrunnen, kände jag hur en liten hand klappade mig på rumpan. Den lilla handen klappade på precis samma sätt som jag brukar klappa, med min stora hand, på bäraren av den lilla handens rumpa.

Och den stora världsvana pappan, syntes fortfarande inte till.

En av dessa heta dagar promenerar Korvas naken på bryggan och möter morfar på vägen.

”Hej Korvas!”, säger morfar.

”Det är kallt ute”, svarar Korvas.

”Är det kallt ute!?” frågar morfar och ser förvånad ut. Och det är ju inte konstigt att han undrar, då det är drygt trettio grader varmt i skuggan och gassande sol. Själv är jag beredd att krypa ur mitt eget skinn. Kanske tror morfar att hon är ett ovanligt fruset litet barn. Men då måste han förbryllas än mer över att hon väljer att gå naken. Framförallt vore det tragiskt. Om man fryser när det är trettio grader varmt har man ingenting i Sverige att göra. I ärlighetens namn vet jag inte var man ska bo då.

Jag skulle inte kunna följa med henne dit, till en plats där trettio grader varmt är kallt. Hon skulle få klara sig utan mig helt enkelt. Det skulle bli tomt för mig, men hon skulle i alla fall slippa frysa. Det skulle jag unna henne, men först efter att hon blivit myndig. Nu är det otänkbart. Det finns fler aspekter att ta hänsyn till nu, än att hon ska vara varm, även om det också är viktigt.

Vad morfar inte vet är att vi läser en godnattsaga för Korvas som heter Bu och Bä i blåsväder. Varje kväll väljer hon samma bok och i en av scenerna är de utomhus och Bu, eller om det är Bä, säger ”det är kallt ute”. Eventuellt kan det vara så att varken Bu eller Bä säger varken bu eller bä i väderfrågan, utan att det är berättaren som bara konstaterar att det är kallt ute. Ett kallt konstaterande, så att säga. (Nu håller jag på att ordvitsa ihjäl mig här, jag känner det – förlåt. Men finnarna lär älska det).

Hur som helst förklarar det varifrån Korvas har fått att det är kallt ute. Men det förklarar inte varför hon säger det när det är trettio grader varmt, och som svar på ett ”hej”. Man kan ju inte bara gå och haspla ur sig helt obefogade oneliners, bara för att man råkar ha läst eller sett någonting. Det är inte hållbart.

Bara för att illustrera hur befängt det blir om man inte kan hålla isär böcker och filmer från verkligheten har jag fantiserat ihop ett scenario där jag, som nyligen sett en film om en man som lever med björnar, agerar på motsvarande sätt.

”Hej Daniel!”, säger min fiktiva motspelare.

”Jag lever med björnar”, svarar jag.

Ja ni ser, det är inte hållbart.

Att göra ingenting är också att göra någonting. Så är det. Så länge man inte är död så gör man alltid någonting, och varför skulle bara vissa aktiviteter räknas som någonting och andra som ingenting?

Ett strålande exempel på när ingenting blir någonting, även för de som ofta brukar säga att de ingenting gör, är när man har semester. Då är ingenting ingenting. Ingenting finns inte, det har upphört att existera. Precis så som det egentligen alltid förhåller sig, eftersom ingenting är en del av allting och således alltid måste vara någonting. Har man semester spelar det ingen roll vad man gör eller inte gör, för man har semester, och att ha semester är sannerligen att göra någonting.  Man är liksom skyddad av huvudaktiviteten ”att ha semester”, ett ”någonting”, som omöjliggör ingentinget.

Så är det här på landet, hade vi inte haft semester skulle många ha ansett att vi inte gör någonting.

Men att äta jordgubbar med mjölk är aldrig ingenting.

Klockan är ganska mycket och det är mörkt ute. Visst, men är det verkligen en godtagbar ursäkt? Man blir trött av värmen och föräldraskapets tidiga morgnar. Visst, men håller det verkligen som argument?

Jag sitter och skriver väldigt nära en försluten plastpåse med bajsblöjor. Det måste finnas ett hål eller någonting i påsen, för med en viss regelbundenhet passerar det små vindpustar av extremt oangenäm karaktär, förbi min näsa. Men jag känner mig så matt och så slut att jag inte orkar förmå mig att resa på mig för att bära ut påsen till soptunnan, trots att lukten gör mig lite smått illamående.

Gör det mig till en lat människa, eller är jag bara dum i huvudet?

Häromdagen såg jag ett program om en man som levde tillsammans med grizzlybjörnar under tretton somrar. Timothy Treadwell hette han. Timothy älskade björnar och ville beskydda dem och allra helst ville han vara en björn själv. I ärlighetens namn verkade han inte vara helt och hållet frisk. Vilket naturligtvis inte gör honom till en dålig eller ond människa – det gör honom bara till en inte helt frisk människa. Tvärtom var det svårt att inte tycka om honom och beundra hans mod, eller dumhet, eller vad det nu var frågan om. Någonting värt att beundra på något sätt var det i alla fall. Om någon klarar av att leva, obeväpnad, tillsammans med livsfarliga grizzlybjörnar under tretton somrar så måste denne ha något att beundra, så enkelt är det.

Förresten menar jag egentligen inte ”livsfarliga” grisslybjörnar. En björn är en björn – varken mer eller mindre. Men det är livsfarligt att vistas med björnar, om man är människa (eller lax), just därför att en björn är en björn. Det är ju inte så att björnarna går omkring och är livsfarliga, bara sådär i största allmänhet. De går bara omkring och är björnar, helt enkelt. Själva livsfarligheten uppstår i och med mötet björn och människa. Jag menar, en giljotin är ju inte farlig om man inte stoppar huvudet, eller några andra vitala lemmar, i den.

Hur som helst, för er som undrar, blev det aldrig någon fjortonde sommar med björnarna för Timothy Treadwell. Varför? kanske ni undrar. Tröttnade han plötsligt på björnar, eller hade han inte råd att finansiera sina resor längre? Nej, faktum är att det inte blev någon fjortonde sommar för Timothy Treadwell över huvud taget, varken med eller utan björnar, därför att han blev uppäten – av en björn.

Det enkla skälet till varför jag skriver om det här är för att jag är orolig.

Vad tror ni, är det en framtida Timothy Treadwell vi ser i Korvas?

Mitt lilla barn sover bredvid mig i soffan. Hon har just vänt sig, från att sova på rygg i soffans längdriktning till att ligga på sidan på tvären, med benen vikta mot ryggstödet, i nittio grader. Tungt sover hon – värmen tar musten ur vem som helst. Hon har sovränder på ryggen, från vecken på tyget, och ögonen rycker till lite då och då. Jag tittar på hur hennes bröstkorg höjs och sänks och jag förundras över hur stor hon har blivit. Så plötsligt. Hon får inte längre plats att sova raklång på tvären i soffan, inte på långa vägar. ”Hur gick det här till?” tänker jag. ”Hur FAN gick det här till?” tänker jag, som om jag har blivit lurad – på tiden. Jag har inte hängt med. Ändå har jag varit där hela tiden.

När hon återigen vänder sig om på rygg, med armarna bakom huvudet, ser hon nästan ut som en vuxen, om än en liten vuxen, människa. Hon har små skrapsår och bett från insekter på benen och håret är somrigt flottigt av svett, solkräm och smuts. Fötternas undersida börjar få en viss hårdhet nu. Ett resultat av livets första barfotasteg mot brygga och barmark.

”Sen kan se fisk” säger hon, en och en halv sekund efter att hon plötsligt öppnat ögonen. Hon syftar på Hitta Nemo, som hon har sett ett oräkneligt antal gånger.

Sen vänder hon sig om igen och somnar om.

Jag ville bjuda på bilder, men jag får det inte att fungera. Bilderna vill inte hoppa över från systemkameran till min, relativt nya och relativt outforskade, dator. Så jag skiter helt enkelt i det. 

Idag hände någonting enastående – en milstolpe i Korvas liv. Även i mitt kanske man får lov att säga. Vad jag glömde nämna igår att vi köpte, förutom båt och gummibassäng, var en potta. Korvas har ju börjat intressera sig för olika tillvägagångssätt, när det gäller toalettbesöken och vi beslutade för en tid sedan att det var dags för en potta. Sedan igår har pottan stått bredvid gummibassängen och bland annat fungerat som stol. Korvas har suttit på den och lekt med båtar och andra plastsaker. I bassängen vill hon inte vara, men gärna bredvid och gärna sittandes på en potta. Ibland har hon fyllt den lilla skålen i pottan med vatten och vid ett par tillfällen har hon, under jubel från mamma och pappa, även kissat i den. Vi har sagt att hon också gärna får bajsa i den, vilket hon också vid flera tillfällen har påstått sig ha gjort, men med osynliga Korvar som resultat.

Jag ska väl inte säga att hon har ljugit, hon kanske har trott att hon har bajsat, eller så har hon bara varit så upptagen av tanken på att hon en dag ska bajsa i pottan, att hon har pratat om det, som om hon redan hade gjort det. Vad vet jag? Men med det som bakgrund kanske man kan förstå att jag inte förväntade mig att det skulle ligga någonting i pottan när hon idag återigen påstod att hon hade bajsat i den. Men som en artig gest gick jag i alla fall fram för att titta och fann, till min stora förvåning och till min kanske ännu större förtjusning, att det faktiskt låg en korv i pottan. Vi jublade och jag skrattade och berömde henne så att hon förstod att det hon hade åstadkommit var någonting fenomenalt.

Efter att jag sköljt ur pottan tyckte jag att Lisa, som åkt in till stan för att jobba, absolut måste få ta del av denna fantastiska nyhet, så jag ringde upp henne och gav luren till Korvas. Normalt sett brukar hon mest le lite fundersamt mot telefonen, eller på sin höjd säga ”hej” eller ”mamma”, men denna gång lyckades hon själv berätta för sin mor om sin stora bragd. ”Kåjas bassa i potta” sa hon, varpå det bjöds på ytterligare jubel och lovord i andra änden av telefonen.

Bilderna jag så gärna ville bjuda på, men misslyckades med, var alltså inte på bajs, det bör kanske klargöras.

Vi sitter i huset i skuggan, med en surrande och snurrande bordsfläkt som ytterligare lindring mot hettan. Det är så varmt att man inte orkar göra någonting. Bara att kliva utanför dörren är lika ansträngande som att springa en halv maraton – tror jag. Jag har aldrig sprungit maraton, varken en hel eller en halv, men jag känner många som har gjort det, så jag skulle ju kunna fråga dem. Men de skulle säkert hävda att det är mycket jobbigare att springa en maraton, som för att markera att de vet bättre än jag. Och då har jag ju ingenting att sätta emot. Hur skulle jag någonsin kunna motbevisa det? Ansträngande är det hur som helst, det kan ingen ta ifrån mig.

Igår var det likadant. Då tog vi en lång tur med båten, till Åkersberga, för att låta havsbrisarna svalka oss och för att köpa en sådan där liten gummibassäng till Korvas. Hon fick en gul liten plastbåt också som hon blev sådär otroligt glad och stolt över. Så nu ska vi masa oss ut, hur ansträngande det än må vara, och rigga upp ett parasol och låta Korvas inviga både bassäng och båt.