Ett annat klassiskt tecken på att man är lite förvirrad är när man har kommit halvägs hem från mataffären och upptäcker att man fortfarande är ute och kör med kundvagnen.

Det hände häromdagen, när jag var helt inne i andra tankar. Jag minns att jag blev lite irriterad på en trottoarkant över att det var jävligt besvärligt att komma över den. Då borde det ju ha slagit mig, kan man tycka, att någonting var fel, men det slog mig först ett par hundra meter senare. På vägen tillbaka var jag så oerhört medveten om allting – hur enormt högt vagnen lät och hur trögstyrd den var när man körde den på den grusiga asfalten. Hur svårt det var vid trottoarkanterna. Hur mina kinder hettade när jag rullade ekipaget på övergångstället. Hur jag undvek att möta bilförarnas och de förbipasserandes blickar.

Det ska också erkännas att när jag väl hade insett mitt misstag övervägde jag för en sekund att köra hela vägen hem och kanske lämna vagnen på gården.

Sträckan hem var nämligen något kortare.

Ett klassiskt tecken på att man är trött och förvirrad, att man inte sover så mycket som man borde och har för många saker i huvudet, är när man försöker öppna ytterdörren till sin bostad med öppningsknappen på bilnyckeln. Det har hänt fler gånger än en och igår hände det igen.

Sorgligt.

Han jobbar Korvaspappa. Han hinner inte berätta om sin tid med Korvas och det är då frågan kastas till Korvasvikarien:
-Har du någor att berätta?
-Nja, svara Korvasvikarien. Jag är mest alldaglig och grå. Jag hinner liksom inte se det vackra på samma sätt. Eller jag kan inte förmedla det vackra vidare på samma sätt. Inte på samma sätt som Korvaspappa gör.

-Men det gör inget. Berätta något annat. Något om Korvaspappa kanske?
-Äsch. Ska jag? Jag som blott är en Korvasvikarie? Men okej. Så här var det en dag för ett par månader sen. 

 Korvaspappa mobil ringer. Jag, Korvasvikarien, tittar förvirrat upp.

-Har du ställt alarmet nu? Vad är det du måste göra? undrar jag lite irriterat, men samtidigt nyfiket.

Korvaspappa ler.

-Det är mitt ”dags att kyssa Korvasmamma”-alarm, svarar han. Inget annat.

Jag gillar inte påtvingande kyssar, men det romantiska skimret glänste allt för lockande.

Vi lovade varandra för ett par år sen att kyssas minst en gång varje dag. Det ska erkännas att det blev si och så med det, men Korvaspappas alarm ser till att vi minns. Att vi minns våra löften och vår hångelkvalité tillsammans. God bless tha mobilephonealarmsound-nowit´stimetohångeltime!

Idag var det en sådan där grinig dag. Redan när jag hämtade Korvas på dagis var hon gnällig och ville inte gå därifrån och blev upprörd över flera saker inom loppet av några minuter. Bland annat lekte ett annat barn med en liten plastfågel, som Korvas upplevde var hennes. Men eftersom Korvas hade alla de andra små plastdjuren på sin sida av bordet och det andra barnet endast hade den lilla plastfågeln, var det svårt att ta Korvas parti.

När vi kom hem ville hon se på film, men jag hade som krav att hon skulle äta först och då brast allting. Hon grät så att hon tappade andan och jag tror inte att jag överdriver om jag säger att hon, i olika tonlägen, formulerade meningen ”se silm” tvåhundrafemtio gånger i rad. Det blev aldrig någon film. Ingen mat heller för den delen.

Men så skulle jag diska undan lite och då hörde jag det välbekanta ljudet av en stol som skrapas mot golvet. Sedan jag introducerade Korvas för diskningen har jag inte fått göra det själv en enda gång, om hon har varit i närheten. Hon skjuter själv fram stolen till diskbänken och viker upp dynan, precis som jag gjorde åt henne den första gången, och så klättrar hon upp och ställer sig bredvid mig och diskar. Hon hinner aldrig med mer än en sak. En sked, gaffel eller ett lock till en burk brukar jag ge henne, som hon formligen dränker i vatten över diskbänken. Men hon använder alla verktyg som finns till hands – diskborste, svamp och flaskborste. Och som avslutning vill hon torka av diskbänken.

Just nu tränar vi på att trasan inte ska dränkas i diskvatten innan den används till att torka av ytorna. Som det är nu blir diskbänken blötare och blötare för varje svepning med trasan. Idag försökte hon i alla fall krama ur trasan. ”Koras krama” sa hon och tog i med hela ansiktet, utan att en enda muskel spändes i armarna och utan att en enda vattendroppe lämnade trasan.

Sedan tackade jag för hjälpen och vi var båda nöjda. Hon över att ha fått hjälpa till och jag över att diskningen innebar en vändning i hennes humör.

Såhär såg hon ut i morse, dagen efter fallet, när svullnaden i läppen hade lagt sig något.

Idag ramlade Korvas när hon var på dagis och fick ett skrapsår under näsan och en stor fläskläpp som stack ut som en anknäbb. Men hon var tapper, även om hon såg dyster ut när man förde saken på tal. ”Ramlade munnen, ramlade näsan” sa hon med allvar i rösten.

Vi var lite veka med henne under middagen och lät henne styra och domdera mer än brukligt. Det kanske vi inte borde ha gjort, men det var svårt att inte tycka lite synd om henne. Jag tänkte också låta henne slippa tandborstningen, då jag befarade att det skulle kunna vara en smärtsam upplevelse när tandkrämen kom i kontakt med den såriga läppen. Men Korvas är ett rutinens barn och ville på inga villkor hoppa över något av de viktiga stegen i nattningsproceduren.

Själv har jag siktet inställt på sommaren nu. Jag blickar bortom en kommande, eller egentligen redan pågående, hektisk arbetsperiod.

Det här med jobb alltså, vilket tidskrävande gissel…

Korvas frågar ofta efter honom, Sverker. Jag antar att hon reflekterar över att han mer och mer sällan syns till i hemmet. När hon lärde känna honom visste hon alltid var han höll hus, han var självklar – som en permanent installation i hemmet, en trygg punkt i tillvaron. Nu får hon inte ihop det.

Stolen på vilken han tillbringade större delen av sin vakna tid, gapar nu tom – som fundamentet till en raserad, tidigare ståtlig byggnad. Likaså skrivbordet, låt oss likna det vid den raserade tidigare ståtliga byggnadens trädgård, liknar numera ett kalhygge. Den rabatt av glas, koppar, tallrikar och bestick som tidigare prydde trädgården, har nu reducerats till en kvarglömd kaffekopp. Vid denna rabatt, med en envishet som få, har han tillbringat månader med att på olika forum diskutera guds existens, eller snarare icke-existens, med människor som aldrig tycktes förstå någonting. Kompletta idioter, många av dem, om man får tro Sverker.

Han var ingen sådan person som kämpade för att vinna Korvas tillgivenhet. Alla de första stegen var det hon som fick ta, men millimeter för millimeter vann hon hans hjärta och han hennes.

Nu tillhör det någon annan, hans hjärta, och om en dryg vecka flyttar han ut. Men redan nu skymtar han bara glimtvis förbi, som en jagad skugga, mellan väggarna i Korvasfamiljens boning.

Det är någonting med skärgårdsluften som gör en så klubbad. Visserligen skönt trött, men trött. Första helgen med Gullrumpan guppandes vid bryggan är snart till ända. Och Korvas kommer att kunna skriva en bok om sitt liv i flytväst, för här måste hon ha den på så fort hon går utanför dörren. Men det verkar inte bekomma henne. Hon får lite svårare att böja sig bara, annars är allt som vanligt. ”Åka båt” säger hon så fort vi kliver över tröskeln och hon får syn på båten.

Vi har blivit riktiga sjöbusar, bara över en natt. För en vecka sedan ägde vi ingen båt och idag sitter vi och splitsar tampar, som om vi aldrig hade gjort annat. Vi umgås inte med landkrabbor längre.

Korvas har haft en fin dag idag tror jag. Två båtturer, lek på bryggan och strax före läggdags fick hon bada i badbaljan. Det är något visst med att bada i ett bad nära havet.

När man redan har gett upp och gör ett sista försök av bara farten, som för att bekräfta sitt misslyckande, så går det plötsligt – det fungerar. Jag har inte på något vis försökt bygga upp något klimax här utan bara, med Lisas ovärderliga hjälp, försökt vända en felvänd film åt rätt håll. Eller snarare åt det håll som är brukligt för film. Vad som är rätt och fel är helt irrelevant. Det började med att jag trodde att jag tog kort men det visade sig att jag i själva verket filmade. Och när man filmar i porträttformat blir allt vinklat.

Egentligen passar det Korvasbloggen rätt bra att se på film med huvudet på sned, men nu är det rakt så vad som egentligen passar bäst är också det irrelevant.

Det är hur som helst hög tid att visa Korvas som en livs levande rörlig person. Får jag lov att presentera filmen ”två-fem” med Korvas. Två-fem är någon sorts motsvarighet till klara, färdiga, gå misstänker jag.

Kära Korvasläsare, vi har slitit i vårt anletes svett för att producera de första rörliga bilderna någonsin på Korvasbloggen, men tekniken har varit emot oss. Tålmodigt har vi kämpat och sagt att snart kommer det att gå, men ingenting har fungerat och timmen är sen. Om ni är besvikna, ja då kan ni bara försöka föreställa er hur vi känner det. Besvikelse är bara förnamnet. Bortsett från att vi är ledsna så känner vi oss dåliga och usla. Som en bunt förlorare – som ohyra.

Och om ni undrar varför jag talar om mig själv som om jag vore fler än en, så är det bara för att det är så outhärdligt plågsamt att själv ansvara för detta nederlag.

Korvasfamiljen har köpt båt! Helt fantastiskt, även om det innebär att familjebesparingarna är slut. Av båtens storlek att döma kanske man då drar slutsatsen att Korvasfamiljens besparingar inte var särskilt stora. Den slutsatsen är i så fall korrekt, beroende på vad man har för referenser. En mer optimistisk formulering vore att vända på det och säga att Korvasfamiljens besparingar var tillräckligt stora för att köpa en fin båt.

Vi har inte riktigt hunnit åka med den än, men de senaste dagarna har ända gått i båtköparens tecken. Vi har tittat på den och lämnat handpenning, fixat postväxel, lånat trailer och provkört båten, dragit upp den på den lånade trailern, kört till båtplatsen och lagt den i sjön. Nu är jag nyss hemkommen från sjösättningen. Det blev ett visst äventyr, då rampen ner till sjön var spärrad med en låst kätting och den ansvarige båtplatskillen inte gick att få tag på. Vi misströstade inte, utan bröt oss igenom. Vi letade efter lämpliga föremål i omnejden som vi kunde bända och slå med för att få loss kättingen. Och när båten var parkerad lappade vi snyggt ihop det vi hade tagit isär. Man ska alltid städa efter sig på brottsplatsen.

Under ett litet familjeråd, på ett närbeläget kafé, efter att vi hade lämnat handpenning, beslutades det att båten ska heta Gullrumpan. Det är ett av Mollys smeknamn, så det känns som ett fint sätt att hedra henne på. Att få en båt uppkallad efter sig är ingen småsak. Vi har räknat ut att det kommer att ta många år innan Korvas kommer att bli stött över att hon inte har någon båt uppkallad efter sig. Och när den åldern är uppnådd, kanske läget är helt annorlunda. Vad det har blivit av Gullrumpan då kan man bara spekulera i. Tillsvidare får vi hitta på ett fint namn på Korvas flytväst.

Länge leve Gullrumpan!