Jag hade förberett mig mentalt på att inte träffa Korvas ikväll, därför att jag skulle jobba sent trodde jag. När vi plötsligt blev klara tidigare och jag insåg att jag skulle hinna hem innan hon skulle gå och lägga sig, blev jag alldeles varm i kroppen. Jag ringde till Lisa för att försäkra mig om att hon inte skulle få för sig att natta henne tidigare och att jag ville ge henne vällingen.

Korvas mötte mig i hallen, med nyklippt lugg, och sa ”hej pappa”. Sedan försvann hon in i vardagsrummet och började ropa ivrigt att jag skulle komma. Hon ville banka med bultbrädan. Jag satte mig bredvid henne och väntade medan hon slog ned den första pinnen, sedan räckte hon över hammaren till mig och sa ”pappas tur”. Redan andra dagen med bultbrädan hade vi skapat en tradition och det kändes stort och märkvärdigt. Sedan var det dags för nattning.

Det är märkligt hur mycket det kan göra för det själsliga välmåendet, med en liten vällingstund och några minuters bankande. En kvart med Korvas före läggdags gjorde skillnaden mellan en bra och en dålig dag.

Värre blir det imorgon och i övermorgon, varför torsdagen måste vigas helhjärtat åt kärlek och bankning.

Med en liten lugn födelsedagsfika i all anspråkslöshet hade vi tänkt fira Korvas tvåårsdag, men det slutade i rena rama storkalaset. Arton personer totalt. Hon förstod nog inte varför, men det tog inte lång tid innan Korvas förstod att de inslagna gåvorna var till henne. Hon slet inte upp paketen på det ivriga sätt som man kanske föreställer sig att en tvååring gör. Istället rev hon försiktigt bort små remsor av omslagspapper och var noga med att överlämna varje remsa till mig, så att den kunde läggas i en skräphög för sig, innan hon gav sig i kast med nästa.

Pappa köpte en trehjuling åt Korvas, som hon blev otroligt glad över. Det var fint att se och jag blev glad över att hon blev så glad, även om jag hade svårt att acceptera att den var rosa – ett färgval som pappa påstod sig ha gjort för att jävlas med mig. Då blev jag mållös, men nu är jag rådvill. Frågan som återstår är om jag ska rikta mina sprayburkar mot den lilla prinsesscykeln, eller mot någon av min fars ägodelar.

Och så bultbrädan, som jag hade önskat åt Korvas av hennes farmor. Det är fina grejer. Så fort den var uppackad ur kartongen började Korvas banka på den, med en självklarhet som visade att det här omöjligt kan ha varit första gången. Allt tyder på att en liknande finns på dagis och att hon redan där har hunnit bli en hängiven bankare. När ena sidan var nedslagen vände hon vant på den och började om. Det är ju det som är finessen – att den aldrig tar slut.

Långt efter att alla hade gått och det var dags för Korvas att gå och lägga sig avrundade vi kvällen med att banka. Vi bankade varannan pinne. När Korvas hade slagit ner en pinne gav hon hammaren till mig och sa ”pappas tur” och när jag hade slagit ner en pinne gav jag klubban till henne och sa ”Korvas tur”.

Hon var så uppe i varv efter kalaset att hon inte ville gå och lägga sig och på skötbordet, med tårar på kinderna, ropade hon ”cykel, cykel”.

Molly hade loppmarknad med klassen idag för att samla in pengar till klassresan. Lisa, Korvas och jag var också med, som övervakare när Molly med vänner hade sitt pass. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var särskilt sugen på att sälja saker på en loppis, men väl där sken solen och en väl undangömd bilhandlarsida hos mig vaknade till liv. Jag blev helt enkelt lite uppspelt av prisförhandlingarna och höll linan spänd varje gång jag kände att jag hade en fisk på kroken. Ingen slapp undan. Jag synade köparnas blickar och hållning och läste av hur stort deras begär var och så lade jag priset efter det.

Första timmen sov Korvas, men när hon sedan vaknade använde jag henne till min fördel. Jag höll henne i famnen och lät hennes charm avväpna köparna och försätta dem i ett tillstånd som närmast måste liknas vid hypnos och då kunde jag styra dem dit jag ville. Till att köpa alltså. För vem litar inte på en pappa med ett litet barn i famnen? Han måste ha rent mjöl i påsen, tänker de.

Jag kände mig lite smutsig när passet var slut. Smutsig men tillfreds. Lite som efter en god men kanske lite väl flottig middag.

Jag måste bekänna att jag kanske överdrev en smula när jag tidigare berättade om Korvas dagissituation – hennes byte av avdelning. Eller egentligen var det inte fråga om en överdrift heller, utan snarare att jag följde en känsla som jag hade just då, som jag förstod när jag skrev inlägget förmodligen skulle tolkas som att jag upplevde situationen som mycket värre än vad jag i själva verket gjorde – rent förnuftigt. Rent förnuftigt är det verkligen ingen dramatisk flytt. Korvas är äldst på sin avdelning och ska tillsammans med ytterligare ett barn slussas vidare till en annan avdelning, därför att två andra barn har slutat och då fyller de på underifrån, med väldigt små människor.

Den nya avdelningen ligger vägg i vägg, den har toppenpersonal och alla barn från alla avdelningar leker på samma gård. Det är också på den avdelningen som man lämnar på morgnarna och hämtar på eftermiddagarna, så både miljön och personalen är bekant. En lyxflytt skulle man kunna kalla det, och jag tvivlar inte en sekund på att Korvas kommer att trivas där. Men det ÄR också sorgligt, därför att Korvas har blivit så trygg där hon är och därför att hon är så fäst vid sin personal. Lagom till flytten har hon börjat säga personalens namn på morgnarna, när jag berättar att vi ska gå till dagis. ”Annie, Karin, Annie, Karin” säger hon (fast egentligen har de andra namn och egentligen är det de namnen Korvas säger).

Man får tycka att någonting är sorgligt, utan att situationen för den skull måste vara dålig och trots att det finns så många situationer som är värre. Har man en sorgsen känsla så är det sorgligt, det är inte svårare än så. Känslan avgör det, inte situationen. Det ÄR sorgligt med flytten, trots att det var mycket sorgligare när mamma dog. Och det ÄR sorgligt med flytten, trots at det är ännu sorgligare att någon måste flytta sin senildementa pappa till en annan avdelning.

Och det ÄR säkert jättejobbigt för Sverker som måste laga mat en gång i veckan, trots att… Eller nja, där någonstans kanske gränsen måste dras.

Men ni fattar vad jag menar.

Det är sannerligen inte min mening att skryta, men på sjätte plats på ”lugubertoppen” på google, tätt efter kryssakuten, ligger Korvasbloggen. Inga dåliga resultat, speciellt inte på tal om att göra nya ord till sina egna.

Det är, som Lisa skulle ha uttryckt det, någonting som borde ”firas med stompa och ståt”. ”Stompa och ståt” kommer nu också att läggas till, efter ”mörpumpad”, på Lisas klassikerlista.

Om det fortsätter att komma in fantastiska klassiker i stil med ”kött på fötterna” och ”det gäller att hålla sig al dente”, som har andra upphovsmän, kommer jag inom en snar framtid att tvingas lägga upp ytterligare en lista, för att på ett överskådligt vis kunna bevara dessa tillgångar.

I boken Gentlemen, som jag bloggade om häromdagen men av olika skäl bara har hunnit läsa fyra sidor i sedan dess, läser jag ordet ”luguber”. Jag anar vad det betyder, men vet inte säkert. Och eftersom jag inte vet säkert betyder det förmodligen att jag, märkligt nog, inte slog upp ordet förra gången jag läste boken, då för femton år sedan. Det brukar jag göra. Pappa brukade skälla på mig om jag inte slog upp någonting som jag inte visste vad det var, när jag var liten. Han blev arg om jag fann mig i att inte veta, bara för att jag inte orkade ta reda på det. Det var ingenting som jag hade några som helst problem med att finna mig i, eftersom det var så outsägligt jobbigt att slå upp saker, tyckte jag då – långt mycket jobbigare än att leva i ovisshet. Däremot hade jag svårare att finna mig i att pappa blev arg, så det hände, inte alltför sällan, att jag faktiskt slog upp orden.

Ofta sa pappa ”slå upp det” istället för att berätta för mig vad någonting betydde. I början tyckte jag att det var ett drygt och taskigt beteende, men det fick mig att gradvis börja slå upp fler och fler saker, tills att det aldrig skulle falla mig in att strunta i det av bekvämlighetsskäl. Utom möjligen i fallet ”luguber” då, verkar det som.

Jag minns ett tillfälle när jag skulle skriva ett skolarbete om Kung Oidipus och pappa sa någonting om en fatalistisk syn. ”Vadå fatalistisk?” sa jag ”vad betyder det?”. ”Slå upp det” sa pappa. Jag suckade och gjorde som han sa och sedan frågade jag vad jag skulle skriva för ord istället för fatalistisk i skolarbetet. Jag tyckte att ordet fatalistisk inte tillhörde mig – att det inte var mitt ord och om jag skrev det i arbetet vore det litegrann som att fuska, eftersom jag aldrig tidigare hade använt det. Pappa blev förbannad och undrade hur något ord någonsin skulle kunna bli ens eget om man aldrig använde det. Och det hade han ju rätt i. Om man inte delar med sig av orden blir det mycket tyst.

Därför ska man inte bli förvånad om man hädanefter ser ordet ”luguber” titt som tätt i olika inlägg här på bloggen. Luguber är nämligen ett av mina ord numera, eftersom jag har slagit upp det och vet vad det betyder. Men när jag googlade upp ordet hände något mycket märkligt. Den allra första träffen jag fick var Wiktionary, som förklarade betydelsen av ”luguber” med hjälp av samma mening ur Klas Östergrens Gentlemen, som jag precis hade läst.

Var inte det kusligt så säg?

Plötsligt stannade hon mitt på trottoaren och stod som fastfrusen och bara tittade, samtidigt som hennes mun uttalade ord som jag inte förstod. Jag föreslog att vi skulle gå vidare, men Korvas protesterade – det var någonting väldigt viktigt som hade fångat hennes intresse, så mycket förstod jag. Då jag var oförmögen att förstå vad hon bad om kom hon fram till mig och började gräva i fickan på min jacka, där hon vet att jag alltid brukar förvara en napp, eller flera, för nödsituationer. Då antog jag naturligtvis att hon hade fått ett plötsligt sug efter nappen, vilket gjorde mig lite orolig eftersom jag typiskt nog inte hade någon just denna gång. Det händer nästan aldrig, men nu är vi inne i sådan där cykel när nästan alla nappar är borta. Man kan inte för sitt liv begripa var de befinner sig, fram tills att de plötsligt dyker upp igen, i stora drivor.

Men det var inte nappen hon ville ha, det var nycklarna. Korvas hade hittat en liten dörr och den var hon fast besluten vid att öppna. Det kunde inte vara en slump att där plötsligt uppenbarade sig en dörr i hennes storlek, där låset satt på en ergonomiskt riktig höjd. Inte alls som överlåset därhemma, som i själva verket sitter under underlåset, men som hon måste sträcka sig upp till, så att det knakar i lederna, när hon ska fylla det med skruv.

Och så kom det sig att hon stod där, som en liten vaktmästare, i många minuter, och försökte låsa upp den lilla dörren med mina hemnycklar. När jag försökte förklara att det krävdes olika nycklar till olika lås, genom att övertydligt knacka mot låset med nyckeln för att visa att den inte passade, skrattade hon sitt mest gurglande skratt och fortsatte sedan målmedvetet med sin uppgift.

När jag började frysa fick jag släpa henne hem.

Såhär ser hon ut – hon som för första gången har fått följa med till affären till fots. Hon som på spralliga ben och full av förväntan gick hand i hand med sin pappa, genom blåsten på Norra Stationsgatan, i riktning mot prisextra. Hon som för första gången fick åka kundvagn och glida fram genom ett hav av varor, med en överblick som hon aldrig tidigare varit med om – så svindlande högt över marken. Såhär ser hon ut – hon som stolt höll hårt i inköpslistan och hade hållit i den än idag, om inte praktiska omständigheter som middag och sömn hade tvingat henne att släppa den.

Såhär ser hon ut – hon som behövde tid, men som kom att älska sin avdelning på dagis. Hon som ännu inte vet att hon måste byta avdelning i nästa vecka.

Skulle du vilja vara den som berättar det för henne?

Korvas tittar på film och jag steker pannkakor till Lisas födelsedagsfrukost. Trettiofem stycken har det blivit och nu ligger lägenheten täckt i en dimma av pannkaksos.

För att snabba på processen använder jag två stekpannor. En gång försökte jag med tre, men det gör jag aldrig om, då gick det åt helvete. Med hög puls brände jag vid pannkakor på löpande band, innan jag gav upp. Vid ett par tillfällen lyckades jag, men då klaffade allt. Så fort någonting kärvade, en pannkaka som inte ville släppa eller att ihällningen av ny smet tog någon sekund för lång tid, så förstördes alla tre.

Jag minns att jag kände mig stor första gången jag gjorde pannkakor själv. Det kändes alltid lite som trolleri när pappa gjorde dem – han hade sådan kontroll. Det hände att jag skröt i skolan över hur bra min pappa var på pannkakor, trots att jag såhär i efterhand inser att han hade många fler, betydligt mer imponerande rätter på sin repertoar att skryta med. Många bulgariska läckerheter bland annat. Men när man är tio år skryter man inte med bulgariska läckerheter, man ger fan i dem då, istället är det pannkakor som gäller.

En gång när jag var i färd med att skryta om min pappas pannkaksfärdigheter var det en klasskamrat som berättade att hans pappa kunde vända dem i luften. Jag blev bestört och med gråten i halsen förklarade jag för pappa vad som hade hänt – att det fanns en annan pappa som möjligen var ännu bättre på pannkakor. ”Ha! Det där är väl ingen konst” sa min pappa och nästa gång han gjorde pannkakor svingade han upp dem i luften som om han aldrig hade gjort något annat. Jag blev, som ni säkert förstår, obeskrivligt stolt och förstod att pappa var så bra på att vända pannkakor i luften, att han hade tröttnat och lagt det bakom sig. Med all säkerhet var min klasskamrats pappa inte mer än en amatör i pannkaksbranschen.

Jag kan också vända dem i luften och hade mer än gärna stylat för Korvas, men hon tittar som sagt på film och kunde inte bry sig mindre.

Snart väcker vi Lisa.

Jag vet inte om det går att föreställa sig vilken tortyr en sådan här situation utgör för en första klassens kattälskare. Korvas ropade ”komma tatt” så att det ekade inne på gården och försökte locka med stenar, grässtrån och andra små föremål som kunde tänkas intressera en katt. Det var långa minuter av upphetsning och frustration.

Men slutet var lyckligt. När vi väl gav upp hoppet om att locka ner katten sökte katten upp oss, på den andra sidan av gården där vi var i färd med att gräva i sandlådan. Slutet var ännu lyckligare än vad de bilder jag lyckades fånga med kameran förmedlar. De mest intima ögonblicken, hann vi aldrig föreviga med bilder. Vid ett tillfälle tryckte katten sitt huvud hårt mot Korvas, skallade henne kan man säga, på det där sättet som katter gör när de är keliga. En mikrosekund av rädsla följt av förvåning som sedan avlöstes av ett kiknande skratt.

Korvas skratt var så fyllt av vår att det kändes orimligt att det bara hade gått någon månad, och inte flera år, sedan gården låg täckt av snö.