Jag hade ett litet uppdrag igår, före påskmiddagen. En tur och returresa till förorten Tensta, för att bunkra upp med lammfärs och fetaost.

Många dagar skulle ett uppdrag av det här slaget kunna kännas segt och innehållslöst. Tjugo minuter tunnelbanefärd, effektiv tid, och sedan ett snabbt stopp för att handla färs och ost i den lokala livsmedelsbutiken, och sedan tjugo minuter tunnelbana, effektiv tid, tillbaka. Igår var ingen sådan dag – igår lockade resan med löften om egentid. Tjugo minuter i varje riktning som var bara mina. 40 minuter öronmärkt tunnelbanetid, då man inte kan göra mycket annat än att sitta och titta på andra människor i smyg, fundera, eller läsa en bok.

Egentligen är jag ganska förtjust i alla de ovanstående tunnelbaneaktiviteterna, men igår var det tid med boken som lockade. Efter att jag hade gått upp med Korvas och gett henne välling lyckades jag läsa tjugo sidor, medan hon uppehöll sig med annat, innan hon tröttnade.  Jag hann leva mig in så mycket i boken att det var lite jobbigt att lägga den ifrån mig, och då hägrade resan till förorten. Den framstod som en garanti till ett fortsatt liv i ”den andra världen”, om än för en mycket begränsad tid. 40 minuter för att vara precis. När jag kom hem igen var jag glad och bekymmersfri, stärkt av vårsol och egentid.

”Kasta pappa” ropade Korvas med en fotboll i högsta hugg. ”SITT!” skrek hon åt mig högt och bestämt, som om jag vore en hund. Och aningen förvånad satte jag mig lydigt ned.

Som om jag vore en hund.

Jag var mitt inne i ett inlägg om våren igår, men avbröt för att jag var trött och för att klockan var så mycket. Dessutom var jag lite snurrig i huvudet av öl och vin, efter en påskmiddag här hemma.

Jag började skriva om att våren gav mig lätta steg. Hur jag, med spikrak rygg och svängande armar, vaggade fram som en afrikansk kvinna som bär på vatten i ett krus på huvudet. Att jag åstadkom mer, samtidigt som jag förbrukade mindre energi och så vidare…

Och så snöade det när jag vaknade. Och jag förstod att det är sådana som jag som förstör hela skiten. Precis som Ida säger i sin sommarvisa, att det inte blir någon sommar ifall inte nån sätter fart.

Jag ber om ursäkt.

Nu går Korvas och jag ut och skottar.

Det behövs så lite för att det ska vända. Några plusgrader och lite sol och allt känns plötsligt inte helt ouppnåeligt längre.

Snödroppar och tussilago i all ära – för mig är årets första dag på uteserveringen på Mosebacke det starkaste vårtecknet. Igår fick Lisa och jag för första gången nöjet att uppleva detta, det starkaste av vårtecken, tillsammans med Korvas.

När utvecklingssamtalet hade tagit slut i förrgår gick Lisa iväg för att träffa en vän och jag blev ensam med Korvas. Efter att hon hade ätit, tittade vi på film en stund. Eller snarare efter att hon hade låtit bli att äta, sittandes framför en tallrik med mat, under lika lång tid som det normalt tar att äta upp den (maten), tittade vi på film. Så istället för att hamna i Korvassons magsäck hamnade maten i familjens gemensamma sopsäck. Som parentes kan här nämnas att sopsäcken endast är gemensam såtillvida att alla i familjen slänger saker i den, men gemenskapen upphör i och med själva tömmandet av densamma.

Hur som helst tittade vi på film. Jag lade mig i soffan och kände hur ögonen blev tunga och nickade till ett ögonblick. När det händer brukar Korvas ropa ”pappa, pappa, pappa” ganska högt och återföra mig till ett tillstånd av framtvingad vakenhet. Igår var jag extra trött, trots att jag hade sovit ganska länge på natten, men jag kände mig matt och lite sjuk. ”Pappa är trött” sa jag, trots att vi bara någon timme tidigare, på utvecklingssamtalet, hade gått igenom att det var bättre att inte prata om sig själv i tredje person. Men Korvas verkade respektera att jag var trött, oberoende av i vilken person jag presenterade min trötthet, och sa ”komma” och lade sig ovanpå mig.

Det tycktes vara det faktum att jag förklarade för Korvas att jag var trött som fick henne att acceptera det. Möjligen uppfattar hon annars plötsliga insomningar som brist på intresse, varför det till varje pris måste bekämpas. Men nu lät hon mig nicka till, i olika långa perioder, i närmare fyrtiofem minuter utan att försöka väcka mig.

Stundom satt hon upp på min mage och kommenterade filmen. Och stundom låg hon tryckt mot mitt bröst och sa ”pappa”, men inte med avsikt att väcka mig, utan bara som ett ömt konstaterande, samtidigt som hon klappade mig försiktigt på kinden.

Här nedan ser vi Korvas bakom, om inte den sista så i alla fall en av de sista snökatterna för den här säsongen. En bedrövlig syn, men vårsnön bjuder inte på mer fräschör än så. Korvas ville i vanlig ordning att fler katter skulle tillverkas efter denna, men att skulptera snökatter utan vantar är en plågsam konst. Man kan tycka att katten verkar primitiv och borde kunna göras i en hast, men det har man bara delvis rätt i. Att fästa dit öron och svans, även på en förhållandevis primitiv katt, tar tillräckligt mycket tid i anspråk för att man ska hinna bli ordentligt frusen om händerna.

Efter en halvtimme på gården ville jag gå upp, men det ville inte Korvas och för att inte förstöra den goda stämning vi hade byggt upp var jag tvungen att berätta om mitt brådskande ärende i hemmet. Ett ärende som jag vanligtvis håller tyst om, även för mina närmaste.

”Pappa måste bajsa” sa jag varpå Korvas omedelbart ryckte till. Det här var ett språk hon verkligen förstod och utan protester lät hon sig ledsagas till trappuppgången.

”Pappa bajsa, Kåjas bajsa, mamma bajsa, Sejke bajsa, Måly bajsa” ekade det, i takt med våra brådskande fotsteg, i trapphuset på vägen upp.

Idag var det utvecklingssamtal på dagis. Korvas klarar sig fint och är väl integrerad i gruppen. Ganska ofta håller hon på med någonting eget, men visar ändå tecken på att hon är med på vad som försiggår runtomkring henne. Vi fick se en liten film, där Korvas och tre dagiskompisar satt på golvet och sjöng sånger. De klappade och gjorde rörelser och var oerhört fokuserade – tre av dem i alla fall. Korvas pillade bort ludd mellan tårna. Hon gör det ofta nu, pillar bort ludd mellan tårna. Så fort hon får en ledig stund sliter hon av sig strumporna och börjar nypa och skrapa och samla ludd.

Filmen fortsatte och i takt med att de tre andra barnens fokus på sångaktiviteten ökade, ökade Korvas fokus på sina fötter. Den senare hälften av filmen hade hon foten i munnen. Då och då avbröt hon dock, för att lite snabbt delta i sången, som för att bevisa att hon faktiskt var medveten hela tiden.

Sen lär hon vara en hjälpsam och förstående liten person.

”Varför är donken grön?” frågade Molly när vi gick förbi en mcdonalds på en gata i gamla stan i Riga, då hon såg att skylten var grön bakom det gula m:et. Jag hade ingen aning, men antog att det hade med kommunistfärgen röd att göra.  Att man inte ville förknippa mcdonalds, en symbol för friheten i väst (här kräks jag lite), med ett förflutet med förtryck, för faktum är att m:et med sin röda bakgrund inte är helt olik flaggan med hammaren och skäran. Om detta är den sanna anledningen eller inte har jag ingen aning om, men det är en hyfsad teori tycker jag.

När jag senare rullade ner med Korvas för en barnvagnsramp av betong, kände jag mig så märkvärdig att jag var tvungen att ropa på Lisa som gick ner från andra sidan, via en annan trappa, att hon skulle ta en bild av oss. Fördomsfullt tänkte jag att det inte kan vara en särskilt vanlig syn i Riga, att en man kör omkring med barnvagn. Ögonblicket kändes historiskt. Hjulspåren från Korvassons barnvagn skulle mycket väl kunna komma att bli ett historiskt minnesmärke. Kanske skulle där senare resas ett monument, mitt i rampen. ”Mannen från väst” eller något liknande.

Istället blev vi, Lisa, Korvas och jag, omringade av tre mycket arga tanter. Tanter som inte alls gillade att ha blivit fotograferade med Lisas enorma kamera. ”Apparat die”, sa den argaste tanten, samtidigt som hon knuffade på Lisa och sedan på kameran. Lisa försökte förklara att det var mig och Korvas hon hade fotograferat och inte dem – de hade bara råkat stå mittemellan kameran och oss. Tillslut förstod en av tanterna och blev något mildare och sa ”boyfriend, baby”. Men den argaste tanten förblev arg – och hotfull.

När jag hade tröttnat sa jag ”good bye” på ett sätt som betydde dra åt helvete lika mycket som hej då, men som fick den lite mindre arga tantens ansikte att spricka upp i ett stort leende, samtidigt som hon svarade med ett mycket hjärtligt ”good bye”, som fick mig att förstå att hon tyckte att vi hade uppnått lite sann och äkta kommunikation. Då kände jag mig dum över den mindre trevliga innebörden av mitt ”good bye”, även om den numera knappt alls arga tanten med all säkerhet inte hade uppfattat den.

Förmodligen var tanternas reaktion också ett spår av det förflutna. Blir man fotograferad med en så stor kamera måste det vara någonting lurt på gång, inget snack om saken. Vi hade ju att göra med tanter som fostrats till misstänksamhet.

Av hänsyn till den inte fullt så arga tanten, väljer jag en bild där inte hon är med, men den argaste tanten, hennes bakgrund till trots, känner jag att jag har en upp på.

Lustigt nog syftar jag inte på hon som hytter med näven i bakgrunden. Hon var bara ganska arg.

När jag går och lägger mig, oftast mycket senare än jag borde, brukar jag snabbt räkna igenom hur många timmar sömn jag kommer att få. I bästa fall alltså, om inte Korvas får för sig att vakna mycket tidigare än vanligt. När jag väl har lagt mig i sängen brukar det inte ta särskilt lång tid för mig att somna. Jag har alltid varit bra på det – att somna.

Förbluffande ofta händer det att Korvas vaknar till och gnäller precis i samma ögonblick som jag håller på att somna in. De där sista sekunderna av medvetenhet, när kroppen är tung och man är halvvägs in i sömnen, då gnäller Korvas och ögonblicket är förbi. När man kommer in i hennes rum sitter hon ofta upp i sängen, med förvirrad blick. Man får intrycket av att hon inte riktigt är medveten om vad som händer. Att hon är i ungefär samma tillstånd som det man själv just ryckts upp ur, men när man har lokaliserat nappen och klappat henne lite på pannan, somnar hon om.

Själv får man börja om från början, med något sämre förutsättningar. Då får man ligga och fundera en stund innan man återigen rycks in i dvalan. Igår låg jag och funderade på när föräldrar brukar sluta pussa sina barn på munnen. Hur gamla de är, barnen alltså. Och hur det går till när pussarna upphör.

Sen somnade jag och vaknade, som man säger, på fel sida. Jag vaknade till en dag då jag tvivlar på allt. Så idag har jag burit med mig två frågor:

När, hur och varför slutar man pussa sina barn på munnen? Och gör man klokt i att försöka sova en gång till, när man har vaknat på fel sida, i hopp om att vakna på en annan – sida?

När vi kom hem idag öppnade vi dörren försiktigt, utan att skrapa för mycket med nycklarna mot låset, och smög in i hallen. Vi visste inte om Sverker redan var hemma, eller när han skulle komma hem, eller hur arg han skulle vara. Det enda vi med säkerhet kunde veta var att han skulle vara arg.

Det händer någonting när man blir förälder – man vill skydda sitt barn till varje pris. Min första tanke var att jag måste se till att Korvas inte skulle komma till skada om Sverker var rasande. Min andra tanke var att skydda mig själv, eftersom min säkerhet också utgör en stor del av Korvassons säkerhet. Det var alltså av kärlek till mitt barn och inte av feghet som jag även skyddade mig själv.

Så vi tillverkade vadderade skydd av vad som fanns i vår omedelbara närhet och sedan väntade vi. Utan att veta på vad. Man hinner tänka många tankar när man väntar, utan att veta på vad. Vilka är vi? Varför gör vi som vi gör?

Och så vidare.

Tjena brudar, Sverker här!!!

Familjen är bort rest så jag passar på att gäst blogga lite för att hålla ångan uppe!

Såg att det var poppis att jag var med på bild igen här om dagen. En annan hade valt en annan bild med den får duga.

Om jag skulle beskriva mig själv i korta drag så är jag en lugn, snygg och smart kille, med ganska rolig humor. Daniel försöker måla upp en bild av mig som lat och enkel spårig märker jag ibland. Han säger att jag bara äter råg kusar och så vidare, men det är inte sant. Tidigare åt jag väldigt mycket vitt bröd med varierande pålägg.

I övrigt är jag en språk perfenktionist ut i nagel topparna. Dem som tycker att det är okej att vårat språk bara förfaller förstår jag mig inte på. Dem borde sjämmas. Själv har jag svårt att tollerera all sorts slarv i texter, varken gramnatiska och andra.

Skickar med en bild där man kan se att jag har god hand med barn.

Ciao!

/Sverker