Inlägg av Daniel

Morgonredogörelser

av Daniel

I går natt skrek Korvas med så korta intervaller att vi bestämde oss för att ta in henne till vårt sovrum, så att alla skulle få chansen att sova en stund. Trots att hon sovit så dåligt vaknade hon klockan sex på morgonen och pratade nonstop fram till halv sju, då Lisa tog upp henne. Hon började med att prata om sina fötter och höll upp dem en och en och berättade att där var en fot. I säkert fem minuter berättade hon var hon hade sina fötter. Fem minuter är kort tid om man ska försöka förklara hur universum är uppbyggt, men för att redogöra för var man har sina fötter är fem minuter närmast en evighet.

När det väl hade satt sig, när det stod utom allt tvivel var hennes fötter befann sig, började hon förklara för Lisa var jag var, bara för att direkt fortsätta med att förklara för mig var Lisa var. ”Mamma, här är pappa. Pappa, här är mamma”. Även våra respektive placeringar gick hon igenom med största noggrannhet och tog den tid det krävdes för att budskapet verkligen skulle sjunka in. Sedan gick hon vidare till sin tröja och så vidare.

I skrivande stund ligger Korvas återigen i vår säng, av samma anledning som igår. Och det är med viss nyfikenhet, både över vilken tid det blir och över vilka redogörelser som står på tur, som jag inväntar morgonen.

Små stick i hjärtat

av Daniel

Igår var som en resa tillbaka till de gamla tiderna. Korvas gamla tider då, inte mina. Mina gamla tider är mycket äldre. Men det var en resa tillbaka till då Korvas brukade sova på min mage. I sammanlagt tre timmar sov hon mot min kropp igår och då och då utropade hon ”Pippi” i sömnen. Vi hann nämligen se både Pippi på de sju haven och Pippi på rymmen. Och Totoro förstås.  Även större delen av hennes vakna tid tillbringade hon i direkt anslutning till min kropp. Det fanns ingen energi till att leka.

Innan Lisa kom hem ropade Korvas ”mamma” några gånger när hon var ledsen och då stack det till lite i hjärtat på mig. När Korvas senare låg i sin egen säng och skrek och Lisa skulle gå upp och trösta henne ropade hon ”pappa” och då stack det till i Lisas hjärta. På morgnarna brukar hon väcka oss med att ropa ”mamma” eller ”pappa” eller både och, lite beroende på vem som har varit mest med henne. Då sticker det till i hjärtat på den personen som inte blir uppropad. Man kan ju tycka att man borde ha vant sig vid det här laget att det pendlar, men det sticker ändå till, om än bara litegrann.

Efter att pappa hade varit barnvakt i lördags ropade Korvas ”fafa” när det var dags att stiga upp på söndagen. Efter EN kväll var det farfar som gällde!

Men då stack det faktiskt inte till någonstans.

80 grader – du kan lita på mig

av Daniel

Nu vankas det vabbningstider igen. Korvas har varit hostig ett par dagar men utöver det har hon varit pigg. Idag fick hon dock ganska hög feber och blev en ynklig typ.

Jag kan inte låta bli att frossa i den kramighet som kommer med febern. Hon satt i mitt knä i över en timme och vände sig sedan om och kastade armarna om halsen på mig och klängde sig fast som en liten apa. Sen somnade hon så medan jag andades med näsan mot hennes varma huvud.

Närmare 80 grader varma var vi, 76 för att vara exakt, där vi satt sammanklistrade som en enda brinnande kropp.

En film som aldrig tar slut

av Daniel

Jag är förlorad.

Sverker har introducerat mig för Derren Brown och jag är förlorad och det kommer att få ödesdigra konsekvenser för Korvasbloggen. Senast någonting liknande inträffade var när hela familjen var fast i word battle. Den fällan har jag sedan länge kommit ur, men bara för att nu få ett återfall med en annan drog.

Ska bara skriva ett inlägg och sedan lägga mig tidigt ikväll, tänkte jag, igår. Först ska jag bara titta på några youtube-klipp, där Derren Brown hypnotiserar folk på tunnelbanan, så att de glömmer bort vilken station de ska gå av på. Fantastiskt. Ett klipp till hinner jag med, sen ska jag blogga och så fortsätter det. Internet slutar liksom aldrig, det är det som är problemet. Man är inställd på att inte avsluta någonting mitt i – man går ju inte mitt i en film. Men när filmen aldrig tar slut, då får man problem.

Men det är fantastiskt. Igår pekade Korvas på datorn och sa ”dansa” eller ”dassa” snarare och mindes hur vi i förrgår kollade på några musikvideos som vi dansade och klappade händerna till. Så då gjorde vi det igen en stund, ända tills hon plötsligt sa ”Pippi”. Jag hann tänka för en sekund vilken otur det var att vi inte hade någonting med Pippi här hemma, men så tänker en hjärna som är formad i den gamla tiden, i den nya har vi Pippi, bara vi ber om det. Några snabba tryck på tangenterna och Mick Jagger eller vem det nu var fick plötsligt fräknar och långa flätor och var stark och bodde tillsammans med en häst och en apa.

Mick Jagger (eller vem det nu var) blir Pippi och Korvas förvandlas till en tungt andandes liten människa och varje tillstymmelse till rastlöshet i hennes kropp rinner av. De enda rörelser man kan upptäcka nu är ögonens, bröstkorgens och det lilla pekfingrets, som skrapar mot nagelbandet på min tumme.

Så här är jag nu, mitt i en film som aldrig tar slut.

Ett klipp till bara, sen ska jag skriva en bok…

 

 

Om Korvas kunde prata…

av Daniel

…mer än hon redan kan alltså, för en hel del kan hon ju faktiskt säga. Men om hon hade kunnat ännu mer hade hon sagt följande:

Tror ni att det här är en dejtingsajt eller? Koncentrera er på mössorna för fan och sluta drunkna i Sverkers stora, blåa ögon!

Den här bloggen handlar om mig, hör ni det! MIG, MIG, MIG!!! Ska ni hänföras av någonting så är det av MINA blåa ögon och MIN charmerande stil. HÖR NI DET!?

Är det över huvud taget någon som har märkt att det finns fina bilder på mig i mössor också? HALLÅ!

Dessutom är Sverker min. MIN SEJKE, hör ni det!

Han behövs här. Den som tar honom kommer att stå i evig skuld till familjen. Vem ska då gräva stora gropar i bregotten? Och vem ska då smyga upp bakom ryggen på den som lagar mat och säga ”mmmm, det luktar ljuvligt” med Björn-Ranelid-accent? Och vem ska då sucka högljutt, som om hela världens bekymmer vilade på hans axlar, och beklaga sig inför småbarnsföräldrar över hur omänskligt svår hans vardag kan te sig, då han stundom tvingas gå upp på givna tider och ibland måste röra sig så långt som till affären, för att fylla på sitt lager med rågkusar?

Så länge ni inte har svaren på dessa frågor, så håll er till mössorna för bövelen!

/Korvas

Skaffa dig en egen modeblogg Sverker!

av Daniel

Antingen kände hon sig hotad, Korvas, och tänkte att det här är min (alltså hennes) blogg och inte Sverkers, eller så var det bara det faktum att det låg en stor hög med mössor framför henne i morse, som fick henne att vilja pröva dem allihop.

IMG_4534.JPG

IMG_4535.JPG

IMG_4537.JPG

IMG_4540.JPG

IMG_4543.JPG

Att hitta sin egen stil

av Daniel

Farfar var barnvakt igår och Lisa och jag var ute. När vi kom hem vid två hade pappa blivit avlöst av Sverker, som själv hade kommit hem ganska nyligen och satt och såg mycket bedrövad ut.

”Vad är det?”, frågade vi.

”Jo, jag har tänkt en del på det här med mössa, att jag verkligen borde ha det när det är så här kallt, men jag är så osäker på vilken stil jag ska ha”, sa han med slokande huvud och nedslagen blick. 

”Men Sverker, det hjälper vi dig så gärna med. Vi kan ju ta lite bilder och så kan du utifrån dem fatta ett beslut. Känna efter vilket som är mest du, liksom”, sa vi. Så vi plockade fram kameran och satte igång. Idag, med lite mer utvilade ögon, kanske han kan hitta en stil han känner sig trygg i, så att han äntligen kan gå på en långpromenad, utan att frysa, som han så länge har längtat efter.

Jag är säker på att han också uppskattar alla tips han kan få utifrån. När man försöker hitta sin egen stil är det väldigt viktigt vad omgivningen tycker. Om någon tycker någonting så är det viktigt att ha en så mjuk ton som möjligt. Om man inte alls gillar någonting så behöver man ju inte säga det rätt ut, utan linda in det med lite finess. ”Jag tror att dina vackra drag skulle kunna bli ÄNNU mer framträdande i en annan mössa”, är ett exempel.

IMG_4527.JPG

IMG_4528.JPG

IMG_4529.JPG

IMG_4530.JPG

IMG_4531.JPG

IMG_4532.JPG

IMG_4533.JPG

IMG_4526.JPG

Fredagsmys

av Daniel

För ett par veckor sedan slutade Korvas att äta. Hon slutade naturligtvis inte helt, men jag skulle säga att hon hoppar över ungefär tre fjärdedelar av alla middagar. Hon skriker istället. Skriken började ungefär i samma veva som hon slutade äta middagar och därför tänker jag att det kanske finns något samband. Hon skriker sig mätt, men törstig blir hon. Hon tar små korta vätskepauser så att hon ska orka fortsätta skrika. ”Bik, bik” ropar hon då och då är det mjölk hon vill ha. Sen sätter det igång igen.

Så var det idag, efter dagis – skrika och kasta nappen. Sen åkte tröjan av igen, på samma sätt som tidigare – ut genom öppningen för halsen.

En ynklig Molly som hade dragit ut två tänder satt i soffan och tittade på TV. En ganska lång stund fick hon sällskap av Korvas, som stod blick stilla på golvet och skrek samtidigt som hon också tittade. Hon var ganska inne i filmen och då och då blev skriken lite mättade, utan särskilt mycket energi bakom, bara för att ta fart igen. Eftersom det var så ohyggligt länge sedan jag själv stod och skrek och tittade på film samtidigt, kände jag mig frestad att prova. Det kanske fungerar som en stämningsförstärkare, lite beroende på vad det är för film som visas. Men det är tveksamt om Molly upplevde det så.

Samtidigt som jag satt och funderade över hur länge sådana här perioder av vansinnesskrik kan hålla i sig, började en melodi surra i huvudet på mig. Molly i soffan med blodiga bommullstussar i munnen och en gallskrikande Korvas på golvet och jag med en irriterande melodi i huvudet.

”Nu är det fredagsmyyyyyyys”

Tuppen ja

av Daniel

Då och då kräver Korvas att få gå själv i trapporna upp till lägenheten, och då får hon oftast göra det. Det tar lite tid, men vi brukar inte ha bråttom, och hon tycker att det är väldigt roligt. Man måste hålla henne i handen, annars går det inte, trappstegen är lite för höga för det. Vi bor tre trappor upp, som i själva verket är sju halvtrappor, och när vi har kommit halvvägs märker man hur tunga hennes steg har blivit. Hon orkar inte riktigt lyfta fötterna hela vägen och slår i dem i trappstegen, men hon vägrar ge upp. Hon vill till och med fortsätta, även efter att vi har kommit fram.

På senare tid har hon flera gånger sagt ”Sejke” på vägen upp. Hon vet att Sverker nästan alltid sitter där, till vänster efter att man har kommit in i hallen, vid sin dator. Men nu har han helt plötsligt fått för sig att börja jobba, vilket har förvirrat henne totalt. Ingenting är sig likt längre. Vanligtvis börjar han sin arbetsdag ungefär samtidigt som Korvas slutar sin dag på dagis, och då går de om varandra helt.

Häromdagen kom vi hem tidigare och Korvas hann träffa honom en stund. När han sedan skulle gå gjorde hon honom sällskap i hallen. ”Bössa, Bössa”, sa hon åt honom innan han skulle ge sig av. ”Daniel, Korvas säger åt mig att jag ska ha mössa på mig” ropade han in till mig i vardagsrummet. Han är lite fåfäng Sverker och vägrar ha mössa även när det är svinkallt ute. Det har varit en jobbig vinter för honom, som ni säkert förstår. ”Där ser du, till och med någon som inte ens har fyllt två är mer förståndig än du”, svarade jag honom. Och Korvas har ju rätt, det är kallt ute och då har man mössa, inte sant?

 Molly vägrar också ha mössa, men hon är tolv. Hon vägrar av helt andra skäl. Eller egentligen vägrar hon av precis samma skäl, hon vill inte heller vara ful, men hon är som sagt tolv. Det är inte Sverker.

Alla som håller med Korvas säger tuppen ja.

Alla som inte håller med Sverker säger tuppen nej.

Alla som tycker att det här inlägget var totalt meningslöst säger ingenting.

 

Personlighetstestet

av Daniel

Utan att någon visste om det, smög jag in ett personlighetstest i mitt förra inlägg. Ni tänkte att här kommer ytterligare en av Korvaspappans sockersöta små redogörelser – denna gång om gulliga katter och snöbollar. Men i själva verket var det ett test. Historien var visserligen sann, men den användes i syftet att försätta er i ett avslappnat tillstånd, att få er att sänka garden, så att ni skulle vara så mottagliga som möjligt för testet. Pang, och plötsligt hade ni testats utan att veta om det och läste sedan (eventuellt) vidare för att se hur allting slutade.

När Korvas i förra inlägget gick igenom alla i sällskapets öron hade hon att göra med tolv stycken. De av er som kontrollräknade att det verkligen stod ”öra” tolv gånger, är lite störda och smått irriterande typer och delar det personlighetsdraget med mig. Jag hade räknat ”1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12” och sedan lugnt läst vidare i trygg förvissning om att allt var som det skulle.

Ni som kontrollräknade att det verkligen stod ”öra” tolv gånger är förmodligen ganska charmiga, trots era lite lätt störda egenheter. Mycket talar för att ni också tycker om att vika påsar.

Men om ni letar efter mönster i naturen, då börjar det bli nästan kusligt. Ni kanske ser en gren på ett träd som har samma vinkel som en utfälld markis på en uteservering. Eller kanske att ni ibland, lite tvångsmässigt, måste luta er framåt, bara en aning, så att något vertikalt objekt nära framför er hamnar i linje med någonting vertikalt i horisonten.

Då är ni inte bara lite lätt störda och smått irriterande typer.

Då är det stor sannolikhet att ni är jag.

Sida 73 av 118