Bara för att lätta upp stämningen något, så ska jag berätta om en sak jag gjorde när jag var liten, apropå att vara ensam. Det var i lågstadiet och varje elev skulle anmäla sitt eventuella deltagande i ”roliga timmen”. Jag ville absolut vara med, men hade inga idéer och anmälde mig då, i brist på annat, till att inför klassen sjunga sången ”Det är bra att vara ensam”.

Sången gick såhär: ”Det är bra att vara ensam, det är bättre vara två, men när man ska leka lekar, då är många bäst ändå”. En fullkomligt idiotisk sång och en ännu mer fullkomligt idiotisk idé att inför andra människor sjunga den. Alla kunde den, vi fick sjunga den gemensamt i klassen ibland. Men att därifrån ta steget till att uppträda med den, är ju så fenomenalt korkat att jag än idag blir lite varm om kinderna när jag tänker på det.

Man kan ju i och för sig fråga sig vad det fanns för underhållningsvärde i de evighetslånga danserna, utförda av flickor iklädda baddräkter och benvärmare, till den då rykande färska musiken från filmen Flashdance, som var ett återkommande nummer nästan varje rolig timme. Men de uppträdde åtminstone i grupp. De fick dela på skammen.

När det blev min tur ropade fröken att ”här kommer Daniel som ska sjunga låten Det är bra att vara ensam”. Väl framme vid katedern fick jag panik och tänkte ”vad i helvete har jag gjort”, men insåg att det inte fanns någon återvändo, och det enda jag kunde komma på var att gömma mig under bordet.

Så då satt jag där, under katedern, och väntade på att situationen på något sätt skulle lösa sig. Alla väntade, men ingenting hände. Hjärnan gick på högvarv och tankarna snurrade, tårarna rann och någon potentiell lösning kändes minst sagt avlägsen.  Plötsligt bröt fröken tystnaden och sa ”Daniel vill hellre sjunga låten från under katedern”. Då brast det och jag gråtskrek tillbaka att ”NÄ, DET VILL JAG INTE ALLS DET”. Och efter ytterligare några minuter under katedern kröp jag fram och lunkade sakta tillbaka till min plats.

Det fina är att jag inte har något minne av att folk retade mig för uppträdandet, eller det spektakulära uteblivandet av detsamma, efteråt. Det var ju sannerligen ett fantastiskt upplägg för retningar. Men det blev ingenting sådant.

Det borde jag verkligen ha kommit ihåg i så fall.

Analys – nja, jag vet inte. Låt oss kalla det tankar…

Jag har ofta tänkt att man lurar sina barn. Det är ens plikt och man har kärleksfulla intentioner, men likafullt lurar man dem.

Från spädbarnsålder lär man sig att man aldrig behöver vara ensam och rädd. Trösten är alltid bara några steg bort. Ett litet missnöjesrop och strax hör man vuxna fötter klampa mot golvet – föräldrar som skyndar till undsättning. Man blir kramad, pussad och somnar om i trygghet. Aldrig fäller man en tår utan att stora varma händer snart smeker undan den – väntar och försäkrar sig om att det inte kommer fler.

Att få vara en sådan obestridlig trygghet för någon är en egotripp utan motsvarighet – att få vara en människa med superkrafter, utan brister.

Så talar man om för sitt barn att det är unikt och den vackraste och mest underbara och mest begåvade varelse som någonsin befolkat vår jord. Man gör allt för att det ska växa upp till en trygg individ.

Men så plötsligt börjar barnet förstå och ifrågasätta saker. Barnet förstår att föräldrarna är fullkomligt ofullkomliga, och kommer snart fram till att alla människor är unika – att det inte finns någonting mer alldagligt än att vara unik. Barnet upptäcker att det liksom inte räknas med sina föräldrar som referenser. Det har förstått att alla är ”de vackraste och mest underbara och mest begåvade varelser som någonsin befolkat vår jord”. Så vad gör just MIG så speciell?

Och så plötsligt blir man vuxen. Inte när man fyller arton, eller trettio, eller när man flyttar hemifrån. Man blir vuxen när man inser att man är ensam. Första gången man blir sjuk, utan att någon annan är där. När man är febrig och stapplar upp ur sängen för att blöta en handuk att lägga på sin egen panna. Eller första gången man är så ledsen att man tror att man ska brista, utan att någon kommer för att trösta, eller ens vet om att man är ledsen. Efter det är man för alltid en lite hårdare människa. En människa med skal.

Men då är allt i sin ordning, eller i sin oordning om man så vill. Att få kärlek och uppmuntran är en rättighet för barn – de som mist sina rättigheter blir vuxna tidigt.

Men vem kan klandra sitt barn om det känner sig argt och en smula lurat, och måste ta det avstånd som är brukligt för människor med skal?

För föräldrarna, kan jag bara gissa, är det som att upptäcka att man är ensam en gång till. Att förlora sina superkrafter och sin unikhet – en gång till.

Och varför skulle det göra mindre ont än första gången?

Frågan i mitt förra inlägg, efter saker att analysera, var väl närmast tänkt som retorisk (det kunde ju inte ni veta), men så fick jag ändå några kommentarer med frågor, och om jag inte ens skulle svara på frågor som jag själv har bett om, vad vore jag då för sorts människa? Då vore jag en rätt igenom usel människa. Jag är redan usel nog på att svara på spontana frågor i kommentarerna, och uslare än så vill jag sannerligen inte bli.

Således tänker jag svara på dem alla, i tur och ordning, i en takt som inte ens eventuella högre makter kan förutspå. Det kan gå fort, det kan gå långsamt och analyserna kan bli långa eller korta, men innan jag dör ska jag ha gått igenom dem alla – so help me god. Nu var det ju i ärlighetens namn inte särskilt många, så jag hoppas att jag inte uppfattas som girig om jag avslöjar att det skulle göra mig besviken om jag inte hade många år kvar att leva, även efter att jag har gått igenom dem.

Då börjar vi med dig Agnes, som bad om en analys av någonting som sannerligen inte kan betraktas som ”någonting litet och till synes obetydligt” (som du själv också påpekade i en senare kommentar). Dessutom handlar det om kärlek, vilket var det ämne jag nämnde som exempel på saker som inte bör analyseras. Vi är alltså ute på lite hal is här, känner du det Agnes?

Samtidigt var det inte bara den första kommentaren som dök upp, utan även den kommentar som verkligen kändes och berörde, varför jag inte bara kan låta den gå förbi obemärkt.

Men obemärkt fram till att jag har fått sova en stund, inser jag nu att den måste förbli.

Jag tycker om att analysera saker. Inte alla saker. Vissa saker bör man hålla borta från analyserandet, den saken är klar. Kärlek är ett sådant exempel. Men många andra saker, små och till synes obetydliga, kommer till liv och får den uppmärksamhet de förtjänar först vid själva analyserandet. Tror jag. Eller, de kommer inte till liv vid själva analyserandet, men man förstår att de har ett viktigt liv när man analyserar dem, eller för att man analyserar dem. Varför skulle man annars analysera dem?

Om de små och till synes obetydliga sakerna hade haft en röst hade de sagt: Jag blir analyserad, alltså är jag. Men det har de inte och därför säger de ingenting. Om de inte blir analyserade förstås, då säger de en hel del. Därför undrar jag kort och gott: Har ni någonting jag kan sätta tänderna i? Någonting jag kan analysera?

Gärna någonting litet och till synes obetydligt.

Jag tycker om de första timmarna på dagen, de gånger då man går upp tillsammans med Korvas, när resten av huset sover. Vi brukar få varsin sovmorgon på helgen Lisa och jag och idag var det min tur att vara uppe. Även om det är de timmarna man själv är som tröttast, så är Korvassons tillvaro ganska problemfri. Om hon får vakna av sig själv behöver hon ingen startsträcka och går direkt från av till på, och gläds över den nya dagen. Och när man är ensam om att vara morgontrött och känslig, blir det inga konflikter. De andra surisarna sover och man bråkar ju inte gärna med sig själv eller med den som är sprudlande glad.

Har man tur kan man då få vakna i sin egen takt och sitta och läsa tidningen eller en bok en stund, medan Korvas roar sig själv. Visserligen avbryter hon sina aktiviteter ganska ofta för att visa någonting, men sedan återgår hon till sin lek igen. Senare på dagen är hon ofta mer angelägen om att man ska delta i hennes aktiviteter. Idag var en sådan bra morgon. Jag satt och läste och Korvas körde bil och så lekte vi lite tillsammans och sen lekte hon själv igen och så fortsatte det.

När Lisa sedan kom upp erbjöd hon mig att gå och lägga mig en stund om jag ville, och jag tog tacksamt emot en halvtimme i soffan. Lisa undrade skeptiskt om jag trodde att jag skulle kunna sova i soffan, men det trodde jag att jag skulle kunna och somnade strax. Men så dröjde det heller inte särskilt länge innan Korvas kom med ett tomt russinpaket och en liten vällingskopa och började skopa mig i ansiktet, och mellan skopningarna torkade hon av mig med en kökshandduk. Naturligtvis kunde jag inte sova under de omständigheterna, men det var ändå rätt mysigt att ligga i halvdvala och bli ompysslad en stund.

Trots att skopan skavde mot huden.

Precis när jag började blogga, för drygt ett år sedan, skrev jag ett inlägg om farsor med barnvagnar som morsade på varandra. Jag hade, inte utan viss fascination, upptäckt att andra pappor nickade åt mig när våra vägar möttes. Bara som hastigast – ett snabbt litet ”jag ser dig, du är farsa, jag är farsa, simma lugnt”. Det gjorde mig naturligtvis inte förbannad, trevlighet bör ju mötas med trevlighet, men jag var heller inte helt och hållet bekväm med det. Det är ju liksom inget unikt med att vara pappa, utan en ganska vanlig sak, och har man ett pockande begär efter att vara trevlig kan man ju lika gärna morsa på alla. ”Jag ser dig, du är ute och handlar mat, jag är ute och handlar mat, simma lugnt.” På ett sätt fick det mig att känna mig lite bevakad.

För ett par dagar sedan, när jag var ute och körde med Korvasson, slog det mig att papporna inte längre morsar på mig (ingen annan heller för den delen), och jag kan inte säga att det gjorde mig bestört, men det gjorde mig fundersam. Antingen är det så att de fortfarande morsar, men att jag inte längre ser det, vilket vore oroande, eller så har de slutat morsa, vilket också vore om inte oroande så i alla fall underligt.

Jag började fundera på om jag utstrålar någonting annat nu när jag är ute och kör, än jag gjorde tidigare. Kanske tycker de att jag ser ut som en mallig typ, där jag skickligt värjer för alla stora snökockor på Stockholms isiga gator, med en självklarhet som om jag inte hade gjort annat. Eller tycker papporna att jag har ett alldeles för gammalt barn för att bevärdiga mig med en nick? Tänk om det är så, det vore ju hemskt, att det är någon sorts pappapolicy som jag inte har förstått, att pappor med äldre barn förväntas nicka uppmuntrande mot pappor med yngre barn, för att stärka deras självförtroende. Vilken miss. Vad gör det mig till för sorts pappa i så fall? Kanske kommer jag nu att börja nicka riktigt energiskt åt pappor med små barn, för att kompensera för alla nickar som gått förlorade.

Ju yngre barn, desto yvigare nickar.

Som ni säkert förstår ränner Korvas omkring precis som vanligt, totalt oberörd av sin pappas pladder om påsar och annat nonsens. I vanlig ordning ser hon skönheten i de små sakerna och aldrig blir det så mysigt och hemtrevligt som i en låda, tillsammans med sina närmaste vänner. För vad man inte kan se är att den gode Pigge och den lilla råttan Ronny gör henne sällskap. Tillsammans med dem och de två okokta spagettistrån hon fann i köket, varav den ena hon senare insisterade på att mata mig med, måste hennes tillvaro beskrivas som närmast komplett. I lådan har hon funnit en plats att hämta andan på, efter nästan två veckors sjukledighet från dagis.

Vad man inte heller kan se är att lådan tidigare innehöll tvåhundra ännu mindre lådor, vilket kanske förefaller som helt betydelselös information nu, men det kan komma att ändras.

Om vi bara snabbt går igenom det här med miljöaspekten av påsvikandet. Naturligtvis har de personer, som propsar på yttersta försiktighet vad det gäller användandet av påsar, rätt. Man bör i största möjliga mån undvika att använda, eller framförallt kasta, plastpåsar i onödan. Personligen glömmer jag ganska ofta att ta med egna påsar, tyg eller plast, till matbutiken, varför jag då tvingas köpa. Således samlar jag på mig påsar i en högre takt än jag gör av med dem, i form av skräppåsar. Den kurvan måste jag försöka vända, så att antalet förblir konstant. En in, en ut.

Men själva vikandet av påsarna kan knappast betraktas som miljöfarligt. Snarare är det så att den vikta påsens ringa format ökar chansen till att den ska sparas för att så småningom användas som soppåse, eller återanvändas som bärkasse när man går och handlar. För får den inte plats i lådan slängs den gärna, utan innehåll, av utrymmesskäl. För att inte tala om hur praktisk den är att bära med sig, just när man ska gå och handla. Ännu mer praktisk än en tygpåse faktiskt, därför att den går att tvinga ner i mycket små fickor.

Används den vikta plastpåsen rätt kan den följaktligen vara mer miljövänlig än en tygpåse, därför att dess litenhet gör den mer portabel.

Alltså, låt oss skilja på ett slösaktigt användande av plastpåsen och vikandet av densamma.

Och Korvas mår bra, men är lite lös magen.

Ni kanske tror att jag nu sagt allt jag har att säga i påsvikardebatten, men så är det inte. Jag har knappt börjat. Men tidpunkten för en fortsättning är inte just nu. Just nu är jag precis hemkommen från en begravning, med tillhörande begravningsfika – i det här fallet middag. Och varken sinnesstämningen eller mitt, av möjligen aningen för mycket vin, påverkade omdöme, lämpar sig för vidare utläggningar om påsar, eller för vidare utläggningar om någonting över huvud taget.

Det sitter en post-it-lapp vid mitt skrivbord som det står påsvikarskolan på. En minnesnotering som jag gjorde redan innan jag skrev det första inlägget om de vikta påsarna – en tanke om att det hela skulle sluta med att jag steg för steg visade hur man gjorde. Men först var jag tvungen att bygga upp ett skrikande begär efter viktekniken. Och det är det jag håller på med nu.

Sen har jag sett att de mest oroliga själarna redan har satt igång, genom tipsade länkar i kommentarerna, och det är ju helt i sin ordning. Det gör mig rent av lite stolt. Men glöm inte att ni eventuellt har problem (alltså i huvudet) och att livet aldrig kommer att bli sig likt igen. Kanske kommer min påsvikarskola då att uppfattas som ett hån, det får tiden utvisa. Förresten får tiden utvisa om det blir någon påsvikarskola över huvud taget.

När man väl har börjat vika och verkligen blivit fast, så finns det ingen återvändo, då stannar det inte vid påsar. Plötsligt kommer man på sig själv med att ha vikit ihop papperet till en after eight, eller en öletikett, eller ett matkvitto.

Igår när jag googlade efter ett gammalt inlägg som jag hade skrivit, gjorde jag en fantastisk upptäckt. Jag hittade ett nypublicerat inlägg i en annan blogg, där någon som blivit inspirerad av Korvasbloggen hade vikit trianglar av alla sina påsar. Det är ju enormt fascinerande att ett inlägg i Stockholm kan generera vikta påsar i Karlskrona, redan före lunchtid. Svindlande.

Men jag visste att det var oerhört smittsamt. Minst två högt uppsatta chefer i nyhetsbranschen har redan kommit att bli hängivna vikare. Faktum är att det skedde redan innan de blev så högt uppsatta chefer. Därmed inte sagt att deras chefskap skulle ha någonting med deras påsvikning att göra, det kan man bara spekulera i. Men jag skulle inte bli särskilt överraskad om vi plötsligt fick våra morgontidningar i form av trianglar – oroad men inte överraskad. Och stannar det vid det, kan vi skatta oss lyckliga. För den otäckaste följden vore om det även skulle spegla innehållet, att nyheterna mer och mer kom att handla om påsvikning.

Jag säger inte att det kommer att bli så, men jag säger att det finns en risk och att liknande saker har inträffat. Och då tänker jag närmast på den där småbarnsbloggaren som var så förblindad av sitt påsvikande att han helt glömde bort att blogga om småbarnet.