När jag pluggade i London bodde jag tillsammans med en tjej från Singapore. Vid något tillfälle var hennes mamma och hälsade på och när vi var i skolan på dagarna var mamman kvar i hemmet och fixade. Hon fixade med allt möjligt – städade och lagade mat och så. Hon var inte alls intresserad av att roa sig i den stora staden för egen del. När hon gick ut var det bara för att åka till Chinatown och inhandla råvarorna till kvällens middag. För mig var det en ganska märklig känsla, att ha en främmande människa i lägenheten som ville ta hand om en. Speciellt märkligt var det när hon ville städa i mitt rum, som i förhållande till övriga delar av lägenheten faktiskt var ganska städat, men det förbjöd jag henne att göra. Jag drar gränsen där, vid att andras mammor ska städa mitt rum (min egen mamma skulle det aldrig falla in, inte ens när hon levde). Det finns en gräns för hur liten jag vill känna mig.

Hur som helst hade vi en stor plastkasse under diskbänken som innehöll säkert 150 stycken andra plastkassar i ett hopknycklat skick. När jag kom hem en dag efter skolan fann jag i nämnda kasse 150 stycken påsar, perfekt vikta i trianglar. Jag häpnade och tänkte att det här är fan sjukt! Vem gör så här med sina påsar? Bara galna människor gör så här med sina påsar! Nu förhöll det sig så att det fanns många andra tecken som tydde på att min väns mamma var galen på riktigt, men det är en helt annan historia. Inte en dålig historia, men en annan historia och en historia som aldrig kommer att berättas i Korvasbloggen.

Men naturligtvis blev jag nyfiken och fascinerad och undrade hur hon hade gjort. Speciellt som jag alltid har varit intresserad av geometriska former på ett närmast autistiskt vis, men det är en annan historia. Ingen dålig historia, men en annan historia. En historia som mycket väl kan dyka upp i ett senare inlägg i Korvasbloggen.

Så jag vek upp en av påsarna och vek ihop den igen och sedan tog jag mina medhavda ovikta påsar och vek ihop dem. De följande dagarna gjorde jag samma sak, bara för att öva. Bara för att lära mig och sedan sluta med vansinnigheterna, tänkte jag. Sedan dess har jag sett det som en liten grej jag gör, inget permanent, en liten testfas bara. Det var först för något år sedan, då jag insåg att jag hade vikit alla påsar som kommit i min väg i ett helt decennium, som jag på allvar förstod att det inte rörde sig om någon testfas.

Jag var en fullfjädrad påsvikare, utan ursäkter, det gick inte att komma ifrån.

För några månader sedan upptäckte jag någonting fantastiskt, efter att Korvas hade ritat. Jag skulle städa upp efter henne då jag såg att alla tuschpennorna redan låg i fodralet. Naturligtvis var det jag som redan hade gjort det och sedan glömt bort det, tänkte jag. Man kan ju lätt bli lite förvirrad när stora delar av ens dag går ut på att plocka upp saker, och gärna samma saker flera gånger om dagen. Det är ingenting man fäster någon större vikt vid. Men att det skulle vara Korvas som hade gjort det själv, var ingen tanke som slog mig, ens för en sekund.

Men så hände det igen kort därefter, och den här gången såg jag med egna ögon hur hon satte på korkarna och stoppade ner pennorna i fodralet, en efter en, alla vända åt rätt håll. Jag tyckte att det var enastående. Visserligen var locken inte ordnade efter färgen på pennorna, men det gör inte jag heller när jag plockar ihop hennes pennor. Min omedelbara tanke var alltså att det var fantastiskt och sensationellt, men sen började jag fundera på om det inte var ett något oroande beteende. Ska man verkligen bry sig om sådant redan vid ett och ett halvt års ålder, tänkte jag? Är det verkligen normalt?

Det fick mig att börja fundera över vissa av mina egna beteenden…

När jag skummar igenom mina gamla inlägg märker jag att det finns betydligt fler glapp än tidigare. Fler tomma datum. Jag har förslappats, det går inte att tolka på något annat sätt. Visst, man kan skylla på julledigheter och sjukdomar och nedstämdhet och vad man vill, men förslappningen går ändå inte att komma ifrån. Jular, sjukdomar och perioder av nedstämdhet är ju inte nytt för det här året precis. Folk har firat jular och varit sjuka och nedstämda i alla tider.

Nej, snart inleds ett nytt kapitel i Korvasbloggen där Korvas ordentlighet kommer att behandlas. Det är viktigt. Främst är det viktigt därför att det finns vissa indikationer på att hennes ordentlighet håller på att ersättas med rebelliska fasoner, trots och elände, och om det inte dokumenteras nu innan det är försent vet jag inte när det blir tillfälle.

För snart kommer jag bara att kunna blicka tillbaka, drömmande, på den tid när Korvas gjorde rätt för sig.

Vill bara förtydliga lite, eftersom jag nu nästan känner mig som en barnagare…

Många och delade är åsikterna om vilken av kroppens öppningar som bäst lämpar sig för intag av alvedon.

Delad är också baken, med sina skinkor – portarna till den öppning som så många rekommenderar som den ultimata alvedonslussen. Det är, tro det eller ej, också min favorit och Korvas får flytande alvedon varvat med suppar av följande anledningar: Läkarens rekommendation och diarré. Diarrén kom efter läkarens rekommendation och är således bara en extraanledning. Men när jag frågade doktorn om vilken metod som var bäst och berättade att jag föredrog suppar svarade han att eftersom hon skulle få alvedon flera gånger om dagen i flera dagar kunde det bli ”lite väl mycket grävande i stjärten”, som han uttryckte det – varför ett varvat intag var att föredra.

Sugtabletter tål helt klart att tänkas på, även alvedon med smak (de minnen från när man själv var barn, till trots), men lyckligtvis verkar smärtorna vara på väg bort nu.

Korvas hade ont igår och pekade gång på gång på sina handleder och sa ”ont”. Jag vet ju att det släpper med alvedon och ville inte att hon skulle ha ont, men att få i henne vätskan var bland det värsta jag har gjort. Jag försökte stålsätta mig och ignorera hennes protester, trots att det värkte i hjärtat. Att hålla i sitt lilla barn på det där sättet, när hon inte vill, är fruktansvärt. Hon skrek och hade skräck i ögonen och kämpade som om det gällde livet. Jag försökte med olika metoder – lirka och truga, men fick till slut kila in den lilla sprutan, som följer med alvedonflaskan, i mungipan och pressa ut innehållet. Hon hostade som när man får en kallsup och lät som om hon skulle kräkas och sjönk sedan ihop som en säck, helt utmattad och kramade om mig och sökte tröst. Och jag kramade tillbaka och tröstade och kände mig fruktansvärd.

När hon låg så, tätt i min famn, hörde jag hur hon viskade någonting, som ett mantra, men det var så tyst att jag fick anstränga mig för att höra. Så lite krafter hade hon kvar. Efteråt satt vi länge, länge sammanklistrade, båda två med tårar i ögonen. Och jag som redan innan kampen kände mig utmattad och ledsen, trodde nu att jag skulle brista, att hjärtat skulle sluta slå. Det Korvas viskade, knappt hörbart var:

”Nej pappa, nej pappa”

Det känns hoppfullt idag. Igår var krafterna slut och ljusglimtarna få, tycktes det mig. Rent objektivt var ljusglimtarna kanske inte så få, men det kändes tungt – jag var trött. Mentalt utpumpad.

Korvas har en virusinfektion i halsen och det är inte alldeles ovanligt att muskel- och ledvärk följer med det. Men det är ingen fara och bara att vänta ut, även om de kan vara seglivade de där infektionerna. Problemet är att hon inte pallar att vara på dagis med deras tempo, när hon har ont.

Den uppenbara fördelen är att jag får hänga heldagar med Korvas. Nu står hon och tittar på Totoro, hör och häpna, och jag har helt tappat räkningen på hur många gånger vi har sett den nu. Den och Kikis expressbud. Igår mixade jag mellan Kiki och Totoro, Kiki och Totoro ett oräkneligt antal gånger och jag hade inte kraften att inte gå hennes vilja tillmötes. Jag gick till och med på att byta mitt i filmerna, flera gånger.

 Som en discjockey med bara två skivor.

Korvas sitter klistrad framför Kikis expressbud, ytterligare en film av Hayao Miyazaki. Hon har accepterat den som ett komplement till Totoro nu, vilket drar ner enformighetsfaktorn något.

Vi ska strax gå till läkaren och kolla så att allt står rätt till med Korvas. Hon har inte varit sig lik de senaste dagarna – äter dåligt och säger att hon har ont i handlederna. Alltså hon säger inte ”jag har ont i handlederna”, men hon tar sig för handlederna och säger ”ont”.

Och så skriker och gråter hon från och till på ett nytt sätt.

När allt är på banan igen återkommer jag.

Jag har haft huvudvärk ända sedan jag vaknade och Korvas har skrikit stora delar av dagen. En osannolikt dålig kombination. Hon har ätit och sovit väldigt lite och skrikigt väldigt mycket. Och hon har inte tolererat skratt. Varje gång det har skrattats har hon blivit otröstlig. Vissa blir glada av skratt, men Korvas blir förkrossad. Hon fick lägga sig en timme tidigare och gäspade sig igenom godnattsagan och däckade sedan på fläcken.

Och här sitter jag nu, med ett stolpigt inlägg och en huvudvärk som inte släpper. Men en huvudvärk utan skrikande barn är en dans på rosor. En dans – med ett stolpigt inlägg – en lördagskväll.

Deppigt värre.

Av anledningar som jag inte orkar gå in på så slog det mig att jag aldrig har googlat på min mamma. På ett sätt är det ju inte så konstigt, eftersom hon är död, men det är också konstigt av samma anledning. Olikt mig. Vid något av alla de tillfällen som hon har upptagit mina tankar borde jag ha fått för mig att kolla upp henne, bara för att se hennes namn på pränt, tillsammans med levande människors namn.

Så då googlade jag och såg att hon inte fanns. Min mamma är död även på nätet. Inga listor över anställda på banken där hon jobbade, eller någon förteckning över medlemmar från någon konstförening, eller någonting om cancer från Karolinska – inte ens någonting om hennes död. Absolut ingenting. Det känns kusligt, som om hon aldrig hade funnits.

Det som händer när man googlar på min mamma är att man får träffar på mig.  Ironiskt, men så blir det om man har ett efternamn som inga andra har.  Men jag har makten att ändra på det. Jag vet att om jag skriver min mammas namn i det här inlägget så kommer hon att finnas med. Jag har makten och förmågan att återuppväcka henne från de döda. De döda på nätet. Hon kommer att finnas med då, även om hon måste rymmas inom Korvasbloggen, men mer kan jag inte göra.

Det är var människas rättighet, levande som död, att ha åtminstone en träff på nätet. Därför vill jag nu, sekunderna innan jag gör ett nytt googlingsförsök, berätta för er att min mamma hette Ingalill Pernikliski.

Ett nytt år betyder inte ett skit faktiskt, verkligen. Man kan ju inbilla sig det, men det är samma sak. Och vadå nytt? Jorden snurrar ju på precis som vanligt, den har inga brytpunkter. Ett ”nytt” varv – visst, men det är väl ingen som tror att jorden började snurra just natten mellan den 31 december och den första januari? Nej, det är det inte och därför är det nya varv hela tiden, varje dag och varje sekund. Men visst, jag fogar mig. Någon har bestämt att vi ska räkna åren så och då får jag väl finna mig i det, som alla andra. Därmed inte sagt att jag gillar det och att jag inte i hemlighet firar nya år precis när jag vill.

Men så ska man börja skriva 10 istället för 09 när man anger datum, precis lagom till att man nästan har börjat lära sig skriva 09 istället för 08. Men bara nästan. Och samtidigt minns jag otroligt tydligt hur oändligt långt jag tyckte att ett år var när jag var liten. Det första tydliga minnet av ett nytt år, var när jag hade börjat i skolan och lärt mig skriva och daterat mina arbetsblad 1981 i en evighet. Och att då gå över till 82 kändes närmast sjukt – som ett påhitt. Lika befängt som om min lärarinna skulle ha sagt att ”från och med nu ska vi skriva bokstaven ’A’ upp och ner”.

Nu blir det nya år hela tiden, bara man blinkar. De försvinner och blandas ihop med varandra och saker som jag får för mig har hänt ganska nyligen, och då tänker jag för några månader, max ett halvår sedan, kan lika gärna ha hänt för två, tre år sedan. Det händer mig ofta. Men så har jag fått Korvas och då blir allting så osannolikt skevt – två parallella tideräkningar som fungerar helt olika. Jag tycker att jag ganska nyligen har flyttat in i lägenheten där jag bor, men då för två och ett halvt år sedan fanns inte Korvas ens i fantasin, och Korvas känns inte nyligen. Korvas är the big bang och hon har levt ett helt liv under den här perioden. Och i den nya tideräkningen känns det som om Korvas lärde sig sitta för mycket längre tid sedan än vi flyttade in. Flera år tidigare.

För några månader sedan kunde Korvas inte gå, och nu springer hon omkring och ropar ”nej bos” och blir ursinnig om hon inte får titta på Totoro tio gånger om dagen. Det kan inte ha skett på några månader – så stora förändringar sker inte så fort.

Den nya tideräkningen stämmer inte, det är en tids-schizofreni .

Och nu vet jag vad jag ska säga till folk som får barn. Jag ska undvika alla idiotiska klyschor till frågor, som de stackars föräldrarna ändå inte kan svara på, utan tvingas drämma till med andra klyschor till svar. Istället ska jag bara säga:

”Välkommen till den nya tideräkningen”.