Jag fick ett mejl, apropå en krönika jag skrev häromdagen om olikheter mellan pojkar och flickor – typ. Det var en så fantastiskt fin berättelse (i mejlet alltså, inte krönikan) att jag tyckte att fler borde få möjlighet att läsa den. Så nu får ni det:

Mindes plötsligt en midsommarafton i metropolen Ugglarp –
för sisådär 9-10 år sedan:

Solen strålade och hela kollektivet ägnade förmiddagen åt
att plocka blommor, binda kransar och plocka fram den
allra somrigaste outfiten längst ner i väskan.
Snart, snart skulle vi alla ta med oss filtar och
picknick-korgar och hattar och pluntor och halsband och
saftflaskor och tillsammans vandra genom dungen bort
till Folkets Park där vi skulle dansa kring
midsommarstången.
Alla var vi så fina; en del av oss hade ju sparat den
ljuvligaste klänningen just för den här dagen. Att
kombinera sommar med klänning, blomsterkrans och barfota
är en lyx som känns ända in i själen. Det är liksom
dagen vi alla blir prinsessor, oavsett ålder, storlek och
status. Som i en saga.

Mina döttrar Linda och Mollie var söta som sockerbitar.
Rufsiga, busiga och med sand mellan tårna. Mollie med en
vit klänning. Linda med en orange. Jag hade min skira
gröna som skiftade i samma nyanser som löven på
trädgrenarna ovanför stigen där vi gick hand i hand. Hela
gänget med mammor och pappor och massor av fnissiga barn
på väg mot det somrigaste av alla svenska somrar.
Det var då min Markus började gråta. Sådär tyst och
försynt så det gör ont i hela mammakroppen.
Och han ville inte säga varför.

Vi släppte förbi alla prinsessorna och satte oss ner på
stigen i skogen. Han bara grät och jag var förtvivlad
över att inte förstå varför.
Tårar tenderar till att leverera snor, och när Markus
hade snorat ner både sig själv och min skira gröna, blev
han ännu mer ledsen.
– Förlåt mamma, du som var så fin, snyftade Markus och
försökte torka bort det värsta.
– Det gör ingenting. Sa jag. Förstås.
– Alla är så fina. Utom jag, sa min ledsna pojke.
– Men älskling. Du är ju jättefin! sa jag. Förstås.
– Neeehej. Du har en fin klänning. ALLA har fina
klänningar. Utom jag, sa Markus,
– Men du har ju en jättefin skjorta, sa jag.
– Klänning är mycket finare. Skjorta är inte jättefint,
sa Markus.

Så satt vi där på stigen och vaggade. En mamma i skir
sommarklänning och en pojke i shorts och kortärmad
skjorta.
Jag ringde Markus pappa på mobilen.

– Du. Vi kommer snart. Ska bara gå hem och byta om lite,
sa jag.
– Jaha?
– Markus vill ha klänning. Så nu går vi och byter.
– Eeeh… okej.

Så då gjorde vi det. Vi letade fram en av Lindas gröna
klänningar, tog tre av Mollies rosa och gula hemmagjorda
halsband och slängde jumpadojorna under sängen.
Vi gick stigen fram. En mamma i skir grön sommarklänning
och en liten pojke; också i grön klänning och ett gäng
fina halsband som svängde när han skuttade bredvid mig.
Och jag kände hur djävla orättvist allt var.
Och jag oroade mig för hur han skulle bli emottagen när
vi kom fram.
En pojke i klänning och halsband. Lycklig och helt
ovetande om könsroller och regler. Oförstörd och med en
förmåga att bara se det vackra.

Jag förvarnade Markus pappa – som inte var helt övertygad
om klädbytet, men också ville ha en lycklig son.
Systrarna var mest intresserade av att få tillbaka sina
ägodelar efter firandet.
– Varför har du klänning? frågade de andra barnen.
– För att det är fint, sa Markus.
Och så var det inget mer med det.
Barnen lekte hela dagen, Markus var glad och när vi kom
hem bytte han självmant till shorts och t-shirt.
– De kläderna stannar kvar på kroppen, sa han.

Det var bara de vuxna som flera gånger under dagen
kommenterade klännings-kuppen.
Inte inför Markus förstås. Men till mig och Urmas.

Och med hela den här jättelånga historien (sorry, det
blev bara så….) vill jag bara säga att jag tror
stenhårt på att styra barnen undan vissa bestämda
beteenden och roller. Generna tror jag inte ett
ögonblick på.

////Kramar till er alla!!!
Liisa

Jag tror att Korvas är förälskad – i seriefiguren Totoro, tecknad av Hayao Miyazaki. Han som också har gjort filmen Spirited away ni vet.

I början var det gulligt, men nu håller jag på att bli galen och hela familjen går och nynnar på den där förbannade sången ”Totoro, Totoro, Totoro, Totoro”. Filmen är fantastisk och vackert tecknad, men efter att ha sett den, i alla fall bitvis, säkert fyrtio gånger känner jag att jag har uppnått en viss mättnad. Om vi pratar om den försöker vi undvika att nämna namnet. ”Filmen som börjar på t” brukar vi säga för att inte väcka Korvassons begär. Inte för att hon glömmer den för att vi inte nämner den vid namn, men om vi har tur nöjer hon sig då med att bara se den en gång den dagen.

Hon har aldrig varit överdrivet förtjust i att titta på TV eller på filmer, men med Totoro är det annorlunda. Det första hon gör, när man har klätt av henne ytterkläderna efter att ha hämtat henne från dagis, är att springa fram till TV:n och ropa ”Toto”. Sen står hon rätt upp och ner och bara tittar, helt uppslukad. Igår försökte jag lite halvhjärtat att få henne på andra tankar och hitta på någonting annat, men jag var svag och gav upp efter ett tag, när hon blev så bestört.

Idag hade jag stålsatt mig och tänkte att hon måste kunna göra någonting annat än att titta på samma film, varje dag, gärna flera gånger om dagen. Hon blev HELT hysterisk och skrek så att hon knappt kunde andas och tårarna sprutade. ”Totoooo, Totooooo.” Men jag var stark, även om det gjorde ont, och till slut gick anfallet över.

Men i morgon blir det samma visa igen, det är jag säker på.

Den där kramigheten som jag skrev om för några dagar sedan, den fas som Korvas var inne i, som jag hoppades skulle bli permanent, är nu för länge sedan över. Den var ljuv, men varade aldrig särskilt länge. Nu är det samma gamla kalla hand som möter en när man ber om pussar. Antingen ett ”nej” följt av en lång harrang obegripligheter som med all säkerhet styrker nejet, eller det omvända, en lång harrang av obegripligheter följt av ett ”nej”. Oavsett hur det läggs fram är budskapet detsamma: Inga pussar för dig. Ibland säger hon till och med ”nej bos”, och tydligare än så kan det ju knappast bli. Inte själva budskapet i alla fall, artikulationen kunde ju varit tydligare. Men i de där utsatta lägena, när man själv har blottat sig och plutar med munnen, bara för att få kalla handen, känner man sig ju inte direkt manad att läxa upp henne språkligt. ”Det heter puss och inte bos Korvas.” ”Skit samma” tänker hon då, ”du kan kalla det vad du vill, det blir i alla fall inget för dig”.

Men det finns ett knep. Ett knep som jag var ensam om att känna till, ända tills jag avslöjade det för Lisa i förrgår. Lisa såg hur jag fick en puss och bad om en själv, men fick nobben. ”Nej bos.” Då hade jag inte hjärta att inte tala om att jag körde med fula tricks för att få det jag ville ha. Hemligheten är att jaga henne på alla fyra och morra samtidigt. Det tycker hon är roligt och försöker fly, men när man kommer så nära att hon inser att hon aldrig hinner undan så använder hon pussen som ett försvar – en överslagshandling.

(Tror att det heter überslagshandlung på tyska. Om jag har någon tysk läsare är det hög tid att den ger sig till känna nu och hjälper mig med stavningen.)

Jag minns från ett naturprogram som jag såg när jag var liten, hur en mus som stod öga mot öga med en skallerorm, plötsligt började tvätta sig. Sekunden före dödsögonblicket började musen slicka sig om tassarna, därför att hjärnan hade låst sig av all stress. Ungefär så fungerar det här hos oss när vi ska pussas – jag är skallerormen och Korvas är musen.

I längden är det ohållbart.

Jag satt och gjorde någonting på datorn, minns inte exakt vad, men det kan ha varit att jag skrev ett intetsägande inlägg om mina äventyr med en propp som hade gått. Ett inlägg som aldrig visste vart det var på väg och därför aldrig, även om det kändes så när jag skrev det, spårade ur. Det var så att säga ur spår redan från början. Men det innebär inte att jag inte lärde mig någonting, tvärtom. I total motsats till mina spekulationer visade det sig att jag har en finsk läsekrets att räkna med. Och inte nog med det, en finsk läsekrets med smak för ordvitsar. Jag hade inte kunnat ha mer fel i mina fördomsfulla antaganden. Plötsligt minns jag en kommentar från när jag precis hade börjat blogga, där en person upplyste mig om att Korvas betyder öra på finska. Kanske ligger hemligheten bakom Korvasbloggens stora framgångar hos den finska publiken just där – igenkänningsfaktorn. Men nu är det återigen spekulationer, och med tanke på hur fel jag hade senast jag spekulerade borde jag kanske hålla mig ifrån det. Och är det någonting finnarna avskyr så är det spekulationer.

Alltså, jag satt och gjorde någonting på datorn, minns inte exakt vad, men samtidigt satt Korvas och ritade på golvet. Då menar jag naturligtvis på ett papper på golvet – Korvas ritar ALDRIG på golvet. Efter ett tag upptäckte jag att det var alldeles tyst. Hon brukar ju sitta och småprata för sig själv när hon ritar, men nu var det tyst. När jag tittade upp såg jag hur hon hade stängt av resten av världen och stod och studerade solljuset som kom in från fönstret . Hon höjde och sänkte sina armar och vände och vred på dem för att se om ljuset fanns även på andra sidan – öppnade och knöt händerna. Ibland tog hon ett steg framåt, ibland ett bakåt och vid varje förflyttning betedde sig ljuset annorlunda.

Normalt sett brukar hon avbryta sina aktiviteter om hon ser att man försöker fotografera henne, men den här gången märkte hon inte ens när jag tog upp kameran för att dokumentera ett av årets absolut finaste ögonblick.

Det var proppen. Jag hade kollat i proppskåpet, men som ni förstår var det mörkt och svårt att se och jag tittade så noga jag kunde efter någon sådan där liten plopp som trillar ur när en propp går. Men eftersom ”strömavbrottet” höll i sig bestämde jag mig för att göra ytterligare ett försök, och titta lite noggrannare den här gången, med hjälp av en stege, så att jag kom upp i samma nivå som propparna. Och mycket riktigt, där låg en liten plopp och problemet var ur världen på bara några sekunder. (Jag kände mig oerhört frestad att skriva ”propplemet var ur världen” men det är en låg nivå på humor och bara såhär inom en parentes kan jag släppa igenom det och det bör alltså inte betraktas som ett skämt utan som en kort (eller förhållandevis kort) redogörelse för vad som rusade förbi i mina tankar).

Något annat som slog mig, men som aldrig ens för en hundradels sekund var ämnat som ett skämt, varför jag kan kosta på mig att ha det som fritt stående text och inte inom en parentes, var att en eventuell finsk publik (eller en publik av finsk härkomst) möjligen skulle uppskatta den senare stavningen (alltså den inom parentes), om de inte skulle uppfatta det som ett hån förstås, vilket aldrig skulle ha varit min mening. Varför skulle jag vilja håna finnarna? Det vore ju befängt. Men jag har all anledning att tro att min finska publik är minimal, om det ens finns någon. Faktum är, men nu generaliserar jag kraftigt, att jag tror att finnarna inte tycker om Korvasbloggen. Jag tror att de tycker att den är mesig och töntig.

Och i ärlighetens namn – vem kan klandra dem?

Nu är det strömavbrott i delar av lägenheten. Jag har tagit med mig datorn från arbetsrummet till köket, där uttagen fortfarande fungerar, och jag har skarvat skarvsladdar igenom rummen för att kunna ansluta till modemet i arbetsrummet med ström från köket. En komplicerad historia.

Nu vet jag inte om jag ska ringa fastighetsskötaren eller inte. Förra gången det var strömavbrott, för ett par veckor sedan, glömdes jag bort. Då var hela gården släckt under större delen av dagen, men när lamporna började tändas i fönstren runtomkring var det fortfarande mörkt hos mig. När det hade gått en timme efter de andra fått ström ringde jag och det visade sig att de hade glömt att ”koppla på mig” i källaren.

Men då var det riktigt mysigt. Jag hade egentligen massor med saker att göra, men utan datorn kunde jag inte göra någonting. Plötsligt var jag arbetsbefriad och kunde skylla på force majeure. Så istället satte jag mig och läste hela dagen. Det som fick mig att ringa fastighetsskötaren var att när klockan närmade sig tre, blev det så mörkt att jag hade svårt att se orden på sidorna framför mig.

Idag känns det inte alls lika mysigt, men då har jag ju också (än så länge) lite ström kvar. Sedan väckte Korvas oss ganska brutalt idag, för andra dagen i rad. Hon står och gormar och gapar och skakar i gallret till sängen så häftigt att man tror att den ska braka ihop. Och sedan fortsatte hon att gapa när vi hade tagit upp henne, och de där skarpa ljuden skär mot trumhinnorna så att man vill börja gråta.

Och så var hon ledsen när jag lämnade henne på dagis. Hon har inte riktigt kommit in i rutinerna efter julledigheten.

Men det har ju inte riktigt jag heller gjort.

Jag satt och kollade lite bland mina bilder och hittade några, ganska suddiga, från när Korvas och jag var på kulturhusets rum för barn för en månad sedan.

Det fanns en liten brant där med en ganska svag lutning som Korvas kröp upp och ner för när hon skulle transportera sig mellan de två olika planen. På det övre planet fanns det små lådor som man kunde dra ut, med modeller av insekter och annat i, men den största behållningen för Korvas tycktes vara själva branten – transportsträckan. Den var ett äventyr i sig och jag fick intrycket av att hon upplevde den som otroligt mycket brantare och farligare än vad jag gjorde.

Samtidigt som Korvas kröp svischade springande barn förbi henne, och hon verkade vara medveten om att de behärskade branten betydligt bättre än vad hon gjorde. Och plötsligt fick hon något bestämt i blicken och tog ett hårt tag om mitt finger och tvingade mig att, tillsammans med henne, promenera upp och ner för branten ett tjugotal gånger. Sedan släppte hon taget och gjorde det själv, lika många gånger. Och varje gång hon lyckades var hon överförtjust och bubblade av stolthet – och jag jublade, i alla fall de första sex-sju gångerna. Men så fort något annat barn var i närheten stannade hon upp och stod vid sidan av och tittade på, tills det blev fritt fram igen att öva ostört.

Jag vet inte riktigt vad det säger om henne, men det var fint tycker jag.

Idag var Gustav (vår gamla inneboende om ni minns)och hälsade på. Han är här ganska ofta och är väldigt fäst vid Korvas och hon är också väldigt fäst vid honom. De är fina tillsammans.

De ritade först och sedan spelade Gustav några olika varianter av Lilla snigel (bland annat ”Lilla Korvas”) för henne på gitarren. Hon var totalt fokuserad och sjöng med efter bästa förmåga och i partiet där man ska sjunga ”akta dig” var hon riktigt, riktigt bra.

Sedan läste de i Korvassons nya bok ”Vem sover inte?”, och plötsligt hörde man Gustav gapskratta mitt i boken. När jag gick in för att se vad det var visade han mig och jag började också skratta och sedan kom Sverker och Lisa och började skratta de med. Korvas såg förnärmad och lite chockad ut, över att vi skrattade så mycket åt hennes nya bok. ”Nej, inte skratta”, sa hon. Hon sa det inte särskilt tydligt, men tillräckligt många gånger för att vi skulle förstå att det var det hon sa. Det gjorde inte saken lättare för Gustav och man kunde tydligt höra hur han kämpade för att inte fortsätta skratta åt innehållet, när han skulle avsluta sagan.

Boken handlar om att inte riktigt kunna somna och jag tror att bilder bäst kan beskriva den plötsliga överraskning som bragde Gustav ur fattningen. För att ni ska få en liten chans att komma in i berättelsen får ni även se omslaget och sidan före.

Några av de mest intensiva upplevelser av närhet som jag har känt i livet har varit med Korvasson, när hon har legat mot min mage. Då hon var nyfödd fick det mig att gråta floder varje gång, och jag ville ligga så i timmar. Varje dag hade vi sådana stunder – vår nakentid, som jag kallade det.

I takt med att hon har blivit äldre har hon blivit mindre och mindre kramig och när man har hållit henne famnen har hon ofta brytt sig mer om vad som händer runtomkring henne, än om att krama tillbaka. Hon har vänt och vridit på sin lilla kropp likt en mask på en krok. Kanske kom det i takt med att hon blev medveten om att det över huvud taget fanns en omgivning, och den fantastiska närhet som hon tidigare erbjöd kanske bara var resultatet av att hon inte visste bättre. Hon trodde helt enkelt att det inte fanns någonting annat att göra. Hon var närsynt och saknade erfarenhet.

Jag å andra sidan, som varken är närsynt eller saknar erfarenhet (i alla fall den mest grundläggande), har saknat nakentiden och närheten enormt mycket. För några veckor sedan började Korvas visa tecken på att en ny fas av kramighet eventuellt är på gång. En fas som jag innerligt hoppas håller i sig. Det skedde över en natt. Plötsligt när jag lyfte upp henne en dag, slog hon armarna om halsen på mig och stannade så, i min värld, en ganska lång stund. I hennes värld måste det ha motsvarat en mindre evighet.

Och pussarna. Som vi har tjatat om pussar, för att ibland, någon gång då och då av rent medlidande, förbarmas med en flyktig liten puss. Nu visar hon en helt ny pussvillighet, så till den grad att hon inte sällan själv initierar dem. Hon formar munnen till en strut, så att hon ser ut som en liten babian i ansiktet, när hon kommer emot en. Och hon förbereder sig i god tid – babianansiktet med tillhörande strutmun anlägger hon i samma sekund som hon bestämmer sig för att hon ska pussas, vilket innebär att om man står på andra sidan av rummet får man nöjet att se henne springa hela vägen med plutande läppar.

Och när pussen har ägt rum, även när man själv har bett om den, är det inte ovanligt att hon avslutar med att säga:

 ”Tack, tack”.

Ett litet trevande inlägg för några dagar sedan och så förlängdes jullovet… Det var inte meningen, det blev bara så. Igen. Natten därpå författade jag tre rader, men tog bort dem och gick och lade mig. Det kändes för trögt – som att simma i gröt, ungefär. Eller som jag inbillar mig att det känns att simma i gröt, ungefär.

Ändå var det någonting stort jag hade tänkt berätta om, men det hjälpte inte. Jag känner att det är där jag måste ta vid i mitt, nu andra, försök att avbryta mitt jullov. Korvas sade för allra första gången någonting som liknade sitt eget namn. Hon åt sin lunch när vi hörde hur dörren till Mollys rum öppnades på övervåningen, varpå Korvas direkt ropade ”Måly, Måly” . Molly svarade då med att ropa ”Korvas, Korvas”. Då riktade Korvas sitt finger mot taket och sade återigen ”Måly” och sedan klappade hon sig på bröstet, där haklappen nu satt, och sade ”Kåras”.

Det första som slog mig var att det lät väldigt sött när hon försökte säga sitt eget namn. Det andra var att hon kommer att kunna uttala namnet Korvas perfekt, långt innan hon begriper att hon har ett annat namn på pappret.  

… Och så har jag tillryggalagt ytterligare några simtag i ”gröten”…