Hon kallar mig för mamma igen Korvasson. Det är inte särskilt många tillfällen som hon har kallat mig pappa, men hon har i alla fall haft den goda smaken att inte kalla mig mamma på ett tag. Men nu har hon satt igång med det igen. ”Mamma” ropade hon högt och förvånat och pekade på min datorskärm, när jag satt med henne i knät idag och det rullade upp en bild av mig på skärmen. ”Nej det där är inte mamma, det är pappa” sa jag och då log hon stort och klappade med handen mot sitt bröst, som hon gör varje gång jag frågar var pappa är. Men varje gång någon annan frågar pekar hon på mig.

En morgon för ganska länge sedan (ur ett Korvasperspektiv), när Lisa och Korvas hade stigit upp före mig och jag var på väg nerför trappan, så blev Korvas riktigt glad när hon såg mig och ropade ”hej pappa”. Både Lisa och jag blev väldigt överraskade. Vi blev gemensamt överraskade över att det var en mening, men för egen del blev jag än mer överraskad över hur glad det gjorde mig att bli kallad pappa. Det kändes rent fysiskt, som när någon klämmer en i sidan för att kittlas, fast på ett behagligt sätt. Alltså det kändes inte som att bli klämd i sidan på ett behagligt sätt. Det kändes inte som att bli klämd i sidan över huvud taget, men det var en lika stark fysisk förnimmelse som när man blir klämd i sidan på ett obehagligt sätt – fast behagligt. Alltså att man ganska häftigt rycker eller spritter till, men i det här fallet inombords. Men det känns inte alls på samma sätt när hon kallar mig för mamma. I så fall hade jag känt ett ryckande välbehag mest hela tiden.

Jag vet inte varför det känns så bra att bli kallad pappa, hon vet ju vem jag är och jag vet att hon tycker om mig även när hon inte kallar mig för någonting över huvud taget.  Men när hon säger pappa känns det speciellt, som en bekräftelse på att vi hör ihop, att även hon ser oss som någonting självklart. Någonting att räkna med.

Och jag blev också väldigt glad när Molly sms:ade ”grattis på fars dag, styvfader” till mig igår. Det kändes också som någon sorts bekräftelse, även om det förmodligen inte var menat så.

Nu kanske det låter som att det enda som gör mig glad är att bli kallad pappa hela tiden, men så är det inte. Jag kan känna glädje och bekräftelse på andra sätt också, och även jag har en gräns för hur mycket jag vågar begära.

Det går således bra att kalla mig Daniel i kommentarerna, även i fortsättningen.

Den senaste veckan har Korvas visat upp en helt ny medvetenhet. Som att någon liten del i hennes hjärna precis har växlat om från ett slumrande tillstånd, till att vara fullt aktiverat för omvärlden. Till och med en morgontrött Molly reagerade och tittade på mig med stora förvånade ögon, när hon kom ner till frukostbordet häromdagen och Korvas utbrast ”titta där” och pekade på sin tallrik.

En annan mening hon har börjat säga, som rimmar men som betyder någonting helt annat, är ”sitta här”, samtidigt som hon slår med handflatan mot någon av stolarna. Och det gäller de vanliga stolarna – vuxenstolarna. Det är ett nytt önskemål, på gränsen till ett krav, från Korvassons sida – att tillåtas sitta på de vanliga stolarna. Och när hon gör det känner hon sig stor tror jag, kanske rent av lite viktig. Själv känner jag en viss seger i att även Lisa, som är så noga med att de små barnen måste förstå ordens fulla innebörd för att de ska räknas som ord, har svårt att förneka att Korvas faktiskt menar att hon vill sitta på stolen när hon bankar på den och säger ”sitta här”. Vi är rörande överrens den här gången, det kan inte vara en slump. Idag satt hon bredvid mig på en stol och knappade för fullt på Lisas mobiltelefon och låtsades ringa säkert tjugo samtal, och varje samtal inledde hon med ”hej, ja…”.

Och igår när vi var ute och gick med henne i barnvagnen somnade hon helt tvärt, från att ha varit klarvaken. Lisa tittade på mig och sa: ”Jäklar, vad hände där?”. Och så låg hon så länge, länge för att plötsligt slå upp ögonen och börja skratta. Hon hade lurat oss! Hon lyckades spela oss ett spratt genom att ligga och blunda, i vad som för ett så litet barn måste betraktas som en evighet, så att vi tänkte att hon måste ha somnat på riktigt.

Idag på tunnelbaneperrongen, på väg till en liten inflyttningsfika, var hon helt uppslukad av allt som hände runt omkring henne, med munnen formad som ett litet ”o”, och när hon plötsligt fick syn på den rörliga skylt som visar när tunnelbanan ska komma utbrast hon högt ”OJ”.

På inflyttningsfikat träffade vi en pojke som hade klätt ut sig till Darth Vader, med mask och mantel och hela baletten. En imponerande syn. ”Titta Korvas” sa jag ”där är Darth Vader”. Men precis när jag hade sagt det rättade pojken mig, med en sådan där irriterande viktigpetterröst som barn kan ha, och sa: ”Nej, jag är Darth Malm”. ”Darth Malm!”, upprepade jag högt och förvånat och vände mig åter till Korvas och sa att jag måste ha misstagit mig, att det här inte alls var Darth Vader utan Darth Malm. Jag sa det med en ton som om jag förväntade mig att Korvasson skulle förstå det komiska i situationen.

Men hur medveten hon än har blivit, så förstod hon inte det fullständigt orimliga i att kalla sig själv ”Darth Malm” om man förväntar sig någon som helst respekt.

Likt en tiggare bönar jag efter kommentarer och skäms lite, samtidigt som jag girigt slukar i mig all den, kanske oförtjänta, respons som mina tiggerier genererade. Tack, ni vet hur man värmer en självömkande själ!

Det borde ju rimligen återbetalas med ett alldeles enastående inlägg, som berör och väcker tankar, men dessvärre kommer det inlägget inte idag. Jag har jobbat fram till nu och ska försöka hinna gå och lägga mig en stund, innan jag måste gå upp igen.

Idag var vi på utvecklingssamtal på dagis. Korvas trivs och tycker om att rita och hon fyller hela arken ut i kanterna, men ritar nästan aldrig utanför. Kanske är det därför hon våndas så över strecket hon gjorde med spritpenna på golvet här hemma. Strecket lyser som ett inetsat bevis på att hon åtminstone en gång har råkat rita utanför. Och så är hon ganska tyst fortfarande på dagis och väldigt försiktig i sina rörelser när det är sång och dans. Endast när de har vila sätter hon igång och börjar prata. Här hemma pratar hon precis hela tiden och dansar och sjunger, och tar förmodligen på så sätt igen allt som hon kanske ville göra, men inte vågade, på dagis.

Jag måste verkligen sova nu, men först ta en dusch. När jag skriver detta kommer jag på att när jag googlade på ”korvasbloggen” en gång hittade jag någon sajt som verkligen inte tyckte om min blogg och skrev att den inte var bra och att: ”…dessutom borde Daniel varva korveriet med en dusch ibland..”. Vafan menar de!? Vill de att jag ska blogga från duschen? Jag duschar visst.

I alla fall ibland.

Som till exempel alldeles strax.

Noll kommentarer, fy fan. Det är tur att Korvaspappa har byggt upp en något stabilare inre styrka, med en kurva som pekar svagt uppåt, från ett par dagars dip. Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till.

Men skriva är ändå skit, det är bildkonsten som gäller. Korvas och jag har många idéer och det är bara en tidsfråga innan vi står inför det stora genombrottet. Det första gemensamma alstret är klart och blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss, men vi ser det mer som en uppvärmning, en övning i samarbete. Nu vet vi att vi kan blanda våra olika tekniker och att vår ålderskillnad inte är ett hinder, utan skapar den dynamik som kommer att ge vår konst det där lilla extra.

Så fort vi har fått bukt med det juridiska, kommer det att braka loss ordentligt. Och det är inte omöjligt att Korvassbloggen från och med då enbart kommer att fungera som en auktionssajt. Inget tjafs om pappakänslor hit och dit, utan ren och skär business.

Igår hände någonting som väckte slumrande känslor. Jag skulle ha jobbat, men så fick jag ett samtal om att jobbet eventuellt var inställt, men bara kanske, och hur som helst så skulle det i alla fall inte vara något jobb den dagen. Dagen var avsatt för jobb, även om jag i ärlighetens namn inte var särskilt sugen, men plötsligt hade jag en dag framför mig som var helt öppen. Jag blev otroligt upplivad av beskedet och kände det som att allt var möjligt – som om ett nytt svart hål i mitt eget universum hade uppstått, som jag kunde fylla med precis vad jag ville. Jag hade redan lämnat Korvas på dagis och ville jag skulle jag kunna gå tillbaka till sängen och bara sova, eller så skulle jag kunna sätta igång med något projekt som varit vilande under en längre tid. Eller bara läsa, eller ta en promenad, eller gå på ett museum. Jag satt ner i säkert en timme och bara kände känslan av frihet – känslan av att äga min egen tid. En känsla som jag älskar att ha, men som jag inte har känt så ofta på senaste tiden.

Egentligen är det inget unikt för mig att ha dagar då jag skulle kunna göra vad jag vill. Det är så jag har lagt upp mitt liv, genom att välja tid framför pengar. Men på senaste tiden har känslan av frihet inte kommit i samband med dessa dagar. Möjligen beror det på att jag, i högre grad än tidigare, har ”märkt” dagarna med saker som jag ska ägna mig åt, och i samma sekund som man gör ett val blir det på bekostnad av någonting annat. Allt är inte längre möjligt, i alla fall inte just då – man kan ju inte gå på museum och sova samtidigt. Den största friheten och känslan av att allt är möjligt är alltså i fantasistadiet, inför själva aktiviteten. Förut hade jag sällan någonting planerat, då kunde jag sitta hela dagar och läsa på något kafé, eller bara drömma mig igenom dagen, därför att jag trivdes så bra i det skede där allt var möjligt. Man kan säga att jag gjorde vad många kallar för ingenting, men som i själva verket också är någonting.

Om man hårddrar det skulle man kunna säga att jag har drömt mig igenom en tredjedel av mitt vakna liv, ungefär åtta år. Då har jag dragit bort sömnen, ett snitt på sju timmar per natt, och delat överskottet (mitt vakna liv) på tre. ”Dagdrömma och fantisera i åtta år, det är inte möjligt”, kanske ni säger.

”Jo”, svarar jag då, ”det är just då allt är möjligt”.

I nästa vecka ska Korvas och jag gå på teater. Jag har blivit tipsad om att det kommer att pågå en teaterfestival, Festivalvulkan, för barn i åldrarna 6 månader till 9 år på Teater Tre på Södermalm, mellan den 5:e och 24:e november. Det verkar väldigt mysigt och jag ser fram emot att få dela Korvas allra första teaterupplevelse med henne. Jag är oerhört laddad och har utan Korvassons vetskap tjuvkollat på trailers och vet därför redan lite i förväg vad föreställningarna handlar om. Och vi nöjer oss heller inte med en teaterföreställning, utan vi ska se två. En för de allra minsta (6 -12mån) och en som är från två till fyra. Hon hamnar lite mittemellan kategorierna men det är tydligen inte så noga – mest riktlinjer. Som jag har förstått det i alla fall, det vore ju oerhört snopet om vi fick vända i dörren för att hon är för ung för den ena och för gammal för den andra.

Mörkret suger verkligen musten ur mig för tillfället, så jag kan behöva någonting att se fram emot. Det är mer oklart om Korvas behöver någonting att se fram emot. Hon verkar inte alls lika påverkad av väder och vind som jag och så verkar hon leva i nuet. Själv lever jag verkligen inte i nuet. Inte nu i alla fall. Och när ska man leva i nuet om inte nu? Men oavsett om Korvas behöver framförhållning eller inte, så ska vi meddela dagiset att de får klara sig utan henne de här dagarna och sen är det bara hon och jag och teatern.

Och teater behöver hon helt säkert – hon vet bara inte om det än.

I fredags var jag på två studiebesök kan man säga. Ett på Lisas nya jobb och ett på Korvas dagis. Det märktes att Lisa var lite uppspelt över att få visa sin nya arbetsplats för mig. Själv kunde jag inte låta bli att tänka: ”Shit, har jag blivit så stor att jag har en flickvän med ett eget kontor!”. Det kändes verkligen märkligt. Det kändes mer vuxet än att ha barn. Men det kanske det inte är, det är fullt möjligt att det finns de som är ÄNNU yngre än trettiofem som har flickvänner med egna kontor.

Efter titten gick vi tillsammans och hämtade Korvasson på dagis. Vi smög in och satte oss på golvet och stannade där i säkert tjugo minuter. Korvas mötte oss i brandmansdräkt och var på sitt allra bästa humör. Det här var hennes domäner och hon verkade alldeles lycklig över att vi var där båda två och att hon fick en chans att ordentligt visa oss hur hon hade det. Hon dansade till tonerna av Pippi Långstrump och sprang fram och tillbaka med olika föremål. Det var som att hon ville visa oss allt som fanns där. ”Titta här har vi bollar och här finns det pussel. Här är alla böcker och här vilar vi och här sitter vi och ritar.”

Det var en fantastisk stund och vi gick därifrån med känslan av att Korvas bara trivs bättre och bättre. Och det är en känsla man gärna har.

Jag hade sett fram emot att skriva ett inlägg om hur det var att hämta Korvas på dagis idag, men stämningen vände här hemma och slutade i moll. Så nu går jag och lägger mig istället.

Jag misstänker att Korvas spelar teater för mig lite då och då. Ibland är det uppenbart, när hon drar ihop ansiktet till ett grin och med ett rejält underbett gnäller, låtsasgråter, på ett otroligt illa spelat vis. Då vill hon ha någonting, men inser själv att hon egentligen inte behöver det, eller ens är överdrivet intresserad. Då är det svårt att hålla sig för skratt, för hon är inte vacker i den skepnaden och utgör en otroligt komisk figur.

Men jag har ännu inte lyckats lista ut om det är uppriktig ånger hon visar, över det med spritpenna målade streck på trägolvet, som hon gjorde för en dryg vecka sedan. Hon hade fått tag på en svart permanent marker och ritade på (och utanför) ett papper. Jag tror att jag kollade mina mail eller något samtidigt och var inte helt uppmärksam. När jag fick syn på vilken penna hon hade rusade jag dit och tog den ifrån henne och upptäckte kluddet på golvet. ”Bara rita på pappret, inte utanför” sa jag då, i en lagom sträng ton. Hon försökte själv sudda bort det med handen, som jag brukar göra med de pennstreck som hamnat utanför, men som är gjorda med de pennor hon brukar använda. När hon märkte att det inte gick började hon gnälla och tittade ångerfullt på mig. ”Det gör ingenting” sa jag då ”gjort är gjort, det är bara ett streck”. Men hon ville inte riktigt släppa det och fortsatte att försöka gnugga bort det.

Vad som är märkligt är att hon inte har släppt det än. Varje gång hon ser strecket (senast idag) försöker hon gnugga bort det med handen och drar på sig en bekymrad och skuldmedveten min och säger ”mimimimimi”, vad nu det ska betyda. Jag börjar bli orolig att jag har drillat henne för hårt. Det känns inte sunt för någon i hennes ålder att hålla på och älta sån gammal skit i evigheter och det säger jag till henne också. ”Skit i det där Korvas, det gör ingenting, det är bara ett streck” säger jag, men hon sitter ändå kvar med sin rynkade panna och upprepar sin obegripliga fras ”mimimimimi”.

Gör hon narr av mig och gottar sig i att hon har lyckats göra ett permanent avtryck på trägolvet, eller är hon uppriktigt ångerfull? Jag vet inte, men det sistnämnda vore ju fruktansvärt.

Tänk att inte ha ett språk som andra förstår, vilket fängelse. Korvas bor i ett sådant fängelse. Hennes vokabulär på tio-femton ord räcker inte på långa vägar till att uttrycka allt det hon vill uttrycka. Allt oftare händer det att man frågar henne, när hon gapar och är frustrerad och så uppenbart vill någonting: ”Men vad är det du vill Korvas?”. Gäller det saknaden av ett föremål är det lättare, då kan man använda uteslutningsmetoden. ”Är det den? Är det den? Är det den?” Och även om det kan vara nog så svårt att lista ut vilket specifikt föremål det gäller så vet man i alla fall i vilken ände man ska börja. En kvalificerad gissning brukar vara nappen eller någon frukt. Vanligtvis är det uppenbart när det är saker hon vill ha, därför att hon då ropar ”där”, med en stämma av varierande hysterisk grad, beroende på hur gärna hon vill ha föremålet.

Ibland häver hon dock ur sig långa, helt obegripliga harranger, utan att peka eller säga ”där”, och det är i de lägena man skulle vilja pressa sig in i hennes underbara lilla huvud för att se efter vad som försiggår. Kanske är det då hon vill säga att det har varit en skitjobbig dag på dagis. Att hon ville rita men att något annat barn tog pennorna ifrån henne. Man kan ju bara spekulera.

Varje gång man förstår sitt barn, eller förstår att ens barn förstår, jublar man gärna och ropar ”bravo!”, som om det man just bevittnat vore ett mirakel. Någonting helt fenomenalt. Igår visade jag Mollys klassfoto för Korvas och frågade: ”Var är Molly?”. Hon skummade snabbt igenom raderna av ansikten och höjde sitt krökta lilla finger och förde det mot bilden av Molly och utbrast lyckligt ”däääär”. Och jag jublade naturligtvis och ropade ”braaaa Korvas braaa!”. Men i ärlighetens namn är det ju inte särskilt överraskande att hon känner igen sin egen syster. Och idag (idag är igår) förhörde Lisa Korvas på hennes dagisfoto och hon pekade med stor precision ut sina kamrater, i den ordning de blev nämnda, varpå Lisa och jag ropade ”braaa Korvas braaa!” för varje rätt hon hade. Inte heller det är särskilt överraskande, att hon känner igen sina polare efter drygt två månader, en åttondel av hennes liv, på dagis.

Tänk att bli så underskattad varje dag, för att man inte kan språket – vilken frustration. Imorgon ska jag, det första jag gör, be om ursäkt till Korvas för att jag dagligen underskattar henne. Jag ska säga: ”Förlåt Korvas, jag förstår att du förstår mycket mer än jag förstår”.  Och jag skulle inte bli helt överraskad om hon kommer att svara:

”Braaaa Pappa braaaa!”