Nu är förberedelserna i full gång (med ett snabbt litet avbrott för ett blogginlägg) inför den lilla middagsbjudning vi ska ha här ikväll. På menyn står det strömming med potatismos och rårörda lingon. Jag älskar strömming och skulle kunna äta det varannan dag utan att tröttna. Hoppas att våra gäster också uppskattar den feta fisken.

Mitt lilla dilemma är att jag har en halv krabba i kylen, som Lisas mamma hade med sig igår. Hon hade med sig två krabbor, men min halva är kvar till idag. Problemet är alltså när jag ska hinna äta krabban. Att kasta en halv krabba är ju inte att tänka på, men inte heller att dela den på sju. Samtidigt skulle de flesta gäster anse sig illa behandlade om de blev serverade strömming, medan värden åt krabba. Följaktligen kommer jag att behöva äta den sent ikväll, kanske rent av inatt. När de andra har gått och lagt sig kommer jag, likt en tjuv, att smyga mig fram till kylen och slafsa i mig krabban. Men jag är ingen tjuv, jag är bara en kille som vill äta upp min halva krabba.

Det andra problemet är att dammsugaren lade av igår och det är en så fruktansvärt tråkig utgift att köpa en ny. Det är ungefär lika spännande som att köpa toapapper, fast mycket dyrare. Eller lika spännande som att läsa det här inlägget, fast mycket, mycket dyrare.

Inlägget är i alla fall gratis.

Jag hade mina skäl till att det blev två dagars blogguppehåll för ett par dagar sedan. Textikel var fullt upptagna med ett jobb som krävde dygnets alla vakna timmar. Inför jobbet så hände någonting väldigt roligt, som jag tänkte att jag absolut måste blogga om, men som jag sedan glömde bort. Nu kom jag på det igen.

Vi skulle träffa utställningschefen för det museum som hade beställt våra texttjänster, över en lunch. Jobbet var redan vårt så det var väl kanske inte jättemycket som stod på spel, men man är ju ändå mån om att göra ett gott intryck. Vi fick en liten rundvandring i museet, med lite förklaringar och tankar om den utställning vi skulle skriva texter till, och sedan gick vi ner till lunchrestaurangen.

Mitt i matkön, där jag stod med min bricka och pratade med utställningschefen, var det någon som knackade mig på axeln. När jag vände mig om stod det en tjej där som jag aldrig hade sett tidigare. Hon berättade att hon var ett hängivet fan av Korvasbloggen och att hon tyckte att jag skrev fantastiskt bra. Jag blev naturligtvis jätteglad, men hade lite svårt att koncentrera mig därför att jag var så medveten om vilken, nästan komisk, situation jag befann mig i. Här stod jag bredvid en människa som just skulle beställa en texttjänst av mig och mina medarbetare, och så kommer det fram en helt främmande människa, som helt ovetande om anledningen till varför jag var där just då, säger att jag skriver jättebra. Hur sannolikt är det? Det låter ju nästan som ett beställningsjobb. Tack för den!

Hoppas att jag var trevlig mot dig. Glad blev jag i alla fall!

Man säger ju att bilder aldrig ljuger, men jag hävdar bestämt motsatsen, nämligen att de nästan alltid ljuger. Kameran kan göra någonting som inte ögat kan, den kan frysa bråkdelen av en sekund, så att man i efterhand kan studera samma bråkdel i all evighet. Bilden står stilla, men det gör aldrig verkligheten. Ögat sammanfattar och ser rörelser.

Tänk hur ofta man ser bilder på människor man känner och tycker att de ser väldigt roliga eller konstiga ut, därför att de ser helt annorlunda ut mot i ”verkligheten”. Ofta kan det vara en min som man inte alls känner igen på bilden. ”Men den där minen gör ju aldrig hon eller han”, kanske man tänker. Och det är ju riktigt, hon eller han gör säkert aldrig den minen i verkligheten, det är nog inte ens en min man ser på bilden. När man känner igen en persons min, till exempel ett leende, så beror ju det på att det är en min som personen ofta stannar upp vid, en vilomin kan man säga. En min man stannar så länge vid så att ögat hinner uppfatta den och så småningom känna igen den.

Alla människor har massor med sådana ”vilominer”, som karaktäriserar just dem. Men när man tar en bild är det ingenting som hindrar kameran från att fånga sin bråkdel av en sekund mittemellan två vilominer.  På bilden sedan liknar det en min, eftersom den är stilla. Kameran har sett något som ögat aldrig hinner se och som taget ur sitt sammanhang, nämligen rörelsen, blir konstig och ”osann”.

När man har sin egen blogg har man ju makten att bestämma över vilka bilder man väljer att publicera. Det ger mig en viss tillfredställelse när jag tänker på att som läsare kan man aldrig riktigt veta om bilden jag publicerar är ”sann” eller inte. Den bild som kanske bäst representerar Korvas riktiga utseende kanske är den här.

Det vet man inte om man inte har sett henne i verkligheten.

Häromdagen var vi på en sylta i Vasastan och åt plankstek. Korvas skötte sig alldeles utmärkt vid bordet en lång stund, men planksteken lät vänta på sig och när den väl serverades var hon färdig med stillasittandet. På golvet låg det drivor av brödbitar och rester av medhavd frukt, som hon vispat ner i sin rastlöshet.

För att öka trivseln för de andra middagsgästerna tog jag med henne på en liten promenad inne på stället, men hon gick raka vägen ut ur restaurangen. Och väl utomhus blev hon aldrig mätt på att vandra gatan fram och tillbaka. Vid varje försök att avbryta strapatsen för att slå oss ner vid vår plats, som vi nu hade flyttat till uteserveringen, blev hon vild.

Hon tycktes helt uppslukad av sitt livs första promenad utanför inhägnat område. Hon hade fått vittring på friheten och det nya underlaget gav henne ny energi. Jag är säker på att hon hade gått från odenplan till gamla stan om vi inte hade funnits där för att stoppa henne.

Molly var hemma från skolan i veckan för halsfluss. Det var i alla fall vad läkaren sa efter en halv sekunds undersökning i svalget på henne, och så fick hon penicillin. Men så blev hon rödprickig över hela kroppen och gormade om att hon absolut inte kunde gå till skolan. Alla skulle bli äcklade av henne, sa hon. ”Jag kan ju för fan inte ha vantar på mig i skolan” sa hon när prickarna hade kommit även på händerna. Lisa sa att det är väl klart att de inte blir äcklade av att någon är prickig, men Molly svarade: ”Mamma, folk i min ålder blir äcklade av röda prickar”. ”I så fall är folk i din ålder dumma i huvudet”, svarade Lisa.

På paketet stod det att en av biverkningarna kunde vara hudutslag, men att det inte var någon fara. Då låg det ju nära till hands att tro att det var det, men för att försäkra mig om att det verkligen var så och för att få reda på om hon skulle avbryta penicillinkuren eller inte, ringde jag till närakuten. Läkaren där tyckte att det var konstigt att prickarna inte kliade och att de kom först efter fem dagars penicillinanvändande, så han gav oss en tid.

Molly lade först på sig en stor kaka av smink, för att dölja att ansiktet var lite flammigt, som gjorde att hon såg mer död än levande ut. Det fascinerande är att hon själv tycker att det ser helt okej ut. Men man bara väntar på den dagen hon råkar få syn på ett gammalt fotografi av sig själv och frågar: ”Men hur kunde ni låta mig se ut så där, det ser ju förjävligt ut!”. Kommer hon då att ha glömt alla strider vi har haft och alla gånger vi har påpekat att det inte är fint? Hon fick i alla fall tvätta bort det mesta innan vi gick iväg.

Läkaren var lite villrådig eftersom det aldrig gjordes något ordentligt test vid första besöket och då är det svårt att göra det i efterhand. Men de tog ett blodprov för att testa ett par olika alternativ. Eller de tog två blodprov, till Mollys stora förtret, för de första bloddropparna råkade sjuksköterskan lägga i ”fel ruta”, som hon uttryckte det.  När dropparna väl hade hamnat i rätt ruta, stod det klart att Molly hade pussjukan (körtelfeber). Det är ingenting man äter penicillin mot, för det är ett virus.

Läkaren låtsades hålla en mikrofon i handen och frågade Molly: ”Nå, har du pussat någon pojke på sistone?”. Molly rodnade (något man inte hade sett om hon hade fått behålla sin ursprungliga sminkning) och frågade: ”Vadå, ere sant att man kan få det av att pussas?”, på ett sätt som avslöjade att det förmodligen är precis så hon har fått det.

Imorgon ska vi tillbaka till husläkaren för att kolla hennes levervärden. Och med oss har vi en journal som kommer att tala om för honom att han borde ha kikat lite längre ner i hennes hals den första gången.

Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken. Det är därför jag har varit så tyst om Ahlgren, som lämnade vårt hem för två veckor sedan. Jag har inte vågat tro att det ska fungera, men nu har det gått så pass bra att jag i alla fall vågar ropa ”he”.

Sedan två veckor tillbaka bor hon hos en kompis till mig på landet och varje dag får hon vara ute så mycket hon vill. Ahlgren och den katt som redan bodde hos familjen är inte bästa vänner, men de fungerar tillsammans. Ahlgren äter den för pensionärskatter avsedda maten och pensionärskatten äter ynglingen Ahlgrens mat. Men utöver torrfodret njuter hon också av den buffé av läckerheter som skogen erbjuder. Gnagare i veckorna och småfågel till helgen. Och för varje dag blir hon mer och mer tillgiven sin nya husse och matte.

Det finns all anledning att tro att Ahlgren har hittat hem.

Det gläder mig att min metallräka väcker nyfikenhet, inte minst därför att klockan är mycket och jag vill gå och lägga mig. Men först vill jag blogga och då står metallräkan där, som en snabb och effektiv utväg.

Metallräkan gjorde jag på en konstskola under mitt första år i London. Jag hade precis valt tredimensionell form som inriktning och den här övningen gick ut på att först göra studier av fiskar och räkor, alltså teckna, och sedan utifrån det göra någon tredimensionell form, inspirerad av upptäckterna från fisk- och räkstudierna. Det fanns faktiskt ett steg emellan, men det har jag inga bilder på. Vi skulle först samla skräp och göra något fisk- och räkinspirerat av skräpet och sen gick vi vidare till mer beständiga material. Jag hittade massa hamburgarkartonger som jag tyckte liknade sköldarna på en räka. Först i nästa fas utvecklades min modell till en teleskopisk metallräka.

Beträffande ”Kläder (lågprio)” är det fula kläder som jag borde ha kastat för länge sedan och som jag också kastade när vi väl hade flyttat. Eller kastade och kastade, jag gav dem naturligtvis till myrornas i hopp om att de skulle vara ”högprio” för någon annan.

När vi flyttade till vår nuvarande bostad hade Lisa och jag tillsammans hundra flyttkartonger. Jag hade trettiosex och Lisa sextiofyra. Märk väl att Lisa hade nästan dubbelt så många som jag. Nu kanske ni tänker att ”jaja, men i Lisas andel fanns säkert Mollys saker också”, men så var det inte. Molly hade sina egna kartonger och anledningen till att Lisa hade så många är helt enkelt att hon är en skräpsamlare utan motsvarighet. Jag är inte så tokig jag heller men jag har helt klart mött min övermänniska i Lisa.

När jag har flyttat tidigare har jag alltid tyckt att det är väldigt jobbigt att leta efter mina saker i kartonger, speciellt som det ofta tar ganska lång tid innan alla är uppackade. Den här gången ville jag undvika det och använde mig av ett system där jag numrerade alla kartonger och hade en liten anteckningsbok där det stod precis vad varje kartong innehöll. Sedan stod alla kartonger uppradade mot en vägg, med sin numrerade sida utåt och varje gång jag letade efter någonting bläddrade jag bara i min lilla bok och kunde därefter direkt hitta det jag sökte.

Jag tilltalas av system och var löjligt förtjust i min lilla bok. Häromdagen hittade jag boken i en låda och fick många skratt, därför att den säger så mycket om mig som person. Den talar om hur otroligt gärna jag vill ha ordning och struktur, men också hur otroligt ostrukturerad och oordnad jag verkligen är. Sällan har man sett på maken till udda blandningar av föremål. Vid en första anblick ser det ut som om jag har en närmast autistisk ordning på mina saker, men när man väl öppnar kartongerna förstår man att varje låda innehåller en liten del av ett stort kaos.

Man kan fortfarande se vad det står bredvid varje nummer, trots att jag kluddade över innehållsförteckningen allteftersom jag tömde kartongerna. Men en som inte var överstruken hittade jag, även om det inte är min absoluta favorit.

Man märker att det har gått lite tid när man börjar bli nostalgisk. Idag kollade alla i familjen, utom Korvas, på idol och då kom jag naturligtvis att tänka på hur det var för snart ett år sedan med hela idolcirkusen då. Men också på hur det var med Korvascirkusen då. Eller Korvasbloggencirkusen kanske jag ska säga. Förra året var Molly besatt av Johan Palm och höll nästan på att dö när han åkte ut ur idol i november. Själv hade jag ganska nyligen börjat skriva i Korvasbloggen och skrev ett inlägg om händelsen.

Idag gick jag tillbaka till det inlägget (Johan Palm är död) och läste lite för att jag blev nostalgisk. Det roliga var att det fanns en kommentar från en tjej som tyckte att bloggen började tappa stilen, för att jag skrev så mycket om Molly (fast hon kallade henne för Maja). Hon tyckte att jag borde skaffa en egen blogg åt henne istället. När jag läser det nu tycker jag mest att det är fascinerande att en blogg som bara hade funnits i drygt en månad över huvud taget hade en stil, som kunde tappas. Men Korvasbloggen var hypad, samtidigt som Johan Palm höll på att vinna alla småtjejers hjärtan.

När man googlade på Johan Palm då, dök Korvasbloggen upp på toppen av sidan. Jag minns inte om det var högst upp eller näst högst upp, men högt upp var det. Sedan dess har Johan Palms respektive Korvasbloggens kurva utvecklats något olika. Johans kurva har skjutit i höjden och kan liknas vid röken från ett plan som lyfter, medan Korvasbloggens kurva har planat ut och liknar mer röken från ett plan som befinner sig på samma höjd mitt i luften. Eller som en väg. Vi säger som en motorväg, för det tycker jag låter bra. En motorväg i luften alltså.

Om man googlar på Johan Palm nu, får man nog bläddra ett tag bland de 1,2 miljoner träffar man får, innan man hittar Korvasbloggen. Men en motorväg är bra. Dessutom kände jag igen ett par namn i kommentarfältet från inlägget i november, namn som dyker upp ibland även idag och det känns ju fantastiskt!

Och googlar man på ”Johan Palm är död”, är det ingen som slår Korvas på fingrarna.

Först nu har syftet med babysimmet blivit helt klart för mig. Det handlar inte om att lära sig att simma, utan om att Korvas och jag ska kramas i vattnet under en halvtimme. Förra gången var hon skeptisk till några av övningarna, men idag var hon skeptisk till alla. När barnen ska hoppa ner, sittandes från kanten, sjunger alla föräldrar: ”Kalle anka satt på en planka, ropade såhär…” och i slutet av sången räknar man till tre och då ska barnet hoppa i, är det tänkt. Idag skulle vi ganska omgående göra den övningen, men instruktören hann inte mer än säga ”Kalle” innan Korvas skrek till och kastade sig om halsen på mig.

Det är egentligen mycket mysigare att kramas än att göra övningarna. Hemma är det så sällan hon trycker sig ordentligt mot mig, oftast vrider hon runt kroppen för att se vad som sker i övriga delar av rummet. Sällan får man känna sig så behövd och älskad som på babysimmet, även om det vore fint om man kunde uppnå samma resultat utan att behöva betala för det.

På dagis hänger det en liten lapp ovanför diskbänken med ett schema där det står hur länge respektive barn har sovit. I Korvas ruta stod det ”vaken”.  Och när vi kom hem från babysimmet var Korvas så utmattad att det inte tog lång tid innan hon plötsligt somnade mitt på golvet, på den kudde hon alltid brukar släpa med sig.