På dagis gör Korvas framsteg och börjar så smått socialisera med de andra barnen och bildar långa meningar av obegripliga ord. Hon har valt att gå åt andra hållet, att hitta rytmen i språket innan hon lär sig orden. Hon vet att orden kommer och då är det bara att byta ut de som inte betyder någonting mot de som betyder någonting.

Men i andra sammanhang är hon nu som en tyst liten magnet. Korvas och jag var på sextioårskalas med översovning i helgen och hon satt som ett frimärke på min kropp och gav inte ifrån sig så mycket som ett pip under hela det första dygnet. Om inte någon fick för sig att titta för länge på henne eller försöka ta henne i famnen, för då fick de veta att hon inte saknade röst. Då blev hennes ögon som små smala streck i ett illrött, gapande ansikte.

Det är fint att känna sig behövd och älskad, men kombinationen av att inte kunna gå och vara enormt klängig var påfrestande. Hon väger en hel del nu och jag bar omkring på henne som en handväska, för fridens skull, och kände att om det fortsätter så en längre tid kommer jag att drabbas av en muskelinflammation.

”Korvarm” kommer det att stå i journalen.

Något som slog mig när jag tänkte vidare på det här med manlig amning är att det alltid finns ett visst tabu när det kommer till manlig intimitet med barn. Eller manlig intimitet över huvud taget. Det behöver inte vara något så kontroversiellt som att amma sitt barn om man är man, det är helt enkelt inte lika accepterat med manlig intimitet.

Flickor kramas oftare utan att skämta om homosexualitet och utan att dunka varandra i ryggen samtidigt, som för att bevisa att det inte rör sig om någonting annat än en vänskaplig kram. De kramas för att de gillar varandra och finner ingen anledning till någon vidare förklaring. För många män är det mer komplicerat. Varför vet jag inte, men fysisk närhet verkar vara mer förknippat med kvinnlighet än med manlighet. Det är sorgligt och ohälsosamt och jag är säker på att det bidrar till att så många människor förfasas och upprörs, när det till talas om en man som vill göra någonting som kvinnor brukar göra, som i amningsfallet.

Jag har hört av män som jobbar på dagis att det blir riktigt obehagligt på arbetsplatsen, när det har skrivits eller talats om pedofiler i massmedia. De håller mer avstånd till barnen och är noga med varje liten rörelse, så att det inte ska kunna misstolkas som någonting sexuellt. Hur konstigt blir inte det för barnen, när någon i personalen plötsligt inte vill krama dem längre? Och det ger signalerna att det är lite konstigare att krama en man än en kvinna. Och varför ska man i en sådan situation behöva känna sig som en förövare, eller bevisa att man inte är det, bara för att man är man? Det är ju sjukt.

Därför vill jag slå ett slag för männens nakentid med sina barn. Av med tröjorna och gnid och gosa. Själv försitter jag aldrig ett tillfälle till lite hud mot hud med Korvas.

Och när tiden är mogen kan vi också sluta dunka våra vänner i ryggen.  

Jag har gjort ett första utkast till två listor. En med saker jag gjorde mer av innan jag fick Korvas och en med saker jag gör oftare sedan Korvas kom.

Lista över saker jag gjorde mer av innan Korvas föddes:

–          Var med kompisar

–          Drack öl

–          Låg

–          Sov

–          Läste

–          Torkade min egen stjärt oftare än andras

–          Stirrade upp i taket

Lista över saker jag gör oftare sedan Korvas föddes:

–          Babysimmar

–          Rullar bollar fram och tillbaka

–          Läser samma böcker om och om igen

–          Trycker på knappen för grön gubbe vid övergångsställen

–          Irriterar mig på den idiotiskt konstruerade spärren man måste ta sig igenom med barnvagn till tunnelbanan.

–          Äter frukost

Listorna är som sagt inte kompletta, men man måste börja någonstans. Annars blir det aldrig klart.

Om någon händelsevis skulle ha undrat hur det har gått med Korvassons nakenhet om morgnarna, så kommer dennes nyfikenhet att vara stillad inom loppet av några sekunder, eller möjligen någon minut. Det beror alldeles på hur långt det här inlägget blir och eftersom det inledningsvis kändes som att det inte skulle bli något inlägg över huvud taget, lutar det åt en kortare variant. Och därmed ett snabbare stillande av eventuell nyfikenhet. Alternativt en kortare plåga över ett innehållslöst inlägg.

Den nionde augusti skrev jag om hur Korvas hade lyckats ta sig ur både pyjamas och blöja, när jag kom in för att plocka upp henne på morgonen. Det var hennes första lyckade försök, men jag hade en föraning om att det inte skulle bli den sista. Nu med facit på hand vet jag att jag hade rätt. Under de tjugofem dagar som gått sedan dess, har vi funnit henne naken vid tjugotre tillfällen. Jag är säker på att det hade varit tjugofem, om det inte vore så att vi vid två tillfällen tvingats väcka henne på morgonen, för att hinna till dagis i tid. Som en säkerhetsåtgärd mot kiss och bajs i sängen sätter vi på henne underbyxor ovanpå blöjan, vilket hittills lyckligtvis har hindrat henne från att få av sig även den. Av allt att döma är det alltså på morgnarna som hon tar av sig pyjamasen, men hon inleder processen redan på kvällen.

Den fina sagostund vi brukade ha på kvällen, innan vi lade ner henne i sängen är så gott som förstörd. Hon är besatt av knapparna och så fort pyjamasen är knäppt, börjar hon arbeta med att knäppa upp den. Ibland tror jag att hon inte ens märker vilken bok vi läser därför att hennes totala uppmärksamhet är riktad mot knapparna. När man ställer frågor om personerna i boken, svarar hon inte med att peka längre. Hon svarar inte alls. Hon hör helt enkelt inte frågorna. Hon hör bara de små klickande lätena som uppstår när en knapp går upp.

Som jag ser det finns det två fördelar med hennes pyjamasavtagningar. Den ena är att man slipper göra det själv på morgonen och den andra är att hon inte längre blir ledsen när en saga tar slut, därför att hon inte märker att den har tagit slut.

Om hon ens har märkt att den hade börjat.

Jag har aldrig varit med om att Korvas har dominerat inom någonting. I alla fall inte inom någonting som har med fysiska prestationer att göra. Hon är ju väldigt försiktig av sig. Vore hon inte min dotter kanske jag skulle gå så långt som att säga att hon är feg. Men nu är hon min dotter och dessutom är ”försiktig” och ”förståndig” och ”eftertänksam” minst lika nära släktingar, om inte närmare. Och vid närmare eftertanke finns det väldigt många egenskaper som jag tycker om, som är besläktade med försiktighet, så förmodligen skulle jag inte sträcka mig så långt som att kalla henne feg, även om hon inte var min dotter. Men nu är hon ju som sagt det, så nu släpper jag analysen om varför jag väljer att inte kalla henne feg. Korvas är försiktig, kort och gott, men igår dominerade hon likafullt.

Jag hämtade henne tidigare på dagis därför att vi skulle på babysim. Eller det heter egentligen inte ”babysim” längre, när barnen har blivit större, utan ”miniplask”, men det är någonting som tar emot varje gång jag ska säga det.

Korvas blev glad när vi hoppade i vattnet. Det är lättare nu att se på hennes minspel att hon faktiskt är väldigt förtjust i att bada. Hon skrattar och plaskar och jagar bollar och gummidjur. Men hon tycker inte om att dyka från kanten. Hon verkar tycka att det är högt och blir ledsen när jag sätter henne där. Men ligga på min rygg och hålla i mina axlar när jag simmar klarar hon galant och det är det inte många som gör. Men då hon fullständigt dominerade, var när armpuffarna åkte på. Då var hon den enda i hela simhallen som flöt omkring alldeles själv.

I det rum där man parkerar barnvagnarna, på träningscentret, finns ett bollhav som vi ofta har sneglat på, men dragit oss för att hoppa i. Kanske mest därför att Korvas alltid var helt slut efter simpassen, när hon var mindre. Men nu orkar hon mer, så igår lät jag henne hoppa i för andra gången. Även jag hoppade i efter ett tag, om än motvilligt. Jag var dum nog att ge henne det halvätna äpple hon bad om. Och efter att jag tittat bort, bara för ett kort ögonblick, så hade det försvunnit ner i havet. En miljon bollar och ett halvätet äpple och en halvbelåten pappa som famlar i blindo.

När man sätter Korvas i havet griper hon direkt tag i två bollar, en i varje hand, och sträcker upp armarna i luften och får en lycklig men fundersam min. En stor del av de små barnens liv tycks gå ut på att ge och ta tillbaka saker, och att fylla och tömma behållare. Och innan hon börjar ge mig bollarna, en efter en, ser det ut som att hon samlar sig, ser sig omkring och tänker:

 ”Jaha, här finns en hel del att ta itu med, så det är lika bra att sätta igång”.

Idag på Aftonbladets förstasida finns en välkommenterad artikel om en man som vill försöka amma. Han stimulerar sina bröst med en pump för att se om det går att få igång en mjölkproduktion. De flesta kommentarerna är från arga och upprörda medborgare, som tycker att det är äckligt och vansinnigt. ”Varför kan vi inte låta kvinnor vara kvinnor och män vara män”, undrar de och fasar över att det snart inte kommer att finnas någon manlighet kvar. ”Snart kommer alla män att springa runt i kjol.”

Att experimentet ska visas i kanal 8 på tv gör visserligen att projektet får en viss cirkuskänsla över sig, men jag kan inte förstå varför experimentet i sig skulle vara äckligt och upprörande. Och jag förstår inte riktigt de som säger att det är ett försök att gå emot naturen, i jakten på jämställdhet. Är det inte enormt intressant att män faktiskt har bröst och mjölkkörtlar och därmed förmågan att kunna producera mjölk? Går man verkligen emot naturen med detta experiment, eller utforskar man vad naturen har gett oss för möjligheter? Och ”konstgjord väg”, jag vet inte. Säger man att kvinnor som använder pump för att få igång sin mjölkproduktion, gör mjölk på konstgjord väg? Och beträffande manligheten så måste det ju vara så att om det skulle visa sig att män är förträffliga ammare, så är det också manligt att amma. Eller?

Jag kan tycka att det känns konstigt, när jag tänker på det. Inte äckligt eller fel, men konstigt. Och konstigt känns det därför att det är ovanligt. Men det är mycket som känns konstigt innan man är van. Min pappa har berättat att många tyckte att det var konstigt när han rullade omkring med mig i barnvagn, på sjuttiotalet. Men det är det ju inte idag. Då menar jag inte att pappa rullar omkring med mig i barnvagn idag, för DET vore konstigt.

 Men ni förstår vad jag menar.

Kdfsjllllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllllkdfsjlllllllllllllllllkdfsjlllllllllllllllkjdfslllllllllll

kjdfslllllllllllllllllkdfsjlllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllllllllkdfsjllllllllllllllllllllkjdfslllllllllllllllkjdfslllllll

kdfsjlllllllllllllllllkdfsjllllllllllllkjdfsllllllllllkdfsjlllllllllllllkjdfsllllllllllkjdfsllllllllllllllkjdfsllllllllllllllkjldfs

sssssssssssskdfsjllllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllllkjdfslllllllllllllllllllllkjdfslllllllllllllllllkjldfsssssssssss

skjldfssssssssssssdfkjlsssssssssssssldfskjjjjjjjjjjjjjjjfjldskkkkkkkkkkkkkkldfsjjjjjjjjjjjjjjjkjldfsssss

ssssssskjdfsssssssssssssskjdfslllllllllllllldfskjjjjjjjjjjjjjjjfdskjllllllllllllllllllkldfsjjjjjjjjjjjjjjdkfsjllllllllll

llllllskdfjlllllllllllllldfskjllllllllllllllldkfsjlllllllllllllkdfsjllllllllllllllkdfsjllllllllllllllllsdfkjllllllllllllllkdfsjllllllllll

llkjdfslllllllllll

Det är inget fel på sidan, utan det här är ett test som jag har gjort med tangenterna. Jag har gjort många liknande tester i mitt liv och de uppkommer vanligen i samband med bristande fokus på den egentliga uppgift jag har tänkt företa mig. Det här är ett försök att trycka ner sex olika tangenter exakt samtidigt, för att se i vilken ordning de hamnar. Förbluffande ofta hamnar de i en liknande ordning. K kommer till exempel alltid först och l sist, förutom när jag började experimentera med olika fingersättningar, då blev det lite hipp som happ. Det är långfingret som ansvarar för att trycka ner k och då tänker jag naturligtvis att det skulle ha med fingrets längd att göra. Att hur jag än försöker trycka ner alla samtidigt så är långfingret alltid först för att det är längst. Men borde det inte kompenseras av att alla fingrar är krökta när man slår an tangenterna? Och eftersom långfingret är längst måste man kröka det mest, för att få alla fingrar på samma nivå, och det är sällan de mest krökta som är de snabbaste.

Jag vet inte om ni minns Ulla-Bella, från ”Toffelhjältarna”? Hon hade i alla fall armarna rakt utsträckta och fingrarna neråt i nittio grader, när hon slog telefonnumret: 888888. Med en sådan fingersättning, överfört på ett tangentbord, faller det sig naturligt att långfingret kommer först. Faktum är att då är vissa fingrar till och med för korta för att över huvud taget få sina respektive bokstäver representerade på skärmen. Men ingen normalt fungerande människa skriver på det sättet, och då begriper jag inte hur det går till. Skulle en rimlig förklaring kunna vara att jag har ett extremt snabbt långfinger?

Jag vet inte.

Imorse när Lisa lämnade Korvas på dagis blev hon förtvivlad igen. Det hör ju till, men det var tydligen extra starkt idag. Kanske är det värre på måndagar. Och förmodligen har hon inte förstått än att hon kommer att vara där en hel del i framtiden, och lurad av helgens uppehåll blev chocken extra stor.

När jag skulle hämta henne smög jag som vanligt in på gården. För om hon är ute och leker vill jag hinna se henne innan hon upptäcker mig. Det var hon inte idag. Men när jag kom fram till porten såg jag henne direkt, genom glasdörren. Innanför glasdörren är det en hall med en dörr in till utrymmet där toaletterna och skötbordet finns och innanför det finns ett mysrum. Dörrarna var öppna så att man såg hela vägen in till mysrummet och det var där Korvasson satt, framför en bok.

Jag hann bara titta på henne en halv sekund, innan hon upptäckte mig och medan jag knappade in koden såg jag hur hon galopperade mot mig, med sin säregna krypstil. Det blir som gelé i kroppen på mig när det där händer och jag kan inte låta bli att tycka att det är helt fantastiskt att hennes omedelbara instinkt, när hon får syn på mig, är att hon ska skynda sig. Till mig. Så lyfter jag upp henne och sätter näsan och munnen mot hennes huvud och andas in hennes lukter. I ett enda andetag försöker jag suga in allt som jag har missat under dagen. Och det band som kopplar ihop oss slår en knut inne i magen på mig så att jag känner hur hjärtat bultar, precis som när man ska tala inför en grupp.

Och så berättade personalen att det hade gått jättebra och att det inte tog lång stund innan hon blev glad igen, efter att Lisa hade gått. Men när de skulle vila blev Korvas jätteledsen igen och ropade ”pappa”. ”Det är så konstigt, det brukar alltid vara mamma, men hon sa pappa. Jag tror att hon längtade”, sade fröken.

Jag inbillar mig ingenting och jag är inte säker på att Korvas menar någonting över huvud taget med orden ”mamma” och ”pappa”, när hon säger de själv. Men jag blir uppriktigt nedstämd över att det ska behöva vara förvånande att ett barn som är ledset längtar efter sin pappa.

Korvas älskar frukt och bär, vilket de också har upptäckt på dagis och med glädje påpekat flera gånger. När det är lunch är hon mer ojämn, ibland äter hon mycket och ibland lite. Men när det är dags för mellanmål och frukt, blir hon som besatt. Vid något tillfälle, när de andra barnen hade droppat av en efter en från matbordet, satt Korvas kvar med kladdig mun och förtjusning i blicken och bara åt och åt, i fyrtiofem minuter.

I lördags var vi på födelsedagskalas. Tillställningen ägde rum i trädgården hos födelsedagsbarnets föräldrar och allt var superfint ordnat. I början var Korvas klängig och orolig, men så fick hon syn på vinbärsbuskarna och satt sedan där tills det var dags för henne att gå och lägga sig. Hon började med de svarta bären och åt fokuserat, som om det inte fanns något imorgon. De röda bären växte högre upp än de svarta men såg så frestande ut, där de hängde klara och härliga, att hon sträckte sig så att det knakade i lederna. Efter ett tag upptäckte hon att man kunde vika ner grenarna och på så vis komma åt de röda läckerheterna.

På många sätt låter det som att jag beskriver en apa, märker jag. Men det är faktiskt inte en helt opassande jämförelse, då hon också ofta rör sig som en apa. Eftersom hon (likt aporna) inte är intresserad av att gå har hon istället utvecklat olika krypstilar. Hon har sedan länge övergett krigsveteranstilen, den där det bakifrån såg ut som att hon hade amputerade ben. Den klassiska krypstilen utför hon galant, men utövar den sällan till förmån för apstilen. Apstilen tillåter nämligen att man bär något föremål i handen, då den endast kräver att man sätter en hand i marken, samtidigt som man hoppsaxar fram med benen.

Jag är övertygad om att hon kommer att lära sig att gå en dag, det oroar mig inte det minsta. Men det här med att hon älskar frukt och bär, ser jag som extremt positivt och mycket lovande inför framtiden. En tydlig indikation på att hon kommer att blir en god och omtänksam människa.

Det grundar sig helt och hållet på en teori jag har, om att onda människor inte tycker om frukt.

Om Korvassons nuvarande hemmahumör skulle visa sig vara permanent, skulle jag nog anse att vi borde tänka om beträffande dagis. Vid ett par tillfällen, när jag har kommit för att hämta henne, har jag lyckats tjuvtitta på henne ett tag innan hon har upptäckt att jag är där. Dessa stunder har gett mig en trygghet i att hon har det bra på dagarna. När man lämnar sitt illröda, skrikande barn på morgonen, är det någonting i kroppen som går sönder. Och om man inte fått en liten inblick i att hon faktiskt har det bra, efter att man har lämnat stället, tror jag att det skulle vara outhärdligt. Nu gör det ont när jag lämnar henne, men efter att jag har lett och sagt hej då till mitt förtvivlade barn går jag iväg, biter mig i läppen och upprepar för mig själv, nästan som ett mantra: ”Hon har det bra, det har jag ju sett med egna ögon”.

Men när man har hämtat henne och kommit tillbaka till lägenheten är hon ganska tjurig nuförtiden. Hon är missnöjd och gnäller stora delar av dagen. Efter hennes första dag på dagis var hon närmast ursinnig när vi kom hem. I vagnen på vägen var hon glad som en lärka, men i samma sekund som jag satte ner henne på hallgolvet blev hon hysterisk och skitförbannad. Hon kröp omkring och skrek och brölade. Brölet är ett helt nytt läte, som uppkom i samband med dagis. Hon var rasande och kröp in i hörn och lade sig i något som liknade en böneställning, med huvudet mot golvet och skrek.

Raseriet har försvunnit, men tjurigheten hänger kvar. Igår försökte vi muntra upp henne med imse vimse spindel. Hon har kommit att älska den visan. Hon viftar med händerna när regnet faller och spolar med yviga gester bort spindeln. Och när solen stiger upp, fylls hela hennes ansikte med ett leende och i förväg sträcker hon upp armarna så högt hon bara kan. Men glädjen varar bara precis så länge som visan. Redan under spindelns sista klättring uppför tråden, ser man hur ett nytt grin börjar ta form. Och efter att visan applåderats, skriker hon igen. Kanske är det i själva verket det här som är inskolningen, att sjunga barnvisor om och om igen, tills dagis har blivit en vana.

Någonting säger mig att jag kommer att börja drömma om spindlar på nätterna, innan den här resan är över.