Dagen innan Korvas började på dagis klippte vi lugg på henne. Håret hängde ner framför ögonen så det kändes nödvändigt, men det tog verkligen emot. Det var ju hennes allra första hår och har växt sedan födseln och att klippa av det kändes som ett avgörande ingrepp. Något som definitivt skulle avsluta hennes tid som bebis.

Det är någonting speciellt med de första och sista av saker. De har mer tyngd än de som kommer mellan. Korvas första ord var ”titta”, det kommer jag aldrig att glömma. Men hennes andra ord har jag redan glömt. Min mammas sista ord var ”hej”. Vi föreslog att hon skulle ringa till en av sina äldsta och käraste vänner, innan det var helt försent. Man kunde se hur hon kämpade för att få fram orden och besvikelsen över att det inte gick. Den delen av hjärnan som hade ansvar för talet hade slutat fungera. Det enda ord hon lyckades pressa fram var ”hej”. Men vilket ord som var hennes näst sista har jag ingen aning om.

Saker som är både de första och sista på samma gång är ännu mer speciella, men de är inte många. Navelsträngen är ett exempel. Jag har sparat den lilla bit navelsträng som hängde med hem på Korvas och som skrumpnade och föll av efter några dagar. Den ligger på fönsterbrädet i Korvas rum, tillsammans med det lilla armband som bebisar får när de föds. Jag har inte kunnat kasta navelsträngen, därför att det aldrig kommer att komma någon ny. Det är den enda kroppsliga kvarleva som finns, förutom Korvas själv då naturligtvis, från förlossningen. Men i brist på någon värdig behållare att förvara den i har jag låtit den ligga kvar, med strikta order till Lisa om att den inte får kastas, på fönsterbrädet, i sexton månader. Den har blivit rätt väderbiten med tiden och skrumpnat ihop ännu mer. Nu är den inte större än ett russin. Och faktum är att den även till färg och form är nästan identisk med ett russin. På ett sätt är det ganska obehagligt. För med den vetskapen i bagaget innebär det att man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att det inte gömmer sig en soltorkad navelstäng i russinpaketet.

Som ni förstår var det laddat det här med den första klippningen av Korvas allra första hår.

Inte ens Lisa vet om att jag har sparat håret i en tändsticksask.

När jag ska genomföra ett projekt brukar jag aldrig prata om det. Jag vill att det ska vara helt klart innan någon får reda på att jag håller på med någonting över huvud taget. Det bottnar nog i en rädsla för att det inte ska bli klart eller inte duga och att om jag har sagt det öppet så går det inte att backa. Ganska ofta blir det heller inte klart, det rinner ut i sanden. Jag börjar tvivla på mig själv och skjuter på det och sedan blir det bara inte av. När jag jobbar är det precis tvärtom, jag tvingas lova att jag ska göra det ena och det andra till ett specifikt datum och så gör jag det, därför att jag har sagt att jag ska göra det.

Vissa gör så med sina egna projekt också, de berättar om dem och så gör de dem. Ibland backar de, och ingen kan klandra dem för det. Men de genomför sina projekt i mycket högre grad än jag genomför mina.

För drygt en vecka sedan blev Korvas och jag intervjuade i tidningen ”Vi i Vasastan”. De har en sida som heter ”på hemmaplan” tror jag, och denna gång ville de ha med Korvasbloggaren. När de frågade mig om jag hade några planer på längre sikt med bloggen så tänkte jag plötsligt att jag skulle göra något som var helt olikt mig, jag skulle avslöja ett planerat projekt. Jag tänkte att om jag gör det kanske det är större chans att jag verkligen genomför det. Att det ger mig den lilla press jag behöver för att inte låta det rinna ut i sanden. Jag tänkte att nu har jag kört på hemlighetsstrategin länge nog, och den har visat sig vara en usel taktik, så jag borde verkligen göra ett försök att ändra på det. Så jag berättade, helt emot mina instinkter, att jag planerar att skriva en pappabok.

Och nu gör jag det igen.

Jag fick en fråga i kommentarerna om hur det går för Ahlgren. Det känns fint att de finns människor, även utanför familjen, som bryr sig om hur det går får vår lilla katt, så nu tänkte jag skriva några rader om det.

Vi har haft relativt få avföringsrelaterade bekymmer med katten de senaste månaderna. Häromdagen kom dock en soffkissning och idag bajsade hon på toalettgolvet. Det senare kan ha berott på att hon var oavsiktligt inlåst på toaletten ett tag. Hon smiter ju in där så fort hon hör ljudet av porlande vatten och det är inte alltid man märker henne.

Beträffande hennes boende har vi konstaterat att hon inte är lycklig i en lägenhet och därför ska flyttas ut på landet. Så nu väntar Ahlgren, utan att veta om det, på att några vänner till mig ska bli klara med sin flytt, så att hon kan få bo där. I ett hus på landet med skog och hästhagar runt knuten. Tillsvidare har hon funnit en evakueringsbostad i Lisas träningsväska. Ahlgren älskar allt som är ihåligt och en väska eller en påse som hamnat på något bord eller på golvet får sällan ligga orörd någon längre tid.  

Jag minns när jag var liten och hemskt gärna ville ha en superkraft, något som gjorde mig speciell. Helst av allt ville jag kunna flyga, men i takt med att jag insåg att det kanske inte skulle bli verklighet började jag fundera på andra sätt att utmärka mig på. Ett tag tänkte jag, på fullaste allvar, att jag skulle gå runt och äta på en lök, på samma sätt som andra äter ett äpple, och att det kanske skulle ge mig en del uppmärksamhet. Detta skulle jag alltså inte bara göra en enda gång, utan det skulle bli min grej att vara den som alltid gick omkring och åt på en lök. Det föll på att jag helt enkelt inte tyckte tillräckligt mycket om lök, inte på det sättet. Förmodligen fanns det även andra brister med den planen. Och sett ur ett superhjälteperspektiv är det inte mycket att komma med. Man kan ju tänka sig att en som kan flyga får betydligt fler uppdrag än en som alltid äter på en lök.

Jag var också inne på att använda mig av djur. En apa eller en papegoja att gå runt med på axeln skulle göra susen, tänkte jag. Det blev ingenting av med det heller. Det skulle ta flera år med uteblivet lördagsgodis för att skramla ihop till en apa eller en papegoja. Och då har jag inte räknat in kost och logi.

Som med så mycket annat kom lösningen, när jag för länge sedan hade slutat leta efter den. Många, många år för sent. Både oroväckande och befriande många år för sent. Oroväckande många år, därför att det får mig att inse att jag har blivit så gammal att jag kan minnas saker som hände för flera decennier sedan. Och befriande många år, därför att det finns något sunt med att det var länge sedan jag funderade på att äta lök, på samma sätt som andra äter äpplen, för att vara speciell.

Det var Ahlgrens kärlek för ihåliga föremål som gav mig idén. När hon har lagt sig tillrätta i en påse kan man lyfta upp den och bära omkring på henne, och hon verkar närmast tycka att det är ett behagligt sätt att färdas på. Ni förstår vad det här hade kunnat göra för mig, om jag hade kommit på det för många, många år sedan.

Jag hade kunnat vara killen som alltid gick omkring med en katt i en kasse.

Det var en glad Korvas som mötte oss idag, när vi hämtade henne på dagis. Vi gick dit båda två. Jag för att jag skulle hämta hem henne och Lisa, som skulle tillbaka till jobbet sen, för att hon inte bara skulle vara ”svikaren”, som lämnade Korvas gråtande imorse. När hon fick syn på oss i hallen hasade hon snabbt framåt och ropade ”heeeee!”. Det kändes otroligt skönt, för ett barn som har haft en fruktansvärd dag beter sig inte så, men det gör ett barn som tycker att dagen har varit fin. Sedan for hon omkring och drog fram en massa leksaker som hon ville visa för oss.

Hon var också på strålande humör i vagnen på vägen hem. Den nya vagnen. Vi har köpt en sulky, en sittvagn som är mycket mindre och smidigare än den vanliga och Korvas älskar den. Hon beter sig som om den vore en åkattraktion på ett nöjesfält och håller armarna högt och tjoar när vi glider fram. Och väljer man den andra vagnen istället, blir det ett fasans liv. Då gråter hon och pekar på sulkyn och skriker ”där, där, där!”.

Vi hade ju trott att dagarna för namnet Korvas var räknade, i och med att hon började på dagis, men det verkar inte vara så. Personalen tyckte att de skulle kalla henne för Korvas eftersom det var det hon lyssnade till. Men under inskolningen frågade en av fröknarna Lisa om det gick bra att hon kallade Korvas för Edith. Lisa sa att det naturligtvis gick bra och att hennes ”riktiga” namn trots allt var Edith, men att hon ännu inte visste om det själv. Fröken sa då att hon nog skulle göra det, men sekunden senare när hon var vänd mot Korvas sa hon: ”Hej Korvas”. Hon blev lite förvånad själv och vände sig återigen till Lisa och sa:

”Nämen nu sa jag ju Korvas i alla fall”.

 Jag visste att det bara var en tidsfråga innan Molly skulle ifrågasätta min styvpapparoll och igår kom det. Vi bråkade om hennes läggtider när hon plötsligt sa: ”Tyst Daniel, du är inte min pappa. Ibland bestämmer du mer än mamma och du är inte ens min riktiga pappa”. ”Vad spelar det för roll”, ropade jag efter henne, men fick inget svar. Jag blev inte så ledsen som jag hade trott att jag skulle bli. Det hade nog med hennes ton att göra, hon sa det för att hon var irriterad och inte för att såra. Det gör alltid mest ont när någon avsiktligt vill göra en illa.

Korvas, som jag har tränat hårt på att säga ”pappa”, kan nu uttala ordet. Men jag tror inte att hon riktigt vet vad det är hon säger, precis som med ”mamma”. Men när Lisa frågar henne ”var är pappa Korvas?”, tittar hon och pekar på mig. Jag har upprepade gånger satt handflatan mot mitt bröst och sagt ”här är pappa”. Men fram tills för några dagar sedan hade jag inte frågat henne själv. Det känns lite löjligt att prata om sig själv i tredje person på det där sättet, och frågan är ju idiotisk och betyder egentligen ”var är jag”. Bara människor som fullständigt förlorat förståndet frågar var de själva är. De och småbarnsföräldrar. Häromdagen kom jag i alla fall på att jag måste testa om min träning gett något resultat och det hade det. Det hade bara inte gett det resultat jag väntade.

När jag frågade Korvas ”var är pappa?”, tog hon upp sin lilla handflata mot sitt bröst och sa: ”Där!”.

Den här morgonen satt vi inte tysta och morrade inombords som de flesta andra morgnar. Vi sjöng för Korvas, som satt med ett stort leende och tittade med spänning och förundran på Lisa och mig. Vi började med imse vimse spindel. Jag är rätt flink med händerna, men den där klättringen i imse vimse spindel tar knäcken på mig. Jag måste koncentrera mig så mycket, att det blir svårt att sjunga samtidigt. När vi var klara applåderade Korvas och såg överlycklig ut. Då sjöng vi en till och hon blev lika glad av den. Jag vet inte vad som fick oss att sjunga denna morgon. Kanske var det att vi ville att Korvas skulle komma till dagis med ett glatt humör, rustad för att bli kvarlämnad ensam.

Jag skulle lämna henne och de hade sagt att jag skulle stanna en liten stund först och sedan gå. När vi kom in i hallen på dagiset började Korvas gnälla och stod och ryckte mig i byxbenet. Jag pratade med en i personalen och frågade hur länge jag skulle vänta innan jag gick. ”Du kan lika gärna gå på en gång”, sade hon då. Hon plockade upp Korvas i famnen, som genast började skrika och blev alldeles röd i ansiktet. Jag hade förberett mig och gått igenom situationen mentalt och med ett stort leende på läpparna sa jag ”hejdå Korvas”, vinkade och gick iväg. Det sista jag såg var hennes panikslagna illröda lilla ansikte, med ihopknipna ögon och en mun som var vidöppen men som inte gav ifrån sig ett ljud. En tystnad som man vet följs av ett gallskrik. När dörren hade slagit igen och jag hade gått några meter bort, hörde jag hennes förtvivlade skrik inifrån.

Det kändes grymt och fel att gå därifrån, när hon var så där ledsen, men jag kände ändå att jag klarade det bättre än jag hade trott. Men så fort jag ringde till Lisa för att berätta så stockade det sig i halsen. ”Men var är Korvas!?”, hann jag tänka flera gånger under dagen. Det kändes bara så märkligt att gå omkring i lägenheten, utan att hon var där.

När jag kom för att hämta henne kom hon gående, med hjälp av en i personalen, och grät när hon fick syn på mig. Och när jag tog upp henne satt hon alldeles stilla och tryckte sig mot mig. De berättade att allt hade gått bra och att hon hade sovit när det var vila och ätit bra när det var mat. De sa också att hon var iakttagande och gärna ville vara nära personalen och gärna sitta i deras knän. Sedan frågade de om vi läser mycket för henne hemma, därför att hon tydligt visade ett stort intresse för böcker. Och det stämmer ju. Korvas älskar böcker och försitter aldrig ett tillfälle att slå sig ner och läsa några rader.

Och när hon har läst en bok alldeles för många gånger, ser hon hur den ter sig upp och ner.

Det blev inte alls som jag hade tänkt mig igår. Datorn var på och jag skulle börja blogga om Korvassons första dag, utan föräldrar, på dagis. Först skulle jag bara göra Lisa sällskap på soffan en liten stund. Klockan var kvart över nio när jag lade mig på soffan och jag tror inte att det hade gått mer än fem minuter innan jag sov som en stock. Lisa väckte mig sen, när hon skulle gå och lägga sig, men jag var för trött för att följa med. Och så sov jag på soffan till halv sju på morgonen, med kläderna på. Sen smög jag upp och tänkte att jag kanske hinner sova en halvtimme i sängen, utan kläder, innan Korvas vaknar. På morgonen gick Lisa upp och tog Korvas och jag sov ända till klockan tolv.

Jag antar att jag behövde sova, men jag hatar att vakna på det där sättet. När det känns som att man är bakis fast man inte är det och det är morgon för en själv, men mitt på dagen för de andra. Det blir en krock i tillstånd då. Sen tar det halva dagen att komma på fötter igen. Men nu börjar jag likna mig själv igen och Korvas sover, så snart ska jag ge mig i kast med att skriva om Korvassons första dag på dagis.

Ibland när jag ska berätta någonting för någon vän som jag inte har träffat på länge, så händer det ganska ofta att personen ifråga säger: ”Jag vet”. Då blir jag lite förbryllad och känner mig tjatig och förbannar mitt minne, som brukar vara så gott. Och så börjar jag fundera på om jag har fått alzheimer eller något, eftersom jag känner mig så tvärsäker på att jag inte har berättat det tidigare. Men så slår det mig. Bloggen! De har ju läst det i bloggen! Då känns det alltid lite underligt. Man ser ju inte de som läser framför sig och jag har väldigt dålig koll på vilka av mina vänner som läser bloggen. De senaste dagarna har allt känts ännu underligare, eftersom jag inte ens har vetat vilka inlägg som förekommit i min egen blogg. Det ligger någonting nästan kusligt över det.

Nu känner jag mig som vikariens vikarie och har lite prestationsångest. Men faktum är att det inte hade funnits någon blogg över huvud taget om det inte vore för Lisa. Det hade inte funnits någon Korvasblogg utan Lisa menar jag då. Det finns ju väldigt många bloggar som inte har någonting alls med Lisa att göra. Kanske skulle man till och med våga gå så långt som att säga att de flesta bloggar inte har någonting alls med Lisa att göra. Men Korvasbloggens uppkomst har allt med Lisa att göra.

I slutet av oktober förra året skulle Korvas och jag iväg och träffa min syster med familj, i rålambshovsparken. När vi klädde på oss i hallen, frågade Lisa: ”Men varför har du två kylväskor med dig?”. Jag berättade att den ena var för att hålla bröstmjölken kall och den andra för att hålla en flaska med ersättning varm. Vi konstaterade att jag var en expert på det här med mjölkhantering. Och konstigt vore annat. Ända sedan Korvas föddes hade jag hållit på och frusit in och tinat och värmt upp och hällt bröstmjölk i iskuber. Hela frysen var full och allt var daterat. Jag lade den nyaste mjölken överst och tog ut och tinade den äldsta från botten. Sedan portionerade jag upp mjölkkuberna i olika behållare, så att det skulle täcka dagens alla mål. Och skulle vi gå ut, packade jag ner det som behövdes i en kylväska. ”Du borde verkligen starta en blogg”, sa Lisa. ”Det behövs fler pappor som bloggar”. ”Ja, det borde jag”, sade jag. ”Jag skulle ha väldigt mycket att säga”, fortsatte jag sturskt. ”Korvasbloggen skulle den heta.”

Sedan gick Korvas och jag iväg för att möta min syster. På vägen tänkte jag lite på bloggen, men visste nog innerst inne att det inte skulle bli någonting av med det. Precis som med så många andra av mina projekt, så skulle även det här rinna ut i sanden.

Men när vi kom hem igen, hade Lisa redan registrerat Korvasbloggen på Aftonbladet.

Idag hade Molly sin första skoldag och Korvas sin andra dag på dagis. Vi åt frukost alla tre, havregrynsgröt i vanlig ordning med Daniels hemmalagade äppelmos. Jag och Korvas begav oss snart med glatt mod till förskolan, men bara efter en timme eller två ville jag ta mitt barn och fly. Jag kände hur snabbt pulsen steg och hur stressad jag blev av allt stoj, kastande och revirförklarande. När vissa började prata bebisspråk med mitt barn ville jag skrika rakt ut – SLUTA PRATA TILL MITT BARN SOM ATT HON ÄR EN IDIOT!

Det gjorde jag givetvis inte utan jag bet ihop och påminde mig själv om att det här är bra för Korvas. Hon måste lära sig interagera med andra barn istället för att som nu, dra till reträtt när de söker kontakt. Hon måste lära sig umgås och samsas med såväl dumma som snälla och våga stå på sig.

Efter idag vill jag ändå helst gå och knacka dörr i hela Vasastan efter det där dagiset där jag tycker om alla barn och alla föräldrar. Ett dagis där inga barn skriker, där barnen inte kastar tallrikarna, där alla är snälla och där personalen är genusmedvetna.

Vi fick ju en plats på ett litet, hemtrevligt och mysigt föräldrakooperativ, men bytte i sista stund när vi fick en plats på det kommunala dagiset i närheten. Det kommunala dagiset är väldigt mycket större och massor av fler barn, men för mig var det från början väldigt viktigt med ett kommunalt dagis. När det ett tag verkade som vi inte fick någon plats var jag beredd att släppa mina principer, men nu blev det som det var tänkt från början.

Den privata förskolan hade, likt de flesta privata, sämre öppettider och krav på att föräldrarna skulle vara personaljour ett par gånger per termin. Men det är det här med allt kortare öppettider som förbryllar mig mest. Hur kan det vara möjligt för alla familjer att lämna sina barn kl. 9 och hämta dem redan kl. 15?

Det har blivit allt fulare att ha sina barn på dagis och en känsla av skam om barnen faktiskt måste vara där en hel arbetsdag. Den privata förskolan som vi först fick plats på öppnade 7.30 och stängde 16.30. De sa att det eventuellt gick att ha längre öppettider, men då skulle det innebära mindre personal under utsatta tider. Jag vet inte om jag skulle ha det modet som krävs för att vara den föräldern som kräver det och sedan får bära hundhuvudet.

Jag känner ändå en trygghet i att Korvas ska gå ett kommunalt dagis och jag känner mig trygg i att jag har rätten att kräva vissa saker, som t.ex. öppettider, att Korvas kommer lära sig göra en kullerbytta och att hon kommer kunna skilja på en clementin, nektarin och ett plommon.

Det kommer bli bra… och kanske kan man kräva pengarna tillbaka om hon aldrig lär sig göra en kullerbytta?

Idag kommer min Fina befinna sig på inspelning ute på tivolifältet och idag är hans födelsedag. Jag tänkte att idag om någon dag passar det att bra att deklarera min kärlek till min älskade.

Jag fick min dotter Molly redan när jag var sexton och nu flera år senare vågar jag säga att det till stor del handlade om att jag (likt de flesta tonårsföräldrar) sökte efter en familj, efter att bli älskad och behövd. Men som Daniel har skrivit tidigare så blir man inte lyckligare av att få barn, man blir förälder och jag kan bara instämma. Nu gick allt bra och även om Molly kan ha en dagsform av ett förpubertalt monster är jag galet stolt över den fantastiskt intelligenta och fina person hon är.

Molly har ett raffinerat sinne för humor och redan från början har Daniel och Molly skapat olika produktioner i alla dess olika former, en av de första var den här: http://www.youtube.com/watch?v=f4kA2yA-JTM

Precis innan jag träffade Daniel genom att vinka till andra sidan gatan trivdes jag med livet mer än någonsin förr. Det tråkiga kunde jag lätt förvandla till romantik och det roliga, ja det var roligt. Min familj kändes komplett med bara mig och Molly. Inför framtiden hade jag ändå förberett en lista med ett antal punkter som skulle uppfyllas om det någonsin skulle vara aktuellt med ett längre förhållande igen. Bland annat skulle mannen uppfylla krav som en egen lägenhet i samma kvarter, ha en stor och rak näsa, ett vackert kroppsspråk, vara självständig och självförsörjande, ha bott hemifrån ett par år och tycka om att vara ensam. Helt orimliga krav, men Daniel visade sig vara mannen som jag skrev min lista efter.  

Att tänka på hur jag och Daniel träffades får mig fortfarande varm i hela kroppen, men omställningen var inte helt enkel. Jag la (lägger) mycket prestige i min självständighet och för Molly har det onekligen varit omtumlande att flytta och få syskon. Snart var det ändå tydligt att jag hade haft turen att träffa en person som förgyller mitt liv på så många olika sätt. Mitt vardagsliv är lättare, jag har någon att dela glädje med, hämta kraft hos när dörrarna smäller av hormonilska och jag känner att jag självklar och älskad. Det är svårt att veta exakt vad det är som gör att man känner att man har träffat den som man vill leva med. Jag kan bara ana, vad det är som avgör, att just idag finns det inget i hela världen som skulle få mig att sluta älska Daniel och vara hans kvinna.

Jag har nyligen blivit fascinerad av ungdomskärlek, det vackra i två utspökade, men ändå oförstörda tonåringar som hånglar ogenerat på tunnelbanan. Jag brukar iaktta dem när jag ser dem och förmodligen håller jag kvar blicken olämpligt länge, men det är för att just den synen får mig att längta efter och sakna Daniel. Nu är tiden knapp och den lediga tid man har från vardagen och fina Korvas fylls snabbt upp av egna projekt man både vill och behöver göra.

Även om jag drömmer om tider då vi kan göra saker tillsammans igen, drömma och agera i stunden så vet jag att jag blir lycklig och kär när jag ser Daniel gå upp i varv för nått vansinnesprojekt eller har varit ute till klockan sju och luktar illa, men är lika glad för det. Jag vet också att jag älskar Daniel så mycket för att jag får vara fri!