Inlägg av Daniel

En godnattsaga för pappa

av Daniel

När jag skulle vila med Korvas idag var det jag och inte hon som var tröttast. Först visade hon tecken på trötthet, men när vi skulle varva ner med lite läsning blev hon bara piggare och piggare. Vi läste om Barbapappa som var på jakt efter en tjej och reste land och rike runt för att hitta en Barbamamma. Jag kämpade mig igenom sidorna och tänkte att nu får hon snart somna för jag kan inte hålla uppe ögonen så mycket längre till.

Plötsligt ryckte jag till och förstod att jag hade somnat och Korvas låg inte längre kvar på min arm. Hon hade flyttat sig en liten bit bort på sängen och satt där själv och läste fortsättningen av boken. Jag antar att hennes nyfikenhet över hur berättelsen slutade inte försvann, bara för att sagoberättaren inte längre var med henne. Jag lade henne bredvid mig igen och gjorde ett nytt försök, men det dröjde inte många sekunder innan samma sak hände igen. Denna gång vaknade jag av att hon drog mig i näsan.

Nu fick jag sätta mig upp helt för att inte somna igen och tänkte att så här kan det ju inte fortsätta. Vem som helst kan ju räkna ut att om jag skriver inlägg i Korvasbloggen klockan halv fyra på morgnarna och blir så trött att jag somnar när Korvas är vaken, kommer jag snart inte ha någonting att skriva om.

Ovanligt stark bebis

av Daniel

Pappa var hemma hos oss häromdagen och vid middagsbordet, efter att Korvas hade gått och lagt sig, pratade vi först lite om henne och sedan började pappa berätta om hur jag var som bebis. Det känns alltid lite konstigt när någon pratar om hur man var under en tid som man själv inte minns. Man får liksom ingen chans att försvara sig och har ingen möjlighet att ifrågasätta sanningshalten i historierna. Lyckligtvis är det ytterst ovanligt bland föräldrar att kritisera och baktala sina bebisar. Och ännu ovanligare är det med föräldrar som baktalar sina bebisar mer än trettio år senare, men likväl känns det alltid lite konstigt.

När föräldrar berättar om hur deras vuxna barn var som bebisar brukar deras historier snarare tangera gränsen till skryt. Och det är ju fint på något sätt, en sorts hyllning till ens person. Jag säker på att jag en dag kommer att skryta om hur bra Korvas var på att sova. Och så kommer jag att berätta att man bara kunde säga åt henne att krypa iväg och hämta en bok och sätta sig i soffan och läsa, och så gjorde hon det. Och jag kommer att berätta det som om det hörde till vanligheterna, även om det aldrig skulle hända igen.

Min pappa valde att skryta om hur ovanligt stark jag var som bebis, och hur sällan jag grät när jag slog mig. Det framgick inte om jag var kapabel till att lyfta stora tunga föremål, eller om jag använde min ovanliga styrka till att hjälpa andra bebisar i knipa. Nej, kontentan tycktes vara att jag var stark, därför att jag inte grät.

Jag är besviken. När jag var liten brukade pappa berätta de mest fantasifulla sagor man kan tänka sig, innan jag skulle sova. Och nu kommer han dragandes med att jag var en stark bebis!? Jag är besviken och vill att han till nästa gång vi ses rotar fram någonting bättre. Han får krydda bäst han vill, men det måste vara någonting som gör mig betydligt mer speciell. Kanske tittade jag upp i luften vid något tillfälle, när jag var liten. Då skulle han kunna säga att jag intresserade mig för världsrymden och att jag tycktes förstå hur allting hängde ihop. Jag vet inte, det är inte min sak att hitta på historien om min tidiga barndom.

Men stark bebis, det duger inte.

 

Fallenhet för fallos

av Daniel

Vi är stränga tycker Fisen, mycket strängare än alla andras föräldrar, säger hon. Hon måste till exempel diska och laga mat en gång i veckan och det är hon den enda i klassen som måste göra. Så säger hon i alla fall, men man kan inte vara säker, för hennes statistiska underlag tenderar i många fall att vara rätt klena, när man väl undersöker dem. Hur som helst är det nog inte särskilt många i klassen som måste laga mat. Men hur orättvist det än må vara så känner man onekligen en viss tillfredställelse när hon ibland, med en smått föraktfull ton, säger saker som att den och den i klassen inte ens kan koka ris. Hon har nog en idé om att vi är lata och vill slippa laga mat och därför tvingar henne. Det här med att det skulle ha med uppfostran att göra tror hon nog inte alls på, helt omedveten om att det ofta krävs en betydligt större kraftansträngning att få henne att laga en måltid, än att laga den själv.

Men hon har också sagt vid några tillfällen att vi har roligare humor än många andra föräldrar. Vi uppskattar till exempel gasballongskämt (när man suger i sig helium och pratar med pipig röst) och snoppskämt med mat. Det är det många andra föräldrar som inte har vett att uppskatta, säger hon. Och det ska erkännas, att vi i den här familjen sällan låter en avlång grönsak gå till hackning, innan vi har prövat hur den ter sig som snopp.

Jag har aldrig varit särskilt road av snoppskämt i allmänhet, men det är någonting med just mat som gör det enormt kul. För några år sedan skulle jag och ett par vänner tillbringa en kväll på landet tillsammans. Vi skulle ha en riktig frossarmiddag och handlade därför en massa mat på vägen dit. När vi kom fram till kassan, i den stora matvarubutiken, var det jag som packade upp ur kundvagnen. En av mina vänner stod framme vid kassörskan och den andra stod längst bort vid bandet, redo att packa ner maten i kassar. Precis när jag skulle börja plocka upp ur vagnen, fick jag den fantastiska idén att jag skulle lägga upp varorna som snoppar. Så istället för att lägga två gurkor för sig och fyra tomater för sig, så la jag upp en gurka i taget, tillsammans med två tomater, vid roten av gurkan så att säga. Oerhört barnsligt och oerhört roligt. Uppackningen blev som en sorts tetris, där det gällde att vara kreativ och snabbt avgöra vilka matvaror som bäst passade ihop med varandra. Vissa kombinationer blev helt klart bättre än andra, bland annat upplevde jag att en fläskfilé och två lökar blev en total succé. Men när temat väl var etablerat kunde man komma undan med betydligt sämre kombinationer, som en liggande petflaska och två sillburkar.

Glädjen förstärktes enormt mycket av att det var min vän och inte jag som var tvungen att se kassörskan i ögonen, när den ena matsnoppen efter den andra kom åkande på bandet. Med rodnande kinder och ett förläget leende stod han och hoppades att vagnen snart skulle vara tom.

Med detta som bakgrund kan man säkert förstå att det är med stor stolthet som jag ser hur kreativt min fina styvdotter tar sig an matlagningen.

mollymedmajskolv.jpg

Utegångsförbudet

av Daniel

Fisen hade utegångsförbud igår, utan att veta om det. Det tar liksom udden av ett förbud när den berörda inte känner till det. Hon har varit riktigt fin den senaste tiden och verkat ganska glad, men i förrgår var hon ett monster och uppkäftig som fan, så själva förbudet var sannerligen på sin plats. Hennes bästa vän var här och sov över och i vänners närhet lägger hon sig ofta till med en extra tuff och överspelad tonårsfasad. Då spelar hon teater med betydligt större inlevelse, än hon gör när hon går på sin riktiga teater. Men den ska hon sluta med, säger hon. Den riktiga teatern alltså, tonårsteatern har hon nog inte för avsikt att lägga ner på ett bra tag. Speciellt som hon inte ens har blivit tonåring, i dess bokstavliga bemärkelse, än (”Men hallå, kan ni sluta säga att jag är elva, jag är snart tooolv!”). Det är synd (på den riktiga teatern), för hon har rätt mycket teaterblod i sig, men hon vågar inte ta den på allvar. Den passar inte in i hennes tuffa stil.

Tvisten uppstod därför att de inte gick och la sig när de skulle och för att de förde ett förbannat oväsen. Lisa skulle jobba på fredagen och låg och sov (eller försökte sova) och flickorna skulle lägga sig klockan två, hade vi sagt. När klockan var tjugo i två hördes deras fnitter och rop i hela lägenheten och utifrån gatan, genom ett öppet fönster en våning ner, där jag satt. När jag gick upp för att säga åt dem, satt de på fönsterbrädet, med vidöppna fönster och gormade och Molly blåste sig i ansiktet med hårfönen på högsta hastighet. Jag vet inte om hon skulle svalka sig, eller värma sig, eller vad det nu var. ”Ni måste vara mycket tystare, det hörs jättemycket ut på gatan och om tjugo minuter är det läggdags”, sade jag. ”Vaaaaaaa, måste vi sova klockan två!?”, sade Molly, som om det var chockerande nyheter och som om det vore helt befängt att tycka att två elvaåringar skulle gå och lägga sig klockan två, en vardag. Jag sa att de kunde fortsätta prata en stund, men att de måste prata tyst. Oväsendet fortsatte naturligtvis även efter att klockan hade slagit två och då skickade jag ett sms, där det stod: ”Det ska vara tyst hos er nu!”  Och då kom svaret: ”Men kom igen. Jaja”

Flickorna fortsatte att hojta och gorma och jag gick upp igen och var rätt förbannad vid det här laget. ”Jag har ju sagt att ni måste vara tysta!”, sade jag. ”Jaaaa”, sade Molly. ”Men var det då!”, sade jag. ”Men jaaaaaaaaaa, softa, klockan är bara tvååååå”, sade Molly. De satt kvar i fönstret och Fisen hade nu bytt hårfönen mot en munspray, som hon satt och sprayade sig febrilt i munnen med, samtidigt som hon pratade. Hon såg ut som en komplett idiot och under den korta mening hon uttalade hann hon spraya sig i munnen flera gånger. Ungefär såhär: ”Men jaaaaaaaaaaaa (spray), softa (spray), klockan är bara (spray) tvåååååå (spray). Jag ska inte ge ord för de tankar reptilhjärnan hade då, men en ledtråd kan vara att dessa tankar, omvandlade i handling, hade varit straffbara. ”Ja, klockan är bara två, men ni är elva år och det är vardag och Lisa försöker sova några meter härifrån och ni hörs jättemycket ut på gatan och alla är inte lediga imorgon!”, sade jag.

Sedan var det ganska tyst i några minuter innan det satte igång igen och Fisen började spela ganska högt på sin gitarr. Jag sa inte åt dem fler gånger, de sket ju fullständigt i det ändå. Istället satt jag och uttalade förbannelser över dem, och funderade ut lämpliga straff. Det verkar nämligen vara det enda som biter. Ett målande exempel är när Molly konsekvent ”glömde” sitt dricksglas, under ett års tid. Tanken är att hon ska diska det tillsammans med sin tallrik, efter middagen.  Det var uppenbart att hon medvetet sket i glaset för att slippa diska det, men varje gång man sa åt henne så hade hon glömt glaset. Till slut upplyste jag henne om att nästa gång hon ”glömmer” glaset, får hon ta hela disken, och sedan den dagen har hon inte glömt glaset en enda gång, hör och häpna. Jag älskar den där lilla skiten, men ibland får hon mitt blod att börja koka.

Och så kom nästa dag och Fisen var ganska snäll, men trött efter att ha varit vaken hela natten. Lisa gick till jobbet och senare på dagen lät jag Molly gå ut och träffa kompisar ett tag, men sa att hon måste vara hemma senast fem och att det skulle vara hemmakväll för hennes del sedan. Jag uttalade det inte som något utegångsförbud, men hade ändå förväntat mig protester och försök till förhandlingar, men hon sa bara ”okey”.  Det kändes nästan lite snopet och inte mycket till straff, om hon ändå ville vara hemma. Men senare kom de, förhandlingsförsöken: ”Du, Daniel, jag vet att jag ska vara hemma ikväll, men det är en kompis därute, med sin nya kille. Asså, det är bara ute på gården, kan inte jag få gå ut och träffa dem en liten stund?” ”Nej”, sade jag, ”du ska vara hemma ikväll”. ”Men får jag inte ens gå ut på gården?”, undrade Molly. ”Nej, därför att du sket fullständigt i vad jag sa igår och så var du dessutom sjukt otrevlig, så du får stanna inne ikväll”, sade jag. Och nu blev rådjursögonen fuktiga och hon gick besviken tillbaka upp på rummet. Efter ett litet tag kom hon ner igen och frågade om hennes kompisar fick komma upp istället. ”Nix”, svarade jag. Den här gången var hon rätt arg när hon gick upp igen och mumlade något som jag inte hörde.

Men jag är säker på att det var ord, som omvandlade i handling, hade varit straffbara.

 

 

Revisor eller bokmal

av Daniel

IMG_6319.JPG

Jag har inte bestämt mig för om jag tycker om att dela upp tiden i olika perioder eller inte. Egentligen flyter ju allting ihop, utan att ha en början eller ett slut, men samtidigt kan det finnas en poäng med att summera ihop en rad händelser till en period, för att ge händelserna mer tyngd. Och den senaste veckans händelser med Korvas, förtjänar att sammanfattas till en fantastisk period. Det är otroligt mycket som händer på kommunikationsplanet nu. Hon härmar och konverserar och förstår enormt mycket mer än för ett par veckor sedan.

Hon har varit på strålande humör idag, sånär som på den sista halvtimmen före läggdags. Stora delar av dagen har hon suttit för sig själv och pysslat med olika saker. Hon har staplat upp föremål bredvid och på katten och hon har pratat i lugn och stillsam ton om ditten och datten. Även idag bankade hon lite på Ahlgren, med ett gosedjur, och jag sa till henne att hon måste klappa försiktigt och demonstrerade på mig själv, genom att stryka försiktigt med handen mot kinden. Det resulterade i att hon började stryka försiktig med handen mot sin egen kind en stund, innan hon gav katten en ny omgång med mjukisdjuret.

Hon finner stort nöje i att själv försöka ta på sig ett par glasögon av mindre modell, som hon för bara någon vecka sedan vägrade ha någonting att göra med. Det har gått upp för henne att vi tycker att det är roligt när hon har dem på sig och nuförtiden gör hon både ett och annat för att locka till sig ett skratt. Och när man blinkar mot henne med ena ögat, blinkar hon tillbaka flera gånger med båda ögonen och kombinerar det med ett förtjusande grimasliknande leende.

Men det största kommunikationsrelaterade genombrottet skedde när jag bläddrade igenom min bokföring, som Korvas och jag var och hämtade hos revisorn, tidigare under dagen. Jag satt i fåtöljen och Korvas hängde över mitt ben och följde roat med, när jag vände bladen. Efter ett tag frågade jag henne: ”Ska du inte hitta på någonting själv istället? Kan du inte ta med dig en bok och sätta dig i soffan och läsa lite? Gör det Korvas, sätt dig i soffan och läs en bok.” När hon strax därpå lämnade platsen bredvid mig, hade jag inte en tanke på att hon skulle göra som jag hade föreslagit, men när jag tittade upp såg jag hur hon hämtade två böcker från hyllan, kravlade upp i soffan och satte sig och läste. Om det inte hade funnits ytterligare ett ögonvittne, i vår inneboende Sverker, vet jag inte om jag hade trott på det själv.IMG_6303.JPG

Utöver den stolthet och glädje jag kände, över att hon faktiskt förstod vad jag sa, blev jag både lättad och förtjust över att mitt fantastiska barn föredrar en god bok, framför att gå igenom sin pappas bokföring.

Ta katten å köra

av Daniel

IMG_6273.JPG

Med handen på hjärtat, hur många katter känner ni till som låter små barn köra med bilar på dem? Antingen är Ahlgren helt störd, eller så njuter hon bara av sällskap, oavsett i vilken form det kommer. Det ena behöver ju förstås inte utesluta det andra. Faktum är att hon med största sannolikhet är helt störd och njuter av sällskap, oavsett i vilken form det kommer. Men Korvas är rätt försiktig och lyssnar faktiskt på vad man säger, ibland. När hennes klappande på katten övergick till bankande sa jag, med ganska barsk ton, att hon måste vara snäll mot katten och klappa försiktigt och då gjorde hon som jag sa.  På det hela taget lyssnar hon ganska mycket och det verkar som om hon gillar när man ber henne utföra någonting. Vad som helst egentligen, bara hon får känna sig nyttig. Att klappa en katt försiktigt är ett uppdrag så gott som något.

Det kan vara ett bra knep att ta till när hon är grinig, att be henne göra någonting. ”Var är bollen Korvas?” kan man fråga och då blir hon fullt fokuserad på att lokalisera bollen för att sedan säga ”där”, när hon har hittat den. Och då ber man henne hämta den och så är allt frid och fröjd en liten stund.

Idag stod hon och hängde över mig, när jag satt i fåtöljen, och pekade vilt med fingret på någonting på bordet och sa ”där”, som hon gör när hon vill ha någonting. Jag lyfte upp det ena föremålet efter det andra för att ta reda på vilket hon menade. Till slut förstod jag att det var kaffekoppen hon ville åt. Jag försökte säga ”blä”, som jag gör när hon försöker äta kattmat eller någonting annat äckligt, för att hon skulle förstå att det inte var gott. Men eftersom jag drack själv ur den hela tiden, upplevde hon mina budskap som dubbla och gav sig inte. Då satte jag koppen till näsan och tog ett djupt andetag och grimaserade överdrivet och sa ”huäääääblläääääuuuuäh” och det tyckte hon var hysteriskt roligt. Så fort jag tog bort koppen ville hon föra den tillbaka till min näsa för att jag skulle göra samma sak igen och så skrattade hon igen. Efter ungefär femton gånger ville jag inte göra det mer och då blev hon hysterisk. Ögonen blev röda och tårarna rann.

Då frågade jag ”var är Korvas navel?” och hon tystnade tvärt och böjde ner huvudet och började rulla upp tröjan. Sen satte hon sitt lilla finger mitt på naveln och utbrast ”där”.

 

 

Dagisångest

av Daniel

Vi hade ju hittat ett dagis som kändes mysigt och accepterat att vi inte hade någon chans på vårt förstahandsval. Vi låg på plats sextiofem hur länge som helst och det rörde sig knappt framåt. Men så häromdagen damp det plötsligt ner ett brev i brevlådan, där det stod att vi har fått en plats i alla fall, på förstahandsvalet. Ett kommunalt dagis.

Vi var tvungna att svara igår och fick vända och vrida på argumenten. Vilket dagis skulle vi ta? Lisa jobbade och vi bestämde att vi skulle fundera i en timme på var sitt håll och sedan höras på telefon igen och säga ”ett, två, tre” och sedan vilket dagis vi tyckte att Korvas skulle gå på. Och om vi hade olika förslag så skulle vi fundera i en timme till och göra samma sak igen. ”Ett, två tre”, det låter som en lek, eller ett spel. Korvas framtid stod och vägde med det här beslutet och vi var beredda att spela om det! Det kan i framtiden mycket väl visa sig att det vi i själva verket sa var ”ett, två, tre, nu ska vi sätta dig på ett dagis där du inte kommer att få en enda vän”. Det är inte omöjligt, sånt vet man inte i förväg. Man vet ingenting i förväg. Man vet ingenting i efterhand heller, i och för sig. Blir det bra, så kunde det ju fortfarande ha blivit ännu bättre på det andra stället. Man vet alltså ingenting och hur ska man kunna grunda ett beslut på det? På ingenting?

Öppettiderna fick spela en stor roll. Jag jobbar ju lite hipp som happ och Lisa vet vi inte vad hon kommer att ha för jobb, när det är dags för Korvasson att börja på dagis. Det privata dagiset, där hon redan hade en plats har bara öppet åtta till fem och det kommunala dagiset har öppet halv sju till halv sju. Det är stor skillnad om man inte vill lita till att det finns någon vänlig vän eller släkting, som kan hämta henne om man skulle behöva jobba då. Det som talade för det privata var att det är litet och att vi har sett det och tyckte att det var mysigt. Men vad är det egentligen vi har sett? Vi har sett mysiga rum och bilder på barn på väggarna. Vi har inte träffat någon i personalen, förutom föreståndaren, och vi har inte sett några lekande barn. Då var de på utflykt. Men det kommunala dagiset, å andra sidan, gavs det inte tillfälle att se överhuvudtaget innan vi var tvungna att svara. Det enda vi visste var att det har fått goda ”recensioner” och att det var toppen när Molly gick där en gång i tiden. Egentligen är det den enda tillförlitliga informationen man kan få. Tummen upp från ett tidigare dagisbarn väger ju enormt mycket tyngre än ett omdöme från nån gammal gubbe från skolnämnden (eller vilka de är)som varit där på inspektion.

Öppettiderna, Mollys omdöme och att de hade genusarbete på agendan fick oss att tillslut välja det kommunala dagiset. Vi träffades på ett kafé för att fylla i papprena. Efter ett tag vaknade Korvas och var på skitdåligt humör och skrek som en galning. Samtidigt började det ösregna utanför, så det kändes som ett dåligt tillfälle att gå därifrån. Men av respekt för de andra gästerna löste vi av varandra med att stå utanför, under en markis, med Korvas.

Det droppade kraftigt från markisen och det tyckte Korvas om, det fick tyst på henne. Men så fort man gick in började hon skrika igen. Då passade jag på att tvätta hennes enormt skitiga fötter, med droppvattnet från markisen.

Middagsegenheter

av Daniel

IMG_6217.JPG

Korvas säger ”ahhh”, när hon har druckit. Det har liksom blivit det väsentliga med själva drickandet. Vattnet är sekundärt, ett nödvändigt ont. Hon lyser upp och ser stolt ut, som om hon har utfört någonting storartat, efter att hon har sagt det. Inte alltför sällan sätter hon i halsen, därför att hon har så bråttom med att säga ”ahhh”, att hon inte hinner svälja ordentligt. Då börjar hon hosta och blir röd i ögonen och ahhh:et blir kvävt och inte alls storslaget. Då måste hon börja om direkt. Skulle hon tvingas välja mellan ahhh:et och vattnet, är jag övertygad om att hon skulle välja bort det senare. Men hon vet att de hör ihop, ahhh:et och vattnet. Man kan liksom inte bara säga ”ahhh”, sådär utan vidare, utan att ha druckit innan. Det vore helt poänglöst och det förstår hon mycket väl. Men jag är säker på att ahhh:et har bidragit till att hon dricker mer än hon egentligen vill, och det är ju bra. Att dricka mer vatten än man vill är alltid bra, för vatten är bra mot allt. Alla säger alltid ”drick mycket vatten” eller ”du måste dricka mer vatten”, oavsett vad man har för besvär. Och om man mår jättebra och är pigg och frisk som en nötkärna, så bör man ändå alltid dricka mer vatten. Jag hoppas verkligen att vi inte har blivit lurade i alla dessa år, för i så fall är jag säker på att många fler än jag har bälgat i sig tonvis med vatten helt i onödan. Och det vore upprörande, inte minst ur ett miljöperspektiv.

Och så är det det här med skeden. Det har varit ett krav från Korvas sida, en tid nu, att hon måste hålla i en egen sked, medan man matar henne med en annan. Ofta har hon bara suttit och pickat med den i tallriken, men då och då har hon lyckats pricka munnen med skeden, med något envist litet riskorn på, som stått pall mot den våldsamma färden och lyckats klamra sig fast, och då har hon blivit oerhört belåten. På det sättet har det hållit på och hon har gradvis blivit bättre och fått med sig mer och mer mat till munnen. Men så plötsligt en dag vände hon på skeden, så att hon höll i den skålformade delen och lät istället skaftet bli den del man pickar i tallriken med. Jag vet inte varför, men från och med den stunden är det otänkbart för henne att hålla skeden på något annat sätt. Den ska vara så, det är så den ligger bäst i handen. Och varje försök att vända på den är förgäves. Hon blir irriterad och undrar varför man rycker i hennes sked och så vänder hon tillbaka den och fortsätter att picka i tallriken.

Sen tar hon stora nävar mat från tallriken och lägger på bordet, så att det blir otroligt geggigt runt hennes plats. Jag har läst i en bok om barn att det är bra för deras utveckling, att känna på och kladda med maten. ”Ja, men det förstår jag inte alls vad det skulle vara bra för”, säger Lisa, som blir oerhört stressad av allt kladd. Och jag säger att jag håller med och att det är precis som med talet. Varför ska de hålla på att pladdra och jollra och säga en massa saker som inte betyder någonting? Vad skulle det vara bra för? Men då säger Lisa att jag är dum.

”Men åh, du är så jävla dum”, säger hon.

Prickig Korvas

av Daniel

Korvas har stora röda prickar på kroppen. De har suttit där i drygt en vecka och gått lite upp och ner i storlek, men de verkar inte bekomma henne det minsta. Vi har gissat att det skulle kunna bero på alltifrån värmen till någonting hon har ätit. Det finns inte mycket information om prickar på nätet heller, det här med prickar är svåra grejer. Det står att det kan vara nässelutslag, men så står det också att man kan få nässelutslag av i princip vad som helst. Och att det ibland kan vara farligt, men oftast inte.

För att försäkra oss om att det inte var någonting farligt, tog jag henne till den öppna mottagningen på BVC idag. Det var ett ganska meningslöst besök, i alla fall ur ett medicinskt perspektiv. Barnmorskan satt och gissade och gissade, på ungefär samma sätt och på ungefär samma saker som vi redan hade gissat på. Det här med prickars uppkomst är som sagt inga lätta grejer. Men hon kunde inte se att det fanns någon anledning till oro, och det måste betraktas som den stora behållningen av besöket. Ur ett medicinskt perspektiv.

Ur ett vardagsperspektiv hade besöket betydligt mer att erbjuda. I väntrummet hittade Korvas en stor plastboll, som hon blev otroligt förtjust i. Vi rullade och studsade den mellan oss en lång stund, vilket gav utlopp för många glada skratt och fick oss att nästan glömma var vi var någonstans och varför. Så när barnmorskan ropade in oss, blev vi nästan besvikna. Eller, jag blev nästan besviken, Korvas blev helt säkert besviken. Jag var ju den enda av oss som visste varför vi var där och att vi faktiskt hade ett ärende. Korvas hade ingen som helst lust att avbryta en rolig lek för att bli ryckt och dragen i, av en främling. Speciellt obehagligt är det när man ska mäta hennes längd, och man måste hålla i och dra i hennes huvud, medan barnmorskan drar i hennes ben. Jag tror att vem som helst (även de bollrädda) föredrar att studsa en boll fram och tillbaka, framför att med våld bli dragen i benen av en främling och i huvudet, av sin egen far.

Korvas är inte bollrädd, hon tycker väldigt mycket om bollar. Jag tror att de allra flesta tycker att det är roligt med bollar från början, men sedan är det beklagligt nog så att många fler killar än tjejer uppmuntras till lekar med boll. Det är väldigt synd, för bollar är bra. Man behöver inte vara sportintresserad för att ha nöje av en boll. Den är rund och rullar och det räcker.

På vägen ut gick vi förbi ett stort akvarium och Korvassons ögon blev stora som tefat. Jag drog fram en stol och satte Korvas i mitt knä och så tittade vi på fiskarna, i säkert tjugo minuter. Hon följde dem med fingret, där de simmade omkring i cirklar, med sina gapande munnar. Och hon såg med andlös spänning på hur de skopade upp grus från botten med munnen, och gurglade runt med det en stund, tills de hade fått i sig vad det nu är de vill åt, för att sedan snärtigt spotta ut gruset igen. Hon var helt tyst, sånär som på en och annan viskning, när något extra uppseendeväckande tilldrog sig, då hon ville försäkra sig om att även jag såg. Och jag älskar de där stunderna, då vi sitter nära tillsammans, helt koncentrerade med långsamma andetag och tunga avslappnade kroppar.

Vi satt lite i vägen för de som skulle passera, så att de fick ta en liten, liten extrasväng för att komma förbi, vilket resulterade i en och annan irriterad blick och en och annan harkling, men det sket vi fullständigt i.

För när Korvasson och jag kollar på fiskar, kan sjuklingarna harkla sig bäst fan de vill.

Festprissen och sjusovaren

av Daniel

Korvas har varit i det närmaste bakfull idag. Hon drack naturligtvis ingenting igår, men hon var uppe väldigt sent och idag har hon fått betala priset för allt festande. Hon har varit tjurig helt enkelt. Trött och tjurig.

I förrgår var vi borta på en fest i närheten av Vätö och när vi skulle natta Korvasson, somnade hon in lika fint, i den lånade resesängen, som om vi hade varit hemma. Sedan gick vi iväg, med babyradion i handen, till festen en bit bort. När vi kom tillbaka ställde vi givetvis inga klockor. Varför skulle vi göra det? Att ställa en väckarklocka på ringning på en tidig tid, när man är ledig och sover i anslutning till ett rum med ett litet barn i, känns bara idiotiskt. De små barnen brukar ju vara effektivare än tuppen själv och ringa både högre och tidigare än de flesta väckarklockor. Snarare hoppas man att barnet i fråga ska ta sig en liten sovmorgon, så att man själv får en chans att vila upp sig lite.

Vi vaknade kvart i tolv, av att Korvas satt och pratade i sin säng. Kvart i tolv! Jag trodde inte att det fanns något litet barn i hela världen som kunde ligga och dra sig till kvart i tolv. Vi flög upp ur sängen, när vi hade sett hur mycket klockan var och vi kände oss som usla föräldrar. ”Hon måste få mat!”, utbrast Lisa, på ett sätt som om det handlade om sekunder innan Korvas skulle svälta ihjäl. Men ett gladare barn har man sällan skådat. Hon var utvilad och på ett alldeles strålande humör.

När vi kom till stan igen var vi bara hemma och vände innan vi begav oss till en middagsbjudning. Där hade vi ingen resesäng att lägga den otroligt pigga Korvas i och hon ville inte, till något pris, gå och sova. Trots många läggningsförsök, var hon glad och uppspelt ända fram till midnatt, då hon slutligen däckade på soffan.

Imorse vaknade hon i hyfsat normal tid, men märkbart tagen av allt festande. Och så kan det vara med festprissar och sjusovare, att när de väl måste gå tillbaka till sina vardagsrutiner, så blir de tjuriga och jävliga.

Sida 93 av 118