Hon var lite avvaktande när vi kom in i hallen i lägenheten i stan, som om hon hade trott att vi inte skulle tillbaka hit. Fyra fem dagar kanske räcker för ett litet barn för att det ska tro att den nya platsen är permanent. Korvas kanske precis hade accepterat att hon bodde på en ö, när det plötsligt var dags att åka hem igen.

Men väl inne i vardagsrummet fick hon syn på några av sina leksaker. En boll, en mjukiselefant och en mjukisbjörn och plötsligt fick hon en otrolig massa energi och började prata i ett och krypa fram och tillbaka mellan mig och Lisa. Hon samlade alla sakerna i soffan, där Lisa satt och så tog hon med sig en leksak och kröp bort till fåtöljen där jag satt och visade upp den för mig. Sedan kröp hon tillbaka och bytte leksak och gjorde samma sak igen. Detta höll hon på med i evigheter, samtidigt som hon babblade nonstop. Till slut fick leksakerna vara och så började hon, så fort hon kunde, krypa fram och tillbaka på mattan. Två meter framåt och så en tvär vändning och så två meter tillbaka. Hon såg lite ut som hundar ofta gör, efter att de precis har badat. De kommer upp, skakar av sig vattnet och blir sedan helt vilda och uppspelta.

Senare i sovrummet, pekade hon på allt hon kände igen och sa ”titta”. Och efter godnattsagan lade hon sig leende under täcket i spjällsängen och somnade inom kort.

Jag tror att hon blev glad över att hennes hem fanns kvar.

Korvas hade en fästing idag, den fjärde någonsin. Fästingen måste vara den mest onödiga insekt som lever på vår jord. Finns det någon annan levande varelse som är beroende av fästingar? Jag tror inte det. Jag tror att om man utrotade alla fästingar i världen så skulle det inte röra något annat djur i ryggen, de skulle förmodligen inte ens märka att de var borta. Nej, de är helt överflödiga och onödiga, men ändå kryllar det av dem. De kryper omkring i miljontal som om de härskade på planeten. Dessutom är de äckliga och sprider otäcka sjukdomar som kan ge men för livet. Och att få men för livet för att man har blivit biten av världens mest onödiga insekt vore onekligen höjden av tragik.

Jag ska ta sprutan, det har jag lovat mig själv (i ett par år). Tydligen kan små barn inte få TBE, så Korvas kan skatta sig lycklig som slipper nålen på ett tag. Borelia däremot, kan hon ju få precis som alla andra. Det är tur att det är så otroligt lätt att märka minsta lilla svarta prick på hennes lena, vita och prickfria kropp. Först tror man att det är ett födelsemärke, men sedan kommer man på att hon faktiskt inte har några födelsemärken och så kikar man på pricken på nära håll och då visar det sig att det sitter en liten smittspridande jävel och suger ut min hennes fina blod. Fästingen borde vara det ultimata beviset på att gud inte finns.

Jag har en vän som kastar bort dyrbar tid på att debattera frågan om guds existens på ett forum på nätet. Han skulle så enkelt kunna få slut på allt tjafs bara genom att ställa frågan:

Om gud nu finns, hur förklarar ni i så fall fästingen?

Vi har långa härliga frukostar här ute. Igår satt vi i nästan två timmar och åt och konverserade. I vardagen upplever jag ofta frukosten som ett nödvändigt ont. När jag bodde själv åt jag aldrig frukost, men Lisa äter alltid frukost och jag har upptäckt att man blir lite piggare av att äta på morgonen. Men det tar en stund för mig att få aptit och ofta hinner jag inte komma dit på vardagarna och då blir det att jag pressar i mig maten bara för att jag vet att det gör mig gott. Men långa frukostar i lugn och ro är fantastiska. Korvas verkar också gilla de utdragna måltiderna och hon sitter nöjt och pillar med sin mat och när vi är klara är det snart dags för hennes lunch.

Idag blev vi ensamma på ön i några timmar, då de andra åkte in till Vaxholm för att handla. Korvas och jag satt i bassängen igen och plaskade för glatta livet tills hon var alldeles blå om läpparna. Hon hade nog gärna fortsatt en stund, men jag tyckte att det verkade lämpligt att blåsa av innan hon drabbades av svåra köldskador. Och så gick jag naken från bryggan upp till huset. Jag brukar nästan aldrig gå naken, ens i mitt eget hem, men idag gick jag naken i träskor och med Korvasson i famnen. Men jag var inte helt avslappnad och kastade oroliga blickar över till ön mittemot för att se så att ingen var där och såg mig och så tänkte jag: ”Vad har det tagit åt mig egentligen? Gå omkring naken i träskor på det här viset. Tänk om någon ser mig.”

Och när vi kom in pekade Korvas på min snopp och skrattade och så gjorde hon så flera gånger och jag tänkte att nu får det vara slut på de här nakenpromenaderna. Sen lyssnade vi på Velvet Underground och Korvas satt på golvet, i sin nya fina badrock och gungade i takt med musiken.

Efter ett tag kröp hon upp till mig i soffan, där jag satt och läste, och bökade runt en stund för att sedan plötsligt slockna i mitt knä. Med sin ena hand nöp hon mig i benet lite då och då medan hon sov. Och jag kunde inte låta bli att förundras över hur fantastiskt det är att det finns en liten människa som finner trygghet i att sova i mitt knä. Jag klappade henne på pannan och läste vidare i min bok.

Och finare än så blir det inte.

Det är helt omöjligt att hålla sig vaken om nätterna här. Jag vet inte om det har med luftombytet att göra, men man blir helt däckad, de första dagarna. Igår somnade jag gång på gång med datorn i knät, när jag försökte skriva, så det blir några snabba rader nu istället.

För Korvas var det världspremiär igår på att bada i havsvatten. Havsvatten i en bassäng förvisso, men havsvatten likafullt. För Korvaspappa var det premiär att bada utomhus. Korvas började huttra ganska snabbt, men tyckte att det var väldigt roligt att sitta och plaska. Idag borde den ha värmts upp ytterligare så förhoppningsvis kan vi sitta lite längre. Och förhoppningsvis kommer jag inte att däcka lika hårt ikväll, så att jag kan skriva några rader i lugn och ro.

Ahlgren är en helt ny katt nu, om man nu kan säga så om djur. Men jag kan ju inte gärna säga att hon är en helt ny människa. Helt ny är hon hur som helst. När vi för några veckor sedan åkte ut till skärgården, för första gången i sommar, klev hon ur buren som ett vrak. En deprimerad katt som förlorat sin forna glans och sin tro på mänskligheten. Men efter bara några sekunder i den fria luften, rätade hon på ryggen och gick på höga ben med halsen sträckt och vädrade i vinden. Sedan dess har hon varit mycket gladare, även i stan. Hon har återfått sin kelighet och man kan tydligt se hur mycket bättre hon mår.

Det jag skulle komma till var dock någonting annat. Den blomkruka som Ahlgren tidigare bajsade och kissade i är en konstig kruka. Jag tyckte om hur den såg ut och vi fick den, när en vind rensades, efter att en väns farmor hade dött. Vi har en krukväxt i den men den är egentligen ämnad för någonting annat. Den är gjort i lackad metall och folk har bland annat gissat att det är en gammal mjölkkanna, men ingen har varit säker.

För några dagar sedan när jag var på väg hem, gick jag förbi en restaurang som precis skulle öppna och utanför såg jag hur en i personalen ställde fram en precis likadan kruka, vid entrén. När han var på väg in igen skyndade jag efter honom och frågade vad det var för ett föremål. Jag berättade att jag hade en likadan som jag använde som blomkruka, men inte visste vad den egentligen var till för. Han hade precis köpt två stycken själv i en antikaffär och tyckte att det var roligt att jag var så intresserad och så berättade han att det var en gammal portabel toalett.

Vi har gissat och gissat och i brist på andra uppslag använt den som blomkruka, men den enda som har vetat vad den verkligen ska användas till har varit katten.

Länge leve min vikarie och stora kärlek Lisa! Jag har talat om för henne att hon nog kommer att få hugga i en hel del i framtiden, nu när hon äntligen har debuterat som bloggvikarie. Hon spelar lite svår, men jag tror att hon har fått blodat tand nu.

I morse hann jag vara med Korvas i nästan tjugo minuter, vilket innebär att jag de tre senaste dagarna har haft nöjet att umgås med henne i sammanlagt en halvtimme. ”Vem fan är du?”, såg det ut som hon tänkte när jag plockade upp henne. Det gjorde ont ska jag säga, men nu ska jag helhjärtat ägna mig åt att återvinna hennes förtroende och ge henne oändligt mycket uppmärksamhet. De två senaste månaderna, med flera ganska intensiva jobb för min del, har gjort Korvasson till en mammagris. En jävla mammagris, känner jag mig frestad att säga, men vem kan klandra henne.

Jag blev lite försenad på morgonen, efter att ha intensivumgåtts med Korvas i ungefär fem minuter. Egentligen var jag tvungen att rusa iväg, men när jag skulle gå följde Korvasson efter mig in i hallen och när jag hade tagit på mig jackan och bara skulle in och hämta min telefon, kröp hon framför mina fötter, precis i steget, så att jag råkade sparka henne till golvet. Hon blev naturligtvis förtvivlad och jag blev helt enkelt tvungen att stanna en stund. Men även om jag stannade i några minuter måste Korvas ha undrat vad som tagit åt hennes far. Först är han borta i tre dagar i sträck och sedan kommer han hem, sparkar ner henne och går igen.

Som om det vore hans enda ärende.

(Och förresten får ni inte låta er luras, Korvas är fjorton månader gammal och ingenting annat, oavsett vad hennes mamma och min älskade vikarie än påstår.)

Korvasvikariens onsdagsrapport: Nej, det finns ingen! Så är det ofta när Daniel ska arbeta med döda myror och runda stenar. Han gick tidigt på morgonen och kommer kanske hem innan det blir ljust – om jag har tur. Tyvärr har jag inte fått någon information som jag kan vidarebefodra.

Jag kan däremot rapportera att Korvas fortfarande inte kan gå och nej, vi är inte oroliga.
Det finns mycket som Korvas enligt föräldrarsajterna ”borde” kunnat för flera månader sen, men hon arbetar inte så. På babycenter.coms hemsida kan man läsa om Din bebis utveckling och vid åtta månader berättar de hur ”din bebis kanske gör ”trick” som att kasta slängkyssar till favoritmänniskor och kan repetera sina handlingar om de beröms.” Vem kastar slängkyssar och framförallt vilka bebisar kastar slängkyssar? Ja inte gör Korvas det i allafall och inte jag heller.

Imorgon/idag blir Korvasson 15 månader och, enligt babycenters utvecklingslära, kan de flesta bebisar då ”stå själv, böja sig ner och räta på sig igen och eventuellt gå bakåt. Han eller hon säger förmodligen flera ord och lär sig fler varje dag.” Korvas kan faktiskt ingenting av det. Ibland brukar andra försöka trösta oss Korvasföräldrar, när de får veta att hon inte kan gå, med påståeendet att barn som går sent pratar mycket tidigare än andra barn. Jag vill härmed berätta att det inte är sant för Korvas pratar inte heller och nej, vi är inte oroliga över det heller.

Däremot är jag orolig för hur all barnlitteratur kommer att påverka henne. Daniel berättade om Ingrid som fått aj (?), men vad sägs om den här titeln: 

 Vad betyder det? Vad är fotografiska djur?

Korvasvikariens tisdagsrapport: Daniel har fortsatt arbeta med pappersplan, stenar och döda myror. Jag har fått rapporter om hur Daniel har jobbat hårt med att streta ut de döda myrorna han fångade in på landet så de ska bli bra på bild. Med tandpetare har Daniel försökt räta ut hopkrupna döda myror som luktar syra. Det är det man gör när man med reklam om det är någon som undrar.

I helgen var vi i skärgården och där har vi en så kallad tripptrappstol. Stolen är mindre funktionell för en Korvas om man inte har en bygel till den. Vi har köpt oss en bygel (som kostade odrägligt mycket – lika mycket som en stol med bygel på blocket), men vi glömde den givetvis hemma i stan. När vi satt och åt frukost så hände det som händer ibland. Daniel börjar prata i gåtor och man nästan ser hur det tänds en glödlampa ovanför hans huvud. Precis så där som det gör i tecknade filmer. Jag överdriver inte nu – utan hans ögon lyser upp och han tappar all kontakt med verkligheten runt omkring honom och det börjar lysa.

Jag kan bli frustrerad när han tappar tråden till sin omgiving, men oftast blir jag förälskad, om och om igen, när han tvångsmässigt måste genomföra sina tankegångar.

Den här gången löste han den erkända bygelproblematiken!

Daniel har under helgen jagat stora (döda?)myror, runda rödspräckliga stenar och vikt pappersplan. Det här arbetet kommer fortsätta ett par dagar och kan betyda att han inte hinner skriva någon blogg.

Om så är fallet har jag, Daniels vikarie, fått order om att lägga upp en bild eller två. Dessvärre upptäckte jag nyss att Daniel har kameran i sin ficka, i en studio på andra sidan staden. Det innebär att det blir en gammal bild på korvas, men den säger mer än tusen ord och den säger ganska mycket om korvaspappa Daniel.

Med vänlig hälsning, korvasvikarien

Natt igen och nu vankas det sena jobbtider i dagarna tre. Vi får se om det lämnas något utrymme till att blogga över huvud taget under dessa dagar. Kanske kan jag övertala Lisa att i alla fall lägga in någon bild ibland, så att det inte blir helt tomt. Helt tomma dagar tycker jag inte om.

Idag hade vi en riktigt solig och fin dag i skärgården. Korvas fick en gunga av en snäll typ och den gjorde succé. Men allra viktigast var den barkbit som hon fick och sedan släpade runt på, vart hon än gick.