Vi hade lite bråttom till bussen som skulle ta oss till Skeppsholmen, Korvas och jag, och då uppstod en situation där jag behövde tjata om påklädningen. Det är verkligen ingenting nytt i sig, att behöva tjata om att hon ska klä på sig, men att göra det när hon är mitt inne i ett yogapass har jag aldrig varit med om.

”Jag tycker om katter och hundar”, berättade Korvas på väg hem från dagis. Så fortsatte hon med att berätta att hundar tycker om att nosa på henne och att katter tycker om att stryka sig mot henne. Jag har själv sett det ske många gånger, så jag vet att hon inte far med osanning.

Någonstans här i diskussionen började jag vandra iväg i tankarna så att periferihörseln fick sköta jobbet. Jag hörde alltså, men var inte närvarande.

”Och älgar, jag tycker om tre djur. Katter, hundar och älgar, det är tre.”

”…”

”Katter, hundar och älgar, det är tre.”

”…”

”DET ÄR TRE DJUR, KATTER, HUNDAR OCH ÄLGAR!”

”Men varför skriker du Korvas?”

”FÖR ANNARS HÖR DU INTE!”

”Förlåt, jag drömde mig bort lite. Du gillar älgar också. Katter och hundar och älgar, det är tre djur. Du gillar tre djur.”

Korvas log nöjt när jag hade bekräftat vad som gällde. ”Men råttor då, tycker du inte om råttor?”, fortsatte jag.

”Jag tycker bara om möss, men inga fler djur. Bara fyra.”

”Men björnar då?”

”Bruna björnar och isbjörnar, men inga fler djur tycker jag om.”

”Och fiskar då, tycker du inte om fiskar?”

”Jo, men inga fler djur.”

Vi såg en död råttunge på gården häromdagen. Den var inte mycket större än en mus, vilket jag också först trodde att det var, men dess grova huvud och svans tillsammans med de kraftiga benen avgjorde saken.

”Titta, där ligger en död råttunge”, sa jag till Korvas. 

”Ja, den ligger där och sover”, sa hon när hon kommit fram för att titta.

”Nej, den sover inte, den är död”, sa jag. För jag tror inte att det finns någon som helst fördel med att vandra omkring på jorden och förvänta sig att de döda plötsligt ska vakna.

Efter en ganska bristfällig förklaring från min sida, till varför vi inte skulle ta i den döda råttan med händerna, funderade vi på vad som kunde ha hänt med den. Min främsta teori var att det kanske var någon av gårdens katter som hade dödat den. En teori som både förvånade och förskräckte Korvas en aning, att katter var kapabla till sådana bestialiska handlingar. Det är möjligt, i alla fall inte omöjligt, att hon just i det ögonblicket plockade ner katterna från den allra högsta av heliga djurs piedestaler, där hon tidigare har hållit dem upphöjda. Det får framtiden utvisa. 

Det är naturligtvis inte omöjligt att det fick rakt motsatt effekt, att hennes gränslösa beundran för allt som rör katter fick henne att öppna ögonen för den potentiella njutningen i att döda. Men det håller jag för osannolikt, och dessutom ligger det långt bortom det område av tankar där jag tycker att det är trivsamt att röra mig. 

I mycket engagerade ordalag beskrev Korvas för mig hur fort musen måste springa för att inte bli dödad av katten. Musen måste rent av springa lika fort som Korvas för att klara sig undan. Det här berättade hon trots att det inte ens var frågan om någon mus, det hade vi ju klargjort redan, och trots att hon, om vi nu ska vara helt ärliga, faktiskt inte springer särskilt fort.

Vi undrade också vilka som skulle hinna först med att avlägsna den döda råttan från gården, av fastighetsskötarna och råttungens föräldrar. Är de hungriga är de inte främmande för att äta upp sina egna barn vet ni, de smutsiga kräken.

Råttorna menar jag då, inte fastighetsskötarna. De senare gör bara sitt jobb och ordnar med begravning i soporna.

Vilket för en råtta borde vara lika ärofyllt som Valhall för en viking.

Mycket försiktigt, i en blåögd förhoppning om att jag ingenting skulle se, böjde sig Korvas ner och plockade upp nöten och fick någonting finurligt över sig, som avslöjade att hon hade för avsikt att äta upp den…

Läs krönikan här!

”Går det att byta ’vi älskar dig’ mot ’vi tycker om dig’?”, frågade en av ångest bleknosad man sina lika skakade vänner.

När jag uppfattade frågan kunde jag inte hålla tillbaka ett litet skratt, som hade gått obemärkt förbi om det inte vore för att en i sällskapet vände sig om precis då. Och när våra blickar möttes förstod han omedelbart vad jag skrattade åt, vilket också avslöjade att jag hade tjuvlyssnat.

Korvas och jag satt och fikade och medan en lite mindre del av min uppmärksamhet var riktad mot hennes trollkonster, var en lite större del riktad mot det här sällskapet på fyra män i min egen ålder, vid bordet intill, som förberedde ett bröllopstal som ingen av dem ville hålla.

Nyss hade tre i gruppen försökt bryta sig loss från den ursprungliga planen att alla skulle läsa upp ett par rader var, till förmån för en ny plan som gick ut på att den fjärde skulle läsa upp allt själv, därför att han hade känt föremålet för talet längst. Vid den kraftmätning i att känna brudgummen minst som sedan utbröt, verkade några plötsligt vara så ytligt bekanta med fästmannen att det föreföll märkligt att de över huvud taget hade blivit bjudna på hans bröllop.

Nu hade de återgått till den första planen, efter att han som hade känt brudgummen längst och tycktes vara den som arbetade hårdast med att föra talet framåt, hade protesterat och sagt att det här var från alla. Och att han, precis som de andra, ville kräkas vid blotta tanken på att hålla tal, men att deras gemensamme vän skulle bli mycket besviken om de inte gjorde det. Istället låg nu alltså fokus på hur de, som var män, skulle kunna få den tilltalade, som var en annan man, att förstå att de älskade honom, utan att behöva använda de allra naknaste orden.

Det fanns någonting väldigt rörande över situationen, som förde tankarna till en karikatyr på en av den stereotypa manlighetens allra största svårigheter – att vara känslosam utan att behöva blotta sig.

”Förlåt!”, sa jag mitt i skrattet och insåg att vidare ursäkter var överflödiga. Ingenting skulle kunna överskyla det faktum att jag hade suttit och lyssnat. Men istället för att ge uttryck för någon som helst irritation vände sig nu hela sällskapet mot mig, med vänliga och mjuka, om än skärrade, ögon, som också uttryckte en viss förväntan. Som att jag, en främmande person utifrån, kanske var den räddare i nöden som kunde få den jobbiga känslan i deras magar att försvinna. Eller åtminstone skänka lite lindring i form av tröst och förståelse.

”Bröllopet är om några timmar”, sa en av dem till mig. ”Och det är ingen annan som kommer att hålla tal”, fyllde en annan i.

”Åh, jag fattar, vad jobbigt”, sa jag utan att komma på någonting mer uppmuntrande att säga, även om jag mycket väl kunde relatera till känslan av starkt obehag över att behöva prestera inför en större grupp. 

Likt gatuhundar som snabbt har stannat till utanför en restaurang, i hopp om att de dinerande gästerna ska slänga åt dem en bit mat, men lika snabbt insett att så inte kommer att ske, vände sig männen om igen och fortsatte med sin ångestladdade skaparverksamhet, som om det korta meningsutbytet med mig aldrig hade ägt rum.

”Men. ’Vi tycker om dig in i döden’, kan man säga så?”, fortsatte den första. ”Är det ens någonting man kan säga?”

Jag har listat ut ett samband mellan sömn och kvaliteten på dagar. Det började med att jag kunde se att sömnen påverkade tålamodet och koncentrationsförmågan, vilket gjorde att jag fick upp ögonen för ämnet. Därifrån började jag experimentera och upptäckte att om jag sov ordentligt orkade jag mer på dagarna och blev lite gladare. Problemet är att jag är ganska glad idag, trots att jag har sovit för lite.

Som ni säkert förstår vänder det här upp och ner på allt jag har lärt mig.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det finns ett samband mellan att det har stått pappa så mycket på min dotters teckningar, och att hon länge har behärskat bokstaven p. Så när jag tränade henne på bokstaven m igår, visste jag mycket väl att jag gav henne spaden och tillhörande instruktioner för att kunna gräva den grop i vilken jag själv måste vila.

Men ett par timmar efter att Lisa hade åkt till Sundsvall ville Korvas skriva mamma, och vad vore jag för en sorts förälder om jag inte ställde upp på att hjälpa henne med det? Även om jag har jag tänkt att det har funnits någon rättvisa i det där, att jag har kompenserats för den omvända situationen som rådde när hon var riktigt liten och började lära sig ord. Då fick jag kallas mamma under längre tid än jag önskade, bara för att det råkade vara lättare för en bebismun att forma ljudet ”m”.

Nåväl, efter en kurs i att skriva m, skrev jag mamma tydligt på ett papper och så skulle Korvas härma. Det blev fel hela tiden och hon blev oerhört ledsen, och jag förbannade mig själv för att jag hade lovat att hon skulle få vara uppe ända tills det blev rätt. Alla dessa krångliga ”m” och deras närhet till varandra ställde till det så till den grad att den rätta kombinationen tycktes omöjlig.

Till slut, vid en tidpunkt då min dotters ansikte hade hunnit gömmas bakom en glansig hinna av tårar och snor, fick hon i alla fall till det, efter att jag hade coachat henne intensivt mellan bokstäverna, så att de kom på rätt plats.

Imorse försvann hon in till arbetsrummet så fort hon var klar med frukosten. Och när jag slevat i mig de sista tuggorna gick jag efter, för att upptäcka att hon hade skrivit ett perfekt mamma, helt utan förlaga.

Och på de snöbeklädda gatorna i Sundsvall vandrar en mor med fuktiga ögon.

Nu är det rutin sedan en tid tillbaka, men första natten Korvas krävde att jag skulle bädda in henne som en korv blev jag ställd. Lisa hade tydligen gjort det kvällen innan och nu var det plötsligt ett krav, trots att jag inte hade en aning om hur man gjorde.

Jag försökte förstås, bullade upp täcket vid sidorna om henne som om det vore ett korvbröd, men hon lät mig förstå att mitt sätt att bädda korv var åt skogen. Först var hon vresig i tonen och skällde ut obegripliga instruktioner om hur det skulle gå till, och när jag till slut blev irriterad och sa att det var såhär jag bäddade en korv och att jag inte hade någon aning om hur mamma gjorde och att nu måste hon minsann sova, blev hon förtvivlad. Då skulle hon försöka själv och kravlade sig gråtande upp ur sängen och började dra i täcket och på sättet hon lade ut det gick det plötsligt upp för mig vad det handlade om.

Det var inte frågan om någon vanlig varmkorv, som jag hade sett framför mig, utan om en fransk hotdog.

Vi fikade idag, Korvas och jag. När hennes kaka var uppäten övergick hon till att servera mig suddgummin i formen av sushi. Men innan jag kunde få dinera på de läckra gummibitarna var hon tvungen att först trolla fram dem genom att placera bitarna en i taget under en genomskinlig förpackning, vifta med ett kvitto och säga simsalabim och sedan lyfta på den genomskinliga förpackningen igen för att låta mig chockas över att det låg en sushibit där. En sushibit som varken hade försvunnit eller kommit tillbaka utan var väl synlig hela tiden.

Då stod det klart att min dotter har missuppfattat trolleriets principer i grunden.

Jag gillar att hon sjunger det här och minns så väl att jag själv när jag var liten, tillsammans med många andra, brukade sjunga på just den här låten innan jag ens visste att det var en ”riktig” låt. Även om jag var betydligt äldre än Korvas är nu.

Hon blev både förvånad och uppslukad av originalet, när jag spelade upp det för henne. Som om låten hade skapats av kompisar på dagis, och nu efterapades av dessa märkliga figurer med konstiga röster. ”Varför säger de så pappa?”, sa hon. ”De sjunger som jag.”