Vi kom lite tidigare till dagis idag, därför att Korvas skyndade på processen. Hon ville visa ett suddgummi för sin bästis och hade så bråttom att hon började krångla på sig ytterjackan när hon fortfarande var naken.

Hennes bästis hade inte hunnit komma ännu när vi kom fram och bara två andra barn var där.

”Du får inte vara med”, var det första en av pojkarna sa när vi kom in i lekrummet, och den andre var inte sen med att fnittrande följa upp med ”hej fula lilla Korvas, du får inte vara med”.

Med ett hål i hjärtat började jag förklara för barnen att man inte säger så, samtidigt som en i personalen kom fram och tog dem åt sidan för ett samtal. Snart kom de tillbaka och sa förlåt, precis som de hade blivit tillsagda.

Medan jag lekte med Korvas i väntan på att något annat barn skulle komma, började jag tänka på hur hon själv har pratat på sista tiden. Istället för att säga att alla ska få komma på hennes kalas som hon brukade säga titt som tätt, som om hon alltid hade ett nära förestående kalas på gång, så har hon nu börjat precisera vilka som ska få komma och vilka som inte får.

Naturligtvis förklarar jag då att om hon ska ha något kalas så ska alla på avdelningen vara bjudna, men det blir ändå så uppenbart att en ny tid har börjat. En tid där barnen har börjat slipa sina tekniker i utfrysningens vedervärdiga konst. 

Om jag hade varit en slav under mina allra mest primitiva impulser så hade jag sannolikt spottat på ett litet barn idag.

Molly ville ha sällskap när hon skulle köpa nya byxor. Ingen av hennes kompisar hade möjlighet att följa med och att gå ensam var inget alternativ. Så gör man bara inte. Det var inte så länge sedan det förhöll sig precis tvärtom, att det mest pinsamma i världen var att synas utanför dörren tillsammans med sina vårdnadshavare. Något som jag känner igen från min egen barndom, men om jag hade någon tonårsperiod då det var värre att synas ensam än med mina föräldrar så har jag helt förträngt den.

Hon ville köpa en modell som hon redan hade, fast en storlek mindre eftersom de gamla hade töjt ut sig så. Nu fanns det bara ett par i två storlekar mindre, men hon hade provat dem förra gången och lyckats dra dem på sig och eftersom de ändå skulle töja ut sig var det värt ett nytt försök, tyckte hon.

Efter tjugo minuter hade vi fortfarande inte lyckats. Jag säger vi därför att jag i hög grad var involverad i byxpådragningen. Även Korvas var involverad såtillvida att hon stod parkerad med vagnen halvvägs in i det trånga båset, med draperiet liggande över ryggen som en mantel, och iakttog spektaklet.

Det var hälen som var det största problemet. Om man nu kan skylla på en kroppsdel när man försöker ta på sig ett par byxor som är alldeles för små. Efter ytterligare fem minuters svettiga ansträngningar gick det i alla fall, och ett par blodtörstande tonårsfötter stack fram i slutet av byxorna. När jag tog i så mycket jag orkade lyckades jag precis knäppa knappen, men dragkedjan visade sig vara ett hopplöst fall.

Röda i ansiktet av ansträngningarna fick vi vackert acceptera att byxorna aldrig någonsin skulle komma att passa. Att situationen var hopplös borde vi ha insett mycket tidigare. Förmodligen redan när Korvas tittade på Molly, med en viss förvirring i blicken och sa:

”jag kan ta på mig mina byxor själv.”

När man börjar tappa ett språk, som jag med Kyrillienskan, är det desto viktigare att prata det så ofta man kan, annars förlorar man en stor del av sin identitet. Därför är jag så oändligt glad att jag började tidigt med Korvas.

Jaha, det verkar ha lagt sig med den här byggarbetarkrisen i alla fall. Hämtade ett glatt barn igår och frågade personalen om någonting speciellt hade hänt och de förstod inte ens vad jag pratade om. Allt hade varit som vanligt och Korvas hade varit glad. På vägen till parken berättade hon att dagen hade varit bra och att hon bara hade varit pyttelite ledsen igår över det här med att det har byggts på dagis.

”Såhär pyttelite ledsen var jag”, sa hon och höll upp sina händer mot varandra så att fingertopparna möttes och bildade en liten, liten fyrkant.

Korvas genomgår någon form av kris nu och jag förstår inte riktigt vad som är problemet. När jag hämtade henne på dagis igår var hon först glad och så mötte vi en byggarbetare i kapprummet.

”Du får inte bygga på min dagis”, sa Korvas åt honom.

”Jo, men man måste bygga på dagis också”, svarade byggarbetaren. ”Man måste bygga överallt.” Sen var det inte mer med det trodde jag och lyfte upp min dotter på cykeln och trampade hemåt. Men när vi kom fram till gården började hon gråta häftigt och sa att de inte får bygga på hennes dagis och pratade om att de bygger så att allt försvinner – hela familjen och hela, hela veckan.

Jag försäkrade henne om att ingenting skulle försvinna, varken hennes dagis eller familjen och att de bara skulle fixa lite, göra det lite snyggare, och sedan skulle de lämna stället, men hon var otröstlig.

”Såhär lite ska de bygga, sen måste de försvinna”, sa hon och höll upp händerna mot varandra, så att fingertopparna möttes och formade en liten, liten fyrkant. Det är hennes vanliga sätt att visa att någonting är väldigt litet. ”En sak får de bygga, sen måste de tillbaka till trädet”, fortsatte hon.

Det värsta var att det inte var frågan om att hon var trött och grinig och bara gnällde, utan hon var uppriktigt förkrossad över vad som försiggick. Vad det nu var. Jag började fundera på om hon kopplade ihop byggarbetarnas intågande med att två barn, två syskon som Korvas är förtjust i, från hennes avdelning ska byta dagis, eller om hon verkligen var rädd för att byggarbetarna höll på att riva hela stället. Eller om hon var rädd för byggarbetarna. Kanske hände det någonting i kapprummet som jag inte uppfattade, men som skrämde henne.

Efter maten lugnade hon sig en stund och vi byggde med Lego och ritade. Vi ritade en giraff och en katt och en liten, liten ko och ett får som bajsade under bordet och polisen som kommer ridande på grisen. Hon beställde figurerna, jag ritade dem och hon kluddade över dem med tuschpenna.

Allt var frid och fröjd nu tänkte jag, men efter tandborstningen och sagan började hon gråta igen, direkt när jag lade ner henne i sängen. Och så började hon prata om byggandet och sa att hon ville vara här jättejättelänge med oss och att hon aldrig mer ville gå till dagis.

Idag måste jag ta reda på vad det är de bygger på dagis egentligen.

Även om det inte sker medvetet så är de traditionella könsrollerna så djupt rotade att till och med bebisar behandlas olika, beroende på om de är pojkar eller flickor. De tillskrivs en massa egenskaper och behandlas därefter, vilket man inte behöver vara något geni för att förstå att det påverkar vilka egenskaper de kommer att utveckla…

Läs krönikan här!

Jag minns att jag råkade säga till Molly att det såg ut som att hon hade doppat huvudet i bajs en gång. Det var ett par år sedan och hon visade bilder på sig själv och en kompis och de var kraftigt sminkade. Det var fult och dumt sagt och jag sa förlåt och ändrade det till chokladpudding sen.

Men saken var den att det verkligen såg förjävligt ut när hon sminkade sig, och vi bråkade en del om den saken här hemma då. Inte främst att det var fult kanske, men onödigt mycket, om hon nu nödvändigtvis behövde göra det över huvud taget. Men hon fortsatte envist att sminka sig på det där sättet och himlade med ögonen varje gång vi sade någonting. Hon menade att vi inte hade någon koll på hur det skulle vara. Och det hade hon ju rätt i, det hade vi inte. Att smaken i fråga om sminkning skilde sig åt mellan elvaåringar och trettiofyraåringar, var jag den första att skriva under på.

Men jag var också beredd att sätta både armar och ben på att hon mycket snart skulle titta tillbaka på bilderna och själv och utbrista: ”jag såg ju förjävlig ut, varför sa ni ingenting!?”

Och när den tiden mycket riktigt kom, något halvår efter incidenten, var det väldigt skönt att kunna säga: ”men det gjorde vi ju, vi sa ju att det såg ut som att du hade doppat huvudet i bajs”.

Vi har en ny lek Korvas och jag, som jag inte förstår varför vi inte har kommit på tidigare. Eftersom hon är så intresserad av bokstäver men inte kan skriva dem själv med penna, så sätter vi oss framför datorn ibland. Vi drar upp teckenstorleken och Korvas säger vad vi ska skriva och jag talar om vilken bokstav hon ska trycka på, så får hon leta bland tangenterna.

Här, på Korvas lista över viktiga namn, kan man tydligt se hur omtänksam hon är som bakar in kategorierna människor och folk, så att ingen ska känna sig utesluten. Vill man vara representerad med namn är det nog läge att komma och hälsa på snart.

Det är middag hemma hos Korvasfamiljen 2.0. Molly ska äta ute med sin farmor och ropar hej då från hallen, varpå Lisa ropar hej då från Sundsvall.

”Men herregud… dagens vuxna”, mumlar tonåringen och stänger dörren.

Okej, om ni verkligen vill veta hur det kunde komma sig att jag tappade fokus så till den grad att jag inte hann hindra min väska från att ramla ner på golvet, under den skumpiga bussfärden, så berodde det på att vi var mitt inne i att göra den här filmen. På Korvas initiativ vill jag understryka, även om det kan se ut som att jag torterar henne. Bara för att försäkra er om att så inte är fallet har jag i slutet klippt in liten sekvens där hon ser rätt glad ut. Ögonblicket innan den glada sekvensen, filmens egentliga slut, kan man tydligt höra hur min väska dunsar i golvet.

När jag ser filmen nu är sambandet så oerhört uppenbart – hur jag direkt straffas av högre makter för att jag tjatar till mig kärlek och lägger ord i munnen på min dotter.

Om min dator verkligen skulle ha gått sönder i fallet så är jag inte säker på att jag skulle ha tyckt att filmen var värd det priset. Däremot är jag helt säker på att om den hade gått sönder så hade jag tagit hemligheten om filmen med mig i graven.