Nu är jag alldeles mör i kroppen efter att ha hjälpt en kompis att flytta. Hon blir min granne nu, bara två minuter bort. Det känns väldigt kul att ha en vän som bor så nära och så har hon en son i Korvassons ålder. På förmiddagen hade Lisa Korvas, men sen skulle hon jobba så då fick Korvas vara med på flytten. Hon satt i den nya lägenheten tillsammans med sin nya kompis, medan jag bar saker. Det gick finfint, förutom de tillfällen då hon råkade få syn på mig, då blev hon plötsligt förtvivlad.

Sen hade vi en riktigt fin stund innan kvällsmålet, då hon var lugn och satt bredvid mig i soffan och gjorde en noggrann undersökning av min navel och sög på mitt skärp. Sedan var det pyjamas och tandborstning. Det är inte helt lätt att borsta hennes tänder, även om de är få. Antingen suger hon bara på tandborsten eller så kniper hon ihop munnen hårt. Men efter det var det sagostund och det gillar hon. Vi införde nättläsningen för några veckor sedan i samband med att hon blev väldigt ledsen när man skulle lägga henne. Hon tycker mycket om en bok som heter ”Nej sa Petter”. Det är bilder på djur och så ställs en fråga om vilket djur det är och då säger Petter nej, för det är alltid fel. ”Är det här en katt? NEJ sa Petter, det är en tiger. Grrr Grrr säger tigern” och så vidare. När man gör ljuden tittar hon ofta upp, som för att försäkra sig om att det är jag som gör ljuden och inte figuren på bilden. Och sen får hon bläddra och det är kanske det mest roliga med hela sagostunden.

Nu tänker Korvas pappa gå och lägga sig och han kommer inte behöva Petters hjälp för att somna.

Jag vet inte om det är våren som ligger i luften eller vad det är, men igår var jag bara så otroligt glad. Det tar emot lite att det skulle vara vädret, jag tycker verkligen inte om att allt ska vara så kemiskt. Att en temperatur och ett klimat ska påverka hela ens väsen så. Jag skulle önska att man stod över det, att man hade större kontroll över sitt humör och sina känslor. Men likväl så är det underbart när det händer. Det är fantastiskt att känna sig närvarande och lycklig utan någon egentlig anledning.

Babysimmet var magiskt igår. Varmt i vattnet och en otroligt glad och nöjd och nästan naken bebis vid min sida. Leve nakentiden. Hon tyckte att hela passet var skitkul och hade nog kunnat hålla på lika länge till. Under en övning hängde hon alldeles själv i kanten på bassängen och såg både stolt och förvånad ut.

Sedan duschade vi länge. Först satt hon på golvet och jag lät en massa vatten rinna över henne så att hon inte skulle bli kall och sen plockade jag upp henne och så stod vi så väldigt länge för att det var så otroligt härligt med närheten och det varma vattnet. I båset bredvid stod en man i fyrtiofemårsåldern och duschade. Normalt sett brukar det inte vara så mycket prat i duschen, eftersom nakna främlingar tenderar att vara lite blyga för varandra, men mannen kom fram till mig och sa: ”Fy fan vad mysigt! Min dotter är sjutton nu och allt har varit jättefint mellan oss, men nu är man den fulaste och äckligaste och jobbigaste människan på jorden och det är skitsvårt”. Han hade något drömmande i blicken och förflyttade sig förmodligen flera år tillbaka i tiden, till då han fick krama sin dotter hur mycket han ville.

Korvas var helt slut efter simningen och hade dessutom missat sin förmiddagsvila, så jag tänkte att hon skulle få sova ordentligt innan vi gick hem. Efter en timme trodde jag att hon skulle vakna och gick in på gården, men när jag tittade under täcket, sov hon djupare än någonsin. Så då satte jag mig på en bänk och plockade fram min bok och då kom lyckokänslorna. Det kändes bara så bra allting. Att sitta och läsa på en fin gård, men sin tryggt sovande bebis bredvid sig och lite vår i luften. Då kände jag att jag måste skriva några rader, men hade inte med mig något anteckningsblock. Istället skrev jag allt det här i ett enda långt sms till mig själv. Det längsta sms jag någonsin skrivit, var till mig själv.

Och sedan tillbaka till boken.

Nu blir tvungen att fortsätta på ett sidospår på ett sidospår från gårdagens inlägg, om att trampa i klaveret och då inte försöka rädda situationen. Egentligen ville jag fortsätta på det spåret redan igår, men det blev för långt. Någonstans måste man dra gränsen mellan ett blogginlägg och en bok. Det här har ingenting med Korvas att göra, men hon opponerar sig säkert inte.

Jag tror att det här är mitt första minne av en tafatt räddning av en situation som inte hade behövt räddas. En situation och ett klavertramp som uppstod i och med själva räddandet.

Det var lunchrast i skolan och jag måste ha gått i trean eller fyran. Innan jag hämtade mat var jag tvungen att gå på toaletten och när jag tvättade händerna skedde en liten olycka. Strålen från kranen var så hård att det skvätte upp en massa vatten, som naturligtvis landade på och runt min jylf. Jag blev panikslagen. ”Fan, de kommer tro att jag har kissat på mig”, tänkte jag. Men jag kunde ju inte stanna därinne hela dagen och vänta på att det skulle torka, så jag försökte förgäves sträcka ner tröjan över jylfen och gick ut.

När jag hade hämtat maten och var på väg för att sätta mig, gick jag förbi ett bord med äldre tjejer. De gick i sexan och jag minns fortfarande hur stora jag tyckte att de var. Samtidigt som jag passerade bordet brast de ut ett stort skratt och jag ville bara sjunka genom golvet. De måste ha upptäckt den blöta fläcken och skrattade nu åt mig för att de trodde att jag hade kissat på mig. Jag gick vidare mot det bord som jag hade i sikte, samtidigt som flickorna fortsatte att skratta.

Men precis innan jag satte mig så var det någonting inom mig som bara inte stod ut vid tanken på att de trodde att jag hade kissat på mig. Jag kände att jag inte kunde leva med det, så jag vände mig om och gick tillbaka och ställde mig framför tjejerna och sa: ”Hörrni, nu skrattar ni säkert för att ni tror att jag har kissat på mig, men det har jag inte, jag råkade bara spilla vatten på toaletten”. ”VA!”, utbrast en av tjejerna skrattande, varpå alla började skratta långt mycket högre och starkare än tidigare. Jag vände mig om igen och gick tillbaka mot mitt bord, nu med vetskapen om att det var åt mig de skrattade. Givetvis hade de inte tagit någon som helst notis om mig tidigare, men nu trodde de definitivt att jag hade kissat på mig. Fy fan vad underligt gjort.

Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det.

Korvasson håller på att få en tand i överkäken och stor ser den ut att vara. Det är lite oroväckande, därför att mina tänder är små. Den här gången är mina tankar om vems anlag hon bär på inte främst egoistiska, utan det finns en viss oro i att hon kanske får Lisas tandanlag. Lisa, och Molly också för den delen, har stora fina tänder. Problemet är att de är placerade lite hur som helst. Inte längre, nu är de tillfixade, men innan dess var det lite som i gapet på en haj. Tänderna växte flera stycken i djupet. Mina tänder är små, löjligt små faktiskt. En gång var det en tjej som sa till mig: ”Vilka små tänder du har, är det mjölktänder eller?”. Precis när hon hade sagt det ångrade hon sig och försökte sedan rädda situationen, men det blev bara värre. Har man trampat i klaveret ska man stå still, för klaveret är som kvicksand. Om man rör sig, sjunker man bara djupare. Jag är expert på det här området och är det något jag har lärt mig så är det att man aldrig ska försöka rädda klumpiga felsägningar. I alla fall inte de som man egentligen har menat, som hon här ovan faktiskt gjorde med mina tänder. När jag säger att jag har lärt mig så betyder det, sorgligt nog, bara att jag vet att man inte ska försöka med dessa typer av räddningar, inte att jag har slutat försöka.

Små tänder alltså, men vilka jävla tänder sen. Om Lisas tänder är som Danmark; byggt av sopor, så är mina tänder som Sverige; hugget i granit (för att låta mig inspireras av Ernst Hugo Järegårds utbrott mot Danmark och hyllning till Sverige, i tv-serien Riket). Små tänder huggna i granit och det går inte hål på dem i första taget, hur lite man än borstar. Och då har de stundtals borstats väldigt lite. Faktum är att i tid motsvarar två tandborstningar för Lisa, en hel veckas tandborstning för mig. Däremot borstar hon tänderna före frukosten, men inte efter och det är ju väldigt besynnerligt. Det har jag sagt till henne, men hon slår dövörat till.

Förra året var jag hos tandläkaren för första gången på femton år (sedan jag var nitton, då det slutade vara gratis) och var rätt nervös för hur det skulle vara ställt med mina gaddar, men det var ingenting. Femton år av tveksamt leverne hade inte påverkat dem det minsta. En handskakning och åttahundra spänn senare gick jag stolt ut med mina små tänder, huggna i granit.

Det är lite för tidigt för att avgöra hur Korvassons tänder kommer att bli, hon har ju bara två och en halv än så länge. Två där nere och en halv där uppe, men hon har redan börjat gnissla med dem. Vi får hoppas att hon plockar det bästa från oss båda.

Stora fina tänder, huggna i granit.

Det som fick mig att träda fram just igår var att jag var på väg att skriva ett inlägg om att vi måste skaffa räcken åt Korvasson, vars motoriska framsteg galopperar. Men vad ska man med skyddsräcken till om man inte har en trappa? Ni förstår, snärjd i mina egna lögner förstod jag att jag hade nått en återvändsgränd.

Korvas har i alla fall aldrig rört sig så mycket som nu. Hon fulkryper visserligen fortfarande, men i en allt snabbare takt. Hon liksom går sittande och rör sig så mycket att hon har röda märken på vaderna, en mild variant av skavsår, efter den friktion som uppstår vid fulkrypningen. Och om än motvilligt, så står hon kvar en stund om man ställer henne mot soffan eller något bord. Alltså är det inom en inte alltför avlägsen framtid vi måste skaffa skyddsräcken till trappan. Vi har redan ett (omonterat) till övervåningen, men där nere blir det knepigare. Vi behöver någon sorts dragspelsvariant som man kan vika ihop och sedan svänga upp i linje med trappräcket. Jag har en vän som har precis en sådan, men varken han eller jag vet var de kan köpas. Det ser inte bättre ut än att jag får bygga den själv.

Men det är en helt annan tillvaro nu. Tidigare har man kunnat vara trygg i att hon sitter där hon sitter, men nu vänder man sig om och så sitter hon plötsligt under köksbordet och mumsar på någon gammal matrest. Men gammal mat är också mat.

Och mat är bra.

Jag har vid fyra tillfällen ljugit i Korvasbloggen. Det har suttit som en tagg i mitt samvete och innan jag spricker måste jag få berätta hur det egentligen förhåller sig, i de fall där jag har vridit på sanningen. Nu är jag redo.

1)      I mitt livs första inlägg ”Introduktion”, inledde jag med ett citat av min mormor. I själva verket minns jag inte vem det var som sa så, men det var inte hon. Jag tyckte bara att det lät bättre om det var min mormor istället för någon jag inte minns. 

      Mormor kommenterade visserligen också namnet Korvas, men jag tror att hon sa någonting i stil med: ”Korvas! Vad är det för ett namn!?”.

2)      I inlägget ”Du, jag måste kräkas lite, hinner jag det”, skriver jag ”jag kommer ut…”, men hade från början skrivit ”jag kommer ner…”. Jag skrev om det, därför att jag inte ville att mina läsare skulle få en skev bild av vem jag är. Jag ville inte avslöja att det finns en trappa i mitt hem. Vi bor i en stor etagelägenhet i Vasastan och folk skulle ju kunna tro att vi är rika som troll och det är vi sannerligen inte. Lisa och jag hade varsin hyresrätt när vi träffades och dem lyckades vi byta mot en stor, fantastisk lägenhet, med låg hyra.

3)      Den tredje lögnen är en upprepning av den andra. Här måste jag också inflika att det kan röra sig om fler upprepade lögner om mitt boende, som jag inte har tänkt på. Och jag har även censurerat bilder där trappan har varit synlig.

4)      Slutligen var det en Te jag drack på café Ritorno i inlägget ”onormalt normal” och inte en kaffe. Jag dricker väldigt, väldigt sällan te och kopplar starkt ihop min person med en kaffeälskares, därför ljög jag.

Förlåt, hata mig inte.

Dålig start på dagen idag och jag har mig själv att skylla som vanligt. Sömnen, den förbannade sömnen. Kunde Korvasson bara hålla mina tider, skulle de här problemen inte behöva uppstå. Jag var i alla fall på dåligt humör och hade bestämt att träffa pappa. Jag ringde när Korvas var färdigmatad och vi skulle gå från varsitt håll och mötas på S:t Eriksgatans vänstra sida, från hans håll sett. ”Du menar den västra”, sa jag. ”Ja, det är på min vänstra sida”, sade han. Jag gillar väderstreck, då spelar det ingen roll från vilket håll man kommer.

Vi tog en härlig promenad, pappa, jag och Korvas, som sov som en stock. Sen rundade vi av promenaden med en fika på Bonniers konsthall där Korvasson fortsatte sova. Sen väckte jag henne för att inte rubba hennes mattider alltför mycket och för att hon inte skulle bli för varm, där hon låg och sov i sin overall, men hon var redan alldeles prickig av värmen. Sen körde vi en snabbtitt på utställningen. Pappa hade redan sett den, så det var bara Korvasson och jag som kikade runt. Det var en riktigt bebisvänlig utställning, med snurrande färger och en vägg med speglar. Korvas var förtjust i spegelinstallationen. Hon tittade på mig i reflektionen i två olika speglar och växlade snabbt mellan dem, som för att se om jag var kvar, varje gång hon bytte.

Promenad med pappa, lite konst och ett kärleks-sms från Lisa vände mitt humör och jag var en betydligt gladare upplaga av mig själv, när vi begav oss hem till honom en sväng. Korvas var oerhört klängig idag och inte ens farfar dög till en början. Men han vann tillslut hennes tillit vid pianot då hon satt i hans knä och lyssnade koncentrerat till de slumpmässigt valda tonerna.

På vägen hem gjorde hon sin första egenregisserade ”tittutlek” med mig. Hon lyfte filten i vagnen så att den skymde henne, sedan tog hon ner den så att våra blickar möttes och började skratta. Och så fortsatte det, om och om igen. En dålig dag blev bra till slut.

Två tummar upp för farfar.

Jag smög på Korvasson i morse. Hon hade varit vaken en litet tag och låg och pratade tyst för sig själv. När jag kikade in låg hon på rygg och studerade sin egen hand, men det tog inte lång tid innan hon upptäckte att hon var iakttagen och blev jätteglad när hon fick syn på mig. Glädjen varade bara fram till skötbordet, sen blev hon ledsen. Hon var nog fortfarande trött misstänker jag. Efter frukosten satt hon på golvet och trillade framåt, vilket resulterade i en fläskläpp. Svullnaden lade sig dock väldigt snabbt. Efter tio minuter var den nästan borta.

Sedan jagade vi iväg till ännu ett återbad på babysimmet. Vi har inte lyckats gå en enda gång på ordinarie tid, därför att det oturligt nog har sammanfallit med att jag har fått jobb. Två gånger har vi varit på väg, men det har varit samma gånger som det ställts in på grund av att vattnet varit för kallt. Det var lite stressigt att hinna mata henne innan, då tiden var knapp, men jag lyckades lösa det genom att balansera upp flaskan i vagnen på en hopvikt tröja ovanpå hennes mage, så att hon kunde äta medans jag förde oss framåt.

Hon tycker verkligen om att bada. Det är inga topprestationer på övningarna men hon har roligt och jag har roligt åt att hon har roligt. Idag fick hon en rejäl kallsup, men tappade inte humöret för det. Sedan fick hon testa flytkuddar och det verkade hon gilla. Det roliga är att hon drar sig för att använda benen i vattnet, precis som på land. De hänger och dinglar bara. Sedan bar det av hemåt för att värma på en flaska till och sedan bege oss till Lisas extrajobb, där jag lämnade över Korvas, som en stafettpinne, för att sedan bege mig till replokalen.

När jag kom hem hade vi en timme, fram till läggdags, med en helt sagolikt glad bebis. Hon är ofta glad annars också, men sina absoluta formtoppar brukar hon pricka in när vi är samlade allihop.

Ofta händer det att jag längtar efter att vara i naturen. Jag skulle inte vilja bo på landet, men jag vill vara nära naturen då och då. Sedan ett och ett halvt år tillbaka bor vi oerhört nära Hagaparken, som i alla fall erbjuder en liten dos natur, men märkligt nog har jag inte varit där en enda gång sedan vi flyttade hit.

Idag tänkte jag att nu var det dags, inte minst för Korvas skull. Hon förtjänar lite fler stunder, nära träden och fågelsången och hon förtjänar en luft som är lite friskare. Nu ligger visserligen Hagaparken inklämd mellan E4 och E20, så jag antar att det finns ännu friskare luft på andra ställen, men fåglarna sjunger och det är tystare och lugnare där och så ligger det verkligen runt hörnet. När vi kom ut var Korvasson vaken i fyra minuter, vilket är ungefär lika lång tid som det tar från oss till parkens början, om man har tur med trafikljusen. Sedan sov hon i en timme, vilket var lika länge som vi snurrade runt i parken. Men jag fick i alla fall en fin promenad och jag inbillar mig att Korvasson sov lite skönare i den lugnare miljön, nära träden.

När vi kom hem och efter att hon hade ätit var hon väldigt sällskapssjuk och grät häftigt varje gång man satte henne ifrån sig. Men när jag lät henne sitta i mitt knä och titta på youtubeklipp, var allt förlåtet. Först kollade vi på Bob Dylan och sedan på Edith Piaf. Hon gillade Bob, höfterna började gunga och en och annan handklapp bjöd hon på, men hon älskade Edith Piaf. Det fina var att bakgrunden till de videos vi såg var så mörk att reflektionen i skärmen var perfekt. Jag kunde sitta och lukta på min bebis och samtidigt, som i en spegel, se precis hur hon såg ut när hon lät sig hänföras av Edith Piaf. Hennes mun var vidöppen och inte en sekund lät hon blicken vandra bort från skärmen. Två gånger då en närbild på sångerskan visades, lutade Korvas sitt huvud på sned mot henne.

Om den lilla Piaf hade varit i livet, är jag säker på att hon hade blivit rörd.

Inte helt olik en krabba, kravlar hon sig fram på golvet. Benen i skräddarställning och med hjälp av knäna sicksackar hon sig framåt, även om det är armarna som gör grovjobbet. Om man verkligen ville, skulle man nästan kunna kalla det för att krypa. Fulkrypa. Men vem har sagt att man måste krypa snyggt, för att det ska räknas? Utöver det klappas det i händerna mest hela dagarna nu. Hon klappar så mycket i händerna att hon har tvingats dra ner lite på sitt snedläggande av huvudet.

När Korvas precis var född, uttryckte Lisa en oro över att jag skulle klema bort henne. Men nu när vi har varit hemma båda två samtidigt ganska mycket, har jag fått tillfälle att se hur det verkligen förhåller sig. Nästan varje gång man ser dem tillsammans, sitter Korvasson i hennes knä, när hon inte bär runt på henne. Det är som om de lekte ”inte nudda land” hela dagarna. Jag tror att Korvas har mig att tacka för att hon kan röra sig över huvud taget. Hon kanske rent av hade varit rädd för golvet om jag inte funnits där för att nyansera hennes tillvaro. Men det har ett pris. Små tecken av mammighet har börjat visa sig och jag är rädd att Lisa försöker vända henne emot mig.

En dag kanske hon kommer att tacka mig. Hon kommer att gå fram till mig, rak i ryggen och säga: ”Tack pappa för att du, mot alla odds, lärde mig att gå”, bara för att i nästa andetag fortsätta: ”Men du förstår väl att jag älskar dig lite mindre, för att du inte hade mig i knät lika ofta?”.