Vi begav oss till vårutställningen på Liljevalchs i förrgår, Korvas och jag. Innan vi hoppade på bussen somnade hon och sov i nästan en timme. Jag tänkte att det var bäst att låta henne sova tills hon själv vaknade och tog några varv på djurgården i närheten av konsthallen, under tiden.

Solen trängde sig igenom de grå molnen och spred sitt sken över en färja som var på väg från Skeppsholmen. Det knastrade om de blänkande isflaken när de slog emot skråvet på båten och samtidigt hördes ett bankande från Gröna lund, där de var i färd med att bygga upp en tillsynes livsfarlig, ny berg och dalbana. Det pirrade i magen på mig, därför att Stockholm var så vackert. Stockholm var vackert och mitt i allt detta fina, var jag och min underbara, trygga, sovande bebis. Det var ett sådant ögonblick då man känner att allt är möjligt, när vår och framtidstro ligger i luften.

Det var en fin utställning vi kom till sedan, men det som gjorde störst intryck på mig denna dag, var dessa sekunder vid kajen.

Lite solsken över en färja i en vacker stad.

Jag sov riktigt dåligt inatt och vaknade av att jag skrek. Det gjorde ont i kroppen. Både hon med den lena huden och han med den stickiga kom till undsättning. De klappade på mig och han med den stickiga huden stoppade in ett droppformat piller i stjärten på mig och efter ett tag släppte smärtan och jag kunde somna om.

På morgonen blev jag hämtad av han med den stickiga huden, som bytte kläder på mig. Men han satte bara på mig en strumpa, den andra låg i vardagsrummet, men den glömde han bort. Så under hela förmiddagen hade jag bara en strumpa. Han verkade trött, medan jag var pigg som en mört. Ganska kort efter frukosten lade vi oss på soffan för att vila. Mest för hans skull tror jag, för jag kände verkligen inte för att sova. Han tog tag i min fot (den utan strumpa) och klämde på den och pillade med mina tår och berättade vad de hette. Eller han kunde bara två och utbrast sedan: ”vafan heter de andra tårna egentligen? Lilltå och stortå är jag med på, men pektå, ringtå och långtå? Man pekar väl ändå inte med någon tå? De måste ju ha något namn. Vad skriver läkarna i journalen om man har brutit någon tå mellan stortån och lilltån?”. Jag blev i ärlighetens namn inte mycket klokare av den lektionen och inte somnade jag heller.

Vid lunchen skrattade han åt mig, därför att jag inte ville äta från en sked. Jag åt hemlagad nyttig pizza men ville äta den själv från bordet med fingrarna och han sa att det var som att mata en fågel som pickade i sig brödsmulor.

Nu sover jag sedan flera timmar tillbaka, medan han med den stickiga huden sitter uppe och pillar med sin förbannade blogg.

En bedrövlig syn, trött och jävlig sitter han där och låtsas vara jag.

De finaste upplevelserna finns sällan dokumenterade på bild. Antigen är man ensam när det händer eller kanske ännu troligare, så uppslukad av känslan att man inte kommer på att ta fram kameran. Och det är nog tur, för då kanske ögonblicket försvinner. Flera gånger har jag letat, i mitt högst ostrukturerade arkiv av bilder, efter något foto när Korvas var pytteliten och jag matade henne med bröstmjölk från flaska. Jag var övertygad om att det borde finnas massor med sådana bilder, eftersom jag var hemma med henne halva tiden, redan från början. Men trots att det har funnits hundratals sådana tillfällen, så hittar jag inte en enda bild som bekräftar detta. Jag värderar dessa tillfällen otroligt högt, då de i hög grad har varit med och lagt grunden till Korvassons och min nära relation. Men det har varit korkat av mig att tro att det skulle finnas dokumenterat, när själva förutsättningen för dessa stunder har varit att vi är själva. Det har inte funnits någon där att dokumentera vår tid tillsammans. Och om det hade gjort det, så hade det inte varit bara vår tid.

Det gör mig faktiskt lite ledsen när jag tänker på det. Även om det är levande inom mig (och inom Korvas hoppas jag) så skulle jag vilja ha ett bevis för att all denna tid faktiskt har ägt rum. Jag skulle vilja ha någonting att knyta mina minnen till. Någonting som påminner mig, om jag skulle glömma. Egentligen spelar det ingen roll om bilden är ”sann” eller inte, det räcker med att den framkallar de känslor jag känt vid de ”sanna” tillfällena. Så är det med många bilder för mig. De får representera någonting som har hänt, även om själva upplevelsen och det ögonblick när bilden togs skedde vid två olika tidpunkter.

Jag ska gå igenom bilderna en gång till och om jag inte hittar någon lämplig, så ska jag med Lisas hjälp konstruera en ny.

Vi har närt ett Beatlesfan vid vår barm. Idag när jag jobbade visade Lisa en youtubevideo med Beatles För Korvas och hon älskade den och blev lycklig och dansant. När jag kom hem ville hon (Lisa alltså) visa mig hur glad Korvas blir av Beatles och satte på en skiva med dem. Det dröjde inte länge innan Korvasson började rulla med höfterna och vifta med armarna och le ett saligt leende. Det som gjorde det svårt för henne var att jag sjöng med och gång på gång vände hon sig om för att utreda varifrån ljudet egentligen kom.

När Korvasson är tjurig brukar vi sätta henne i sin barnstol vid en låda med köksredskap. Då lutar hon sig över kanten och rafsar tag i någonting och suger på det en stund och kastar det sedan till golvet, om hon inte hamrar och bankar med det en stund först. Jag ville filma hennes nyfunna passion för Beatles och passade på när hon var distraherad av alla köksredskap och riggade i smyg upp videokameran på köksbordet innan jag gick och satte på skivan igen. Det är viktigt att smyga med kameran, för om hon får syn på den upphör all spontanitet. Hon blir för nyfiken på kameran och stannar upp. Nästan varje gång vi har haft för avsikt att dokumentera något nytt framsteg med videokameran har det blivit en flopp. Den här gången hoppades jag att, utöver hennes Beatlesbeundran, lyckas fånga hennes nya huvudrörelse. Sedan någon vecka tillbaka lägger hon huvudet på sned titt som tätt och det är förtjusande. Ibland är hon lugn och lägger huvudet på sned och tittar på en med stora ögon och ibland avbryter hon en skriksession med ett hastigt snedläggande av sitt huvud, för att sedan fortsätta skrika.

I vanlig ordning hade vi ingen lycka i att fånga de nya framstegen. Allt som syns på filmen är en mamma och en pappa som sjunger Beatleslåtar och idiotar sig framför sitt oförstående barn. Men precis efter att jag hade sagt att jag skulle stänga av kameran innan vi hade skapat ytterligare en av tidernas tråkigaste filmer, med tummen på avstängningsknappen, började Korvasson att klappa i händerna till låten. Och eftersom jag inte hade hunnit stänga av kameran lyckades vi fånga hennes allra första handklappning på film. Det varade inte länge, då hon skrämdes av våra spontana och höga glädjerop, men det var klappningar och det finns på film.

Så även våra spontana och högljudda glädjerop.

Jag har varit lite nere ett tag nu och hela tillvaron har känts ganska trist. Och orättvist kort och otrevlig mot Lisa har jag varit. Man ska inte underskatta sömnen har jag förstått, jag har sovit både lite och dåligt de senaste veckorna. Eftersom Korvasson är en exemplarisk bebis när det kommer till kvällsrutiner så har jag ingen annan att skylla på än mig själv, för att jag är trött. Men nu är det andra bullar, nu ska jag tvinga mig själv i säng i tid, i alla fall några dagar i veckan och jag förväntar mig ett rejält uppsving i humöret.

I morse, när jag gick upp med Korvas satte jag ifrån mig henne på golvet och var själv så trött att jag var tvungen att lägga mig på soffan en stund. Jag satt och nickade till hela tiden, men vaknade av att hon, pigg och glad, drog mig i håret och polisongerna om vartannat. Det finns en viss trygghet i att hon inte är så mobil än och finns kvar på samma plats som man lämnade henne på, när man vaknar till igen. Men hon kan hasa sig fram. Det går inte så fort men får hon bara lite tid på sig kan hon röra sig över ganska stora ytor. Idag hävde hon sig faktiskt upp för första gången mot ett bord och stod upp en liten stund. Med hennes spagettiben är det ett mindre mirakel.

För en stund sedan var vi hemma hos min syster, som hånade Kovasson för att hon var sent utvecklad. Jag såg hur hon räknade efter för sig själv: ”April, maj, juni, juli…” bara för att sedan skratta och titta på Korvas och säga: ”Snart tio månader, du är en riktigt sen bebis du!”. Men hon har andra kvalitéer Korvasson. Vem bryr sig om att krypa när man har huvudet fullt av andra funderingar?

När Lisa och jag satt vid matbordet idag och Korvas var på golvet, gjorde vi en stor upptäckt. Solen sken in genom fönstret och spred sitt ljus över vår lilla bebis och mitt på hennes haka bildades en mörk liten skugga. Vi såg det samtidigt, Lisa och jag, men jag var först med att utbrista: ”Kolla, hon har en stjärthaka!”. Det är än så länge svårt att se utan hjälp av skuggan, men det är inget snack om saken, min dotter har en stjärthaka och Lisa har ingen stjärthaka.

Men det har jag!

När jag var liten brukade mamma alltid klaga på att jag torkade av mig på byxorna när jag var kladdig. Och pappa blev jättearg när jag tog en klunk dricka samtidigt som jag hade mat i munnen. Ofta tog jag väldigt stora tuggor så att det nästan var en nödvändighet att blanda ut det med lite vatten. Man ska ju tugga mycket, det är bra för matsmältningen, men mina favoriträtter var alltid de rätter som inte krävde att man tuggade så mycket. Korvstroganoff och pannkakor till exempel, då var det bara att svälja samtidigt som man skyfflade upp en ny tugga på gaffeln. Men kött hade jag svårt för, då det krävdes att man tuggade så mycket, vilket gjorde att jag blev mätt mycket fortare, och det tyckte jag inte om. Jag har alltid haft idén om att man ska äta mycket och att man är mätt först då man inte längre förmår pressa i sig en enda liten bit till. Som en julmiddag varje dag skulle man kunna säga. Nu jobbar jag på att försöka få bort det beteendet, för att det är sjukt. Och så tycker jag mycket mer om att tugga.

Men dricker med mat i munnen och torkar av mig på byxorna gör jag fortfarande då och då. Och även om det var många år sedan jag blev myndig, kan jag fortfarande känna njutning över att det är jag som bestämmer.

Jag minns en gång när jag var i Bulgarien med pappa. Jag var tjugotvå år och när vi skulle äta lunch trugade servitören med sprit. Jag var verkligen inte sugen på ren sprit mitt på dagen och skulle tacka nej, men när min far ilsket förbjöd mig och ropade “Daniel, du får absolut inte dricka” blev jag ju tvungen att trotsa honom, bara för att visa att han inte längre bestämde över mig. Man skulle kunna säga att han indirekt uppmuntrade mig att dricka sprit den gången. Det var hur som helst inte särskilt gott, men kryddad med självständighetens sötma slank den ner i alla fall.

Jag är övertygad om att Molly drömmer sig bort till den självständigheten ganska ofta. Hon har nog andra drömmar än att torka av sig på byxorna och dricka sprit till maten, men hon längtar nog efter att få göra som hon vill. Hon kanske drömmer om att få komma hem så sent hon vill, utan att behöva meddela någon.

Och utan risk att få veckopengen indragen.

När Korvas får sin välling är hon ofta lugn och tillfreds och det kan vara en magisk stund att sitta med henne i famnen då. Vanligtvis bryts förtrollningen i samma sekund som hon har slukat den sista droppen, då hon direkt börjar vrida och vända på sig. Men ibland händer någonting som gör att hon sitter kvar som i trans och är fullkomligt stilla.

Då tittar hon upp och klappar mig försiktigt i ansiktet. Hon lägger sin ena lilla hand över min näsa och drar lite lätt i mina läppar, med den andra. Intensivt studerar hon ansiktets delar och hon är så nära att hennes andetag känns som små vindpustar mot huden.

Om man kunde ordna sina känslor som sidor i en dagbok, så att man kunde uppleva dem igen när man ville, då skulle jag gå tillbaka till den här sidan, minst en gång om dagen.

Korvasson var en riktigt glad bebis idag, inte alls lika envis som igår. Men sedan vid middagstid drabbades hon av en totalsvacka och var otröstlig. Så fort man satte ifrån sig henne på golvet blev hon helt förstörd. Hon blev illröd i ansiktet och knäpptyst först, sådär tyst som barn blir när andningen har hakat upp sig, men när den väl kom igång igen var det för att skrika högre än någonsin. Jag bad Molly passa henne, så att jag kunde laga mat och efter att ha hotat med sen middag, åtog hon sig motvilligt uppgiften. Någonting måste hon ha gjort för efter att ha varit med Molly en stund, sade Korvas inte ett pip fram till läggdags.

Den tystnad som uppstod var nästan jobbig dock, för Molly och jag sa inte heller många ord till varandra. När man ska prata med henne nu liknar det mer ett förhör med någon som vägrar samarbeta. ”Vad gjorde ni i skolan idag då?”. ”Ingenting”. ”Vad pratade du och Sofia om då?”. ”Ingenting”. Och så fortsätter det tills man ger upp. Jävligt deppigt faktiskt, jag saknar den Molly som bor därunder, hon som inte anstränger sig för att vara stor, tuff och otrevlig hela tiden. Hon som inte skrattar tillgjort eller himlar med ögonen och som svarar på tilltal. Jag vet att det inte är lätt att vara liten och kämpa för att vara stor, men jag saknar den riktiga Molly.

Och hon finns därunder, det vet jag.

Eftersom jag är väldigt trött nu och inte kommer på någonting att skriva om passar jag på att förtydliga en liten detalj i mitt tidigare inlägg.

Givetvis ska man be om hjälp med att öppna ett hårt sittande lock på en burk, det är inte det i sig som stör mig. Det som irriterar mig är hur dessa scener används i filmer för att snabbt etablera kvinnans beroenderelation till mannen. Senare i filmen blir det skottlossning och då är det samme muskelknutte till man som ska skydda sin kvinna. Det gör han genom att springa runt med henne i handen samtidigt som hon skriker ”no, no!” och bara är i vägen. Vem fan tjänar på att springa hand i hand när man ska undfly vinande kulor? Snabbast springer man utan att hålla någon i handen och även den arma kvinnan har ju faktiskt ben att springa med, och det borde hon göra istället för att låta sig ryckas än hit än dit av den djärve men trögtänkte mannen. Det får bara båda två att framstå som kompletta idioter.

Vidare kan jag meddela att Korvasson, helt oberoende av vilka färger hon burit, har varit en ”pain in the ass” idag.

För några veckor sedan fick vi ärva ett par kassar med gamla barnkläder. Vissa av kläderna har gått runt i släkten och bland annat fanns där en röd liten kofta som både min syster och jag hade när vi var små. I en av kassarna fanns också ett jättesött litet rosa linne.

Det har slagit mig många gånger att jag inte brukar tänka på Korvas som bärare av något speciellt kön. Det spelar liksom ingen roll, hon är en liten bebis och en liten person och det är inte mer med det. Men när Lisa för några dagar sedan hade klätt henne i det rosa lilla linnet var det plötsligt en näpen liten flicka som satt framför mig, och jag såg på henne med andra ögon. Hela mitt förnuft sa att det var samma bebis som dagen innan och dagen innan dess, men någonting djupt rotat sa någonting annat. Jag är säker på att jag bar Korvas med mjukare händer den dagen, extra mån om hennes skörhet.

Tusen gånger har jag svurit åt filmer där någon muskelknutte till man öppnar en burk åt sin hjälplösa kvinna. ”Låt henne öppna den själv för i helvete!”, ropar jag. Men någonstans sätter det sig ändå, vare sig man vill eller inte. Och även om jag intellektuellt sett vet att det är löjligt blir jag ändå mer imponerad när en tjej är bra på att bygga än när en kille är det. Och jag märker så väl att många tycker att det är extra fint och speciellt, nästan gulligt, när jag är med Korvasson, men inte när Lisa är det. Vi är barn av vår tid och måste vara på vår vakt. För hur fritänkande vi än anser oss vara så finns det tusen handlingar man gör av gammal vana och de gamla vanorna är inte fria. Därför känns det oerhört viktigt att kontrollera de handlingar man faktiskt är medveten om.

Visst, i färgläran är rosa en färg som vilken som helst. Men i det verkliga livet är det en färg med en historia och en färg förknippad med ett beteende och en roll. Det är klart att man i viss mån fortsätter att konservera betydelsen av rosa, genom att aktivt välja bort den också, men inte i samma grad. Och så länge Korvassons egen farsa behandlar henne annorlunda, för att hon bär ett rosa linne, så är en färg inte bara en färg.