Djävulen har tagit sin boning i Korvas och det har gått fort. Det är en markant skillnad bara på de två dagar som jag har jobbat sent och inte hunnit träffa henne. Hon är envisare än någonsin och förvandlas till ett monster när hon inte får som hon vill.

Idag ville jag ta en bild på henne när hon var i färd med att banka i bordet med sin nya tvåhandsfattning. Istället för att hamra med öppna handflator som hon har gjort tidigare, har hon utvecklat en ny teknik, där hon griper tag i sin ena hand med den andra och slungar dem till bordet, likt en slägga. Men så fort jag tog upp kameran ville hon ha den. Hon släppte direkt sitt nya grepp och hennes livs enda mening hade nu helt övergått till att få tag på kameran. Till varje pris skulle hon ha den och när hon inte fick den visade hon upp sin, för dessa stunder av frustration, nya min. Hon kniper ihop ögonen och breder ut ett stort grin över hela ansiktet och kryddar det med gnälliga skrik som gränsar till gråt.

Senare på kvällen, efter att ha sovit ett par timmar vaknade hon och skrek. Jag gick upp och klappade henne på kinden och lade en hand på hennes mage och på ett ögonblick var hon tyst. En fantastisk känsla av betydelse, sköljde över mig. En egotripp utan motsvarighet.

Och jag, kärlekens trollkarl, var större än Gud.

I mars ska vi åka till grekland med bandet och vara borta i fyra dagar. Det ska bli otroligt kul och det känns lyxigt att få ta en liten paus i vintern i ett varmare land. För att inte tala om hur fint det känns att någon annan betalar för resan och att vi ska få betalt för att spela. Länge leve internet och myspace och youtube som lever ett lika aktivt liv, även när bandet knappt andas. Men jag har fasat för hur jobbigt det ska bli att vara borta från Korvas så länge.

Dessa två dygn när jag har jobbat har varit lite som en förberedelse och ett träningsläger, i att vara borta från Korvasson. Men istället för att stärka mig har det nästan haft motsatt effekt. Det var skitjobbigt att vara borta från henne och det vara bara två dagar. Matematiken är enkel, fyra dagar är dubbelt så många som två. Frågan är bara om det blir dubbelt så jobbigt, eller lika jobbigt dubbelt så länge.

Nu, nyss hemkommen vill jag bara kasta mig i sängen, för att vakna imorgon och gosa med min bebis.

Ordningen kommer mycket snart att vara återställd, både på Korvasfronten och på Korvasbloggenfronten. God natt.

Jag träffade bara Korvas ett par timmar på morgonen idag, innan jag gick iväg och jobbade. Det har inte varit så mycket jobb den senaste tiden så det är ju bra, men det kändes inte bra att komma hem långt efter att Korvasson hade gått och lagt sig. Imorgon kommer jag att gå upp före henne och komma hem sent. Imorgon kommer jag inte att få träffa min lilla bebis alls, inte ens en liten stund på morgonen.

För nitton månader sedan var tanken på barn avlägsen. Kanske någon gång, tänkte jag. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och idag tar jag ut min saknad i förskott och får en liten klump i magen över att det kommer ha gått två dygn utan att jag fått vara med Korvas.

Kasten är tvära i cirkusen livet.

När mina föräldrar skilde sig hade jag precis fyllt tretton. Jag fick veta det en knapp vecka innan jag skulle börja i sjuan i en ny skola. Om det finns bra och dåliga tidpunkter för en skilsmässa så var det här en dålig. Jag levde i en värld där man är liten men måste vara stor på samma gång och i takt med att de jämnåriga började umgås mer och mer på fritiden, drog jag mig istället undan. Det var en stor trygghet som rycktes bort över en natt. Jag minns hur tomt det kändes när man skulle duka bordet och av vana dukade fram för fyra fast det bara var tre som skulle äta. Små saker som tydligt påminde om att allt var annorlunda. Men så lär man sig snabbt att hålla masken och bygger upp ett ansikte som är hårt. Det behöver man när den största synden är att visa sig svag. För hellre att folk tror att man är arg eller sur än att de förstår att man är ledsen.

När jag senare i livet tillbringade tid i flickvänners och andra vänners hem, med familjer som fortfarande var intakta, märkte jag hur mycket jag saknade det där. Det var som att öppna locket till ett stort hål som fanns kvar, trots att jag nu var vuxen. Jag kände mig som en girig snyltgäst som roffade åt mig av andras familjeliv, för att fylla ett gammalt tomrum. Då kunde jag nästan snudda vid känslan av att vara i en familj och låtsas tillhöra den. Men det skedde aldrig utan ett stort sting av avundsjuka över att familjekänslan för dem var självklar, när min bara var till låns.

För några dagar sedan stod jag köket och hackade lök och Korvas satt på golvet och var grinig. Molly stod i duschen och Lisa höll på att ta av sig ytterkläderna i hallen. Korvas hamrade på en liten apparat som hon ärvt av sin sex år äldre morbror. En sån där apparat som spelar små melodier om och om igen när man slår på knapparna. En apparat som man ganska snabbt är frestad att kasta in i väggen. Men mitt i alla ljud av elektroniska barnvisor och gnälliga bebisskrik och ljudet av vatten som strilade från duschen och jackor som prasslade i hallen, smög det sig på mig en underbar pirrande känsla, som när man är förälskad. En känsla av att jag stod där mitt i en familj.

En familj som är min egen.

Korvasson är en riktig kulturslukare, den saken är klar. Om BVC utöver längd, vikt och huvudomfång, hade haft en mätning på hur mycket kultur bebisar tar del av, så hade hennes kurva hamnat långt över snittet. De hade behövt plocka fram ett speialpapper med en extra stor tabell för bebisar med extremt hög kulturmedvetenhet. De kanske hade tittat på mig med stora förundrade ögon och sagt: ”Vi måste berätta för dig att ditt barns kulturmedvetenhet motsvarar en femtioårings! Vi har aldrig sett något liknande och skulle vilja behålla henne här ett par dagar för observation. Det är sannolikt att det är därför hon inte har lärt sig krypa. Hela hennes hjärnaktivitet upptas av att processa alla intryck hon har fått från utställningarna och inte förrän hon är klar med det, kan hon lära sig att krypa”. ”Snick snack” skulle jag ropa åt dem. Hon kan visst krypa, hon vill bara inte och nu ska vi gå på museum”.

Idag tog jag med Korvas på en utställning för bebisar på kulturhuset. Det var ett stort rum helt i vitt, med organiska former. Man fick känslan av att vara inne i en kropp. Utställningen riktade sig till barn mellan noll och ett år gamla. Möjligen därför att de nyligen har bott inne i en kropp och känner sig hemma därinne. Vad vet jag? Här var det Korvasson som var experten, jag var mest med som chaufför och cateringpersonal, men det var mysigt därinne även om det var länge sedan jag själv bodde inne i en kropp. I receptionen fanns ett tackkort från en besökare, där det stod: ”Jag kom hit utan bebis, men ville stanna länge, länge”. Det var fint tyckte jag.

Senare i veckan vill Lisa gå dit med Korvas. Det kan inte vara ofta någon går sin första gång på en utställning och så har deras bebis redan sett den.

Korvas har fått hårdare nypor nu och jag tror att det kan innebära stora påfrestningar på hennes och Ahlgrens relation. Hon har varit så otroligt varsam fram tills för ett par dagar sedan och har bara petat lite försiktigt med fingret på katten, som då har strukit sig mot henne. Men idag tog hon ett rejält tag med hela näven i pälsen och lyckades välta henne. Ahlgren tyckte inte alls om behandlingen men verkade inte heller bli alltför sur, men jag misstänker att deras riktigt intima stunder är räknade.

Mitt i allt snurrande och kattvältande visade Korvasson, i sin jakt på skräp, små tecken på att hon kanske kommer att lära sig krypa till slut i alla fall. Hon sträcker sig mycket längre nu så att hon stödjer sig helt på armarna och benen, samtidigt som rumpan lättar från marken. Lite som en framåtlutad yogaställning. Men sen blev hon plötsligt grinig. Hon vaknade tidigt i morse och blev väl därför trött tidigare än vanligt. Då fick jag den fantastiska idén att surfa upp teletubbies och ställa datorn på golvet framför henne, på behörigt avstånd, så att jag i lugn och ro kunde tillreda hennes kvällsmål. Teletubbies börjar likna en drog, ett fultjack som jag tar till för att hålla Korvasson i schack när hon är som grinigast.

Men medan de knubbiga, färgglada figurerna dansade och sjöng som bäst, lyckades Korvasson pressa sin yogaställning så hårt att hon uppnådde en imponerande räckvidd. Och med ett par snabba slag med handflatan programmerade hon bort scrollfunktionen från musplattan.

Igår var en dag med stora Kontraster. Korvas och jag åkte till röda korset vid tekniska högskolan för att ta igen ett missat tillfälle på babysimmet. Ett återbad som det kallas. Bassängen var mycket varmare än den vi brukar bada i och det var goda nyheter för Korvasson och mig. Inga blåa läppar eller köldskakningar efter halvtid utan en ren glädjefest hela passet igenom. Det var dyk med och utan kommandon, dyk med släpp, dyk från kanten och sedan fick Korvasson flyta runt i badring och så var det lekar och sång. Det här kommandot som vi har tränat in, ”ett, två, tre, nu kommer det vatten”, ska vi nu börja träna bort, tydligen. Det borde vara en smal sak tänker jag, då jag hela tiden har misstänkt att Korvasson ändå inte har förstått det där kommandot. Varje gång hon kommer upp till ytan efter att ha blivit doppad ser hon förvånad ut och har två stora röda ringar runt ögonen, som en rödlätt och överraskad tvättbjörn. 

Det är många fler pappor på babysimmet nu, i början var det knappt någon. Men det är väl nu när bebisarna blivit lite äldre som de tar ut sin ledighet. Vi var en ganska liten grupp, men jag har aldrig varit med om maken till falsksång tidigare. Det var värre än den värsta fotbollskören. Om bebisar har en medfödd känsla för toner så måste denna sång ha smärtat deras små trumhinnor oerhört.

Efter simmet skyndade vi oss därifrån och Korvas höll på att slockna i vagnen. Jag ville att hon skulle äta innan hon somnade, så vi stannade mitt på trottoaren och jag matade henne med en flaska välling som hon halvsovande surplade i sig. Innan vällingen var helt uppdrucken däckade hon som en medvetslös med munnen formad som ett litet ”o” efter flaskan. Sedan mötte vi Lisa på Odenplan för att hon skulle ta över Korvas, så att jag kunde åka direkt till replokalen.

En timme senare, fortfarande blöt i håret efter babysimmet, stod jag och skrålade ”banned from alain´s”  i ett fuktigt bergrum, med en folköl i handen. Låten handlar om vår allra första spelning som bara varade i 40 sekunder, innan ägaren slog av strömmen, därför att det var för högt.

Hade det varit babysimsgruppen som uppträdde, misstänker jag att den hade gått samma öde till mötes. Om än av lite andra skäl.

Vi var bortbjudna på middag igår. Det var god mat och jättetrevligt och vi kom inte hem förrän strax efter två. Det enda lilla problemet var att kvällen krockade med melodifestivalen, som Molly väldigt gärna ville se. Men Lisa kom på den briljanta idén att vi kunde göra en egen festivaltillställning idag (söndag), till reprisen. Molly såg fram emot det och struntade därför att se någonting i förskott igår, trots att hon hade chansen.

När vi kollade i tv-bilagan i morse insåg vi till vår förskräckelse att det inte går någon repris idag. Inte sänds programmet i sin helhet på internet heller. Molly var inte alls nöjd med dessa besked. Vi har klurat och beslutat att titta på klippen, ett och ett, på youtube. Men vi gör som vi hade tänkt och laddar upp med dipp och grönsaker, så får vi se hur det går.

En nödlösning i lågupplösning.

Ganska kort efter att Lisa och jag hade träffats brukade Molly fråga om inte vi skulle skaffa barn snart. Hon ville det då, hon ville ha en syster. Men Lisa ville inte ha fler barn och jag hade inte kommit längre i mina funderingar än vad jag hade i fjortonårsåldern. Dessutom hade vi ju precis träffats. Molly var ganska cynisk i sitt sätt att se på vårt förhållande. ”Ja, ja, ni kommer ändå att göra slut om ett tag”. Däremot var hon stensäker på sin pappas familjekonstellation. De hade ju ett barn tillsammans och har man barn gör man inte slut. Så såg hennes världsbild ut, även om hon själv var ett levande bevis på motsatsen.

Ungefär i samma veva som jag hade blivit ett mer självklart inslag i familjen, började hon ändra sig i barnfrågan. Hon sa att det var nog med en liten unge varannan vecka, så att hon i alla fall fick lugn och ro och full uppmärksamhet varannan. ”Tänk inte ens tanken Daniel”, brukade hon säga om jag så mycket som tittade på ett barn. Och jag tänkte faktiskt inte ens tanken. Hade jag gjort det hade det inte blivit någon bebis. Inte just då i alla fall.

Vi hade bestämt att jag skulle berätta för Molly att Korvas låg i magen. Oj, så nervös jag var. Jag trodde att hon skulle skulle bli både ledsen och förbannad. En kväll när jag skulle natta henne, hade jag samlat mod. Det här var på den tiden, då även hon såg sig själv som ett barn och ville bli nattad. Jag satt på sängkanten och vi pratade länge, länge innan jag vågade säga något. ”Du, det är en ganska stor sak som jag måste berätta”, sade jag. ”Vadå”, sa hon med stora ögon och såg rätt orolig ut. ”Lisa är med barn”, sade jag. ”Näe”, sade hon och log, helt säker på att jag skojade. ”Jo”, sade jag. ”Näe, du skojar”. ”Nej, det är säkert”. ”Näe”, sade hon och så fortsatte det ett tag, men till slut trodde hon mig. ”Jaha”, sade hon och såg ut att vara lite chockad men glad. ”Hoppas det blir en tjej”.

Molly anstränger sig något oerhört varje dag för att vara stor. Alltså stor som i att hon anser sig vara självständig. Inte stor som i att hon försöker bete sig vuxet. Hon kämpar verkligen för att markera distans. Ibland är det som om hon kommer på sig själv med att ha varit för glad tillsammans med oss, lika glad som ett barn skulle ha varit. Då knycker hon till med huvudet, som för att väcka sig själv, och så drar hon på sig det strama, svåra ansiktet igen. Ibland försöker hon hålla distans även till Korvas, men det är svårare. När Molly är i närheten sliter Korvasson sällan blicken ifrån henne och studerar henne förundrat. Om hon inte får den uppmärksamhet hon vill ha ropar och viftar hon med armarna och hon kan knepen, hon vet vilka trådar hon ska dra i. På några sekunder kan hon rasera sin storasysters tonårsfasad och ett stort och kärleksfullt, äkta leende bryter ut i Mollys ansikte. Det är fantastiskt att se dem då. Två glada, underbara systrar.

En ganska liten och en pytteliten.