Babysimmet blev inställt idag. Naturligtvis hade Korvas och jag redan hunnit stressa ut med alla tillbehör, i form av badbyxor, badlakan, badmössor och uppvärmd välling.  Vi försökte planera det så att vi skulle vara ute i så god tid att hon skulle hinna snusa en stund i vagnen före simmet och vara en pigg bebis till premiären. Men väl ute på de snötäckta gatorna kom det ett sms med meddelandet att babysimmet var inställt, därför att temperaturen var för låg. Med Korvas mått är temperaturen alltid för låg. I början orkade hon bara med halva passet därför att hon var för frusen, men nu var det alltså för kallt även med standardbebisars mått mätt.

Istället blev det ett varv i kvarteret så att hon fick sova ordentligt och medan hon fortfarande sov passade jag på att handla blöjor på prisextra. Blöjpaketet ställde jag vid fotändan av vagnen och när Korvas vaknade blev hon otroligt glad över det på paketet tryckta bebisansikte som mötte henne. Hon skrattade, gestikulerade och pratade länge och väl med blöjfabrikantens profilbebis. Sedan bar det av hemåt där vi snodde ihop en lunch, bestående av vårrullar, majs, ärtor, broccoli och morötter, toppat med lite mjölk. Korvasson slukade i sig alltihop och började sedan gnugga sig i ögonen, som hon gör när hon är trött. På en sekund blir hon också alldeles röd runt ögonen, så det är svårt att missa när hon vill sova. Eller när hon behöver sova snarare, för att vilja och behöva är två skilda ting. Hon var lite sjuk och snorig idag och när jag till slut hade lyckats söva henne, låg hon och snarkade som en gammal gubbe på soffan.

Mitt i vilan damp det ned ett meddelande från min moster med en fråga om vi ville träffas och kanske ägna eftermiddagen i kulturens tecken. Det ville vi naturligtvis, Korvas säger aldrig nej till en utställning. Vi träffade min moster på Nationalmuseet och gick några varv och tittade. Korvas hängde över kanten på barnvagnen och var ganska uppslukad av de svartvita fotografier som prydde väggarna på nedre våningen. Efter det åkte vi upp två våningar och tittade på gamla fresker och oljemålningar. När det var dags för välling tänkte jag att vilken miljö kan vara bättre för en bebis att inta sitt mål i, än i ett rum omgiven av huvudstadens kulturskatter? Hon hade nätt och jämnt börjat äta, när en vakt på museet avvisade oss, vänligt men bestämt. Välling och kulturskatter hör tydligen inte ihop. Och även om det var lite besvärligt att gå iväg och mata Korvas samtidigt kunde jag inte undgå att bli lite rörd.

Korvasson, pappas flicka, hade för första gången blivit utkastad.

Korvas hängde med fram till att hon lärde sig att sitta, men sedan la hon av. Efter det har hon suttit där man har satt henne och inte gjort några försök att ta sig därifrån. Hon sträcker sig efter saker men ger ofta upp om de ligger för långt bort. Hon sitter där hon sitter och äter skräp från mattan, damm och noppor. Hon är en ganska effektiv borttagare av noppor även om hon av rörelseskäl inte kan beta av några större ytor åt gången. Men när en liten yta är ”avnoppad” är det bara att flytta henne till nästa, som en ko på grönbete ungefär. När hon väl har spanat in en liten bit damm eller en frestande noppa är hon snabb. Jag har flera gånger försökt hindra henne, men hon har hunnit före och sen har det visat sig vara svårt att ta ut skräpet ur munnen på henne. Hon biter ihop käkarna hårt och vrider och vänder på huvudet. Sedan sitter hon och pratar och tuggar som om det var ett tuggummi hon hade i munnen.

Sedan en vecka tillbaka har hon dock gjort enorma framsteg på rörelsefronten. Hon har lärt sig snurra. Tidigare har hon blivit frustrerad när någonting har hänt bakom ryggen på henne och försökt vrida huvudet hela varvet runt. Men nu har hon perfekt trehundrasextiograderskoll och kan snurra både medsols och motsols.

 Så nu sitter hon allt som oftast och pratar, snurrar och äter skräp.

Vi har fått besked om att vi har plats nummer sjuttiofem på vårt förstahandsval av dagis. Eftersom man är anmäld på fem dagis samtidigt och upptar en plats i kön på alla är det lite svårt att veta hur stor kön är i verkligheten. Jag vet inte hur de räknar, men det låter inte vidare hoppfullt får man säga.

Men det här med dagis föder en hel del andra tankar. Det känns oerhört märkligt att tänka sig att man ska separeras från Korvasson på dagarna, jag vet inte om jag kommer att vara förberedd på det. Hon klarar det säkert fint, även om hon är väldigt bortskämd just nu med att ha båda föräldrarna hemma, större delen av tiden. Men hur ska jag ta det? Hur ska det gå för mig? Vad händer när det är dags för middagsluren, då vi brukar krypa ner i soffan tillsammans. Vem ska Korvas sova med då? Eller ännu värre, vem ska jag sova med då?

Nog för att jag har hört talas om inskolning på dagis, men borde de rimligtvis inte ha en utskolning i hemmet parallellt med den? Någon som kommer hem till en och ser till att man är sysselsatt och när man är helt upptagen med något annat, tar de bort barnet en stund. I början kommer de tillbaka snabbt, ibland så snabbt att man inte ens har hunnit märka att de har försvunnit. Men gradvis förlänger de bortavaron tills man har vant sig vid att vara själv.

Jag tänker inte ge mig förrän jag får ett kontrakt om utskolning, med underskrifter från högt uppsatta myndighetspersoner, som garanterar att jag ska vara helt avvand innan det blir tal om dagis. Får jag inget sådant kontrakt,

kan de glömma att jag lämnar ifrån mig Korvasson.

Belöningen för den som går upp med Korvasson på morgonen är förmiddagsvilan. Eller den första belöningen är egentligen själva väckningen, av den förvisso redan vakna bebisen. En mer korrekt benämning kanske skulle vara ”upplockningen av bebisen”.  Sedan en tid tillbaka tillkommer dessvärre en bajshantering av inte särkilt angenäm natur, men låt oss bortse från den då det är ett kapitel för sig.

Innan man går in för att plocka upp Korvas har hon legat nöjd och pratat för sig själv en stund, samtidigt som vi har legat och ”snoozat” till ljudet av hennes babbel, i rummet intill. Efter ett tag höjs hennes röstläge och först då är det dags att göra entré. Det spelar ingen roll hur trött man än är, för det är omöjligt att inte smittas av den glädje man möter i spjälsängen när man kommer in. Korvasson sprätter till i hela kroppen, som en fjäder, när hon får syn på en och ett leende som inte är av denna världen breder ut sig över hela hennes bulliga lilla ansikte. De senaste dagarna har hon blivit så exalterad att hon inte har kunnat låta bli att skrika rätt ut av lycka över att det äntligen har blivit en ny dag.

Sedan går morgonen vanligtvis som en vals, för på morgonen är hon på strålande humör. Jag får känslan av att den som myntade ordspråket ”morgonstund har guld i mun” hade att göra med en riktigt glad bebis. Redan i köket när man med trötta morgonrörelser gör välling till Korvas och kaffe till sig själv, har man siktet inställt på förmiddagsvilan. Det är en fantastisk liten stund då man, om man håller sig vaken, kan läsa i sin bok samtidigt som Korvasson ligger med huvudet i ens armhåla och snusar. Men vanligtvis dåsar man till själv och sover skönare än på natten, på soffan bredvid sitt barn.

När hon var riktigt liten brukade jag ha henne sovandes på magen och jag älskade verkligen dessa stunder. Men i takt med att nacken blev starkare och medvetenheten om världen runtomkring blev större, har hon blivit mer rastlös och vill inte gärna ligga still. Hon lyfter hela tiden huvudet för att se vad som händer. Samma sak i vagnen, där hon ligger och gör situps för att bättre kunna se, vilket har lett till att vi ofta kallar henne ”situpsarn”.

Imorse var hon lugnare än vanligt och när jag prövade att lägga henne på min mage trillade hennes huvud ner tungt mot mitt bröst, och så låg vi och sov så i nästan en och en halv timme. När hon till slut vaknade tittade hon upp på mig med nyvaket ansikte. Och vore det inte för att hennes ögon glittrade till på ett välbekant sätt, skulle det vara svårt att se att det gömde sig ett stort leende bakom nappen.

Farfar var barnvakt idag och Lisa och jag var på bio. Vi har inte haft barnvakt så många gånger tidigare, när Korvas har varit vaken, så vi lämnade lägenheten så stillsamt vi kunde för att inte provocera fram eventuella gråtkavalkader. När vi gick satt de och läste traktorboken. Traktorboken är en bok om traktorer och har en stor röd knapp man kan trycka på, så kommer det traktorljud. Korvas trycker ännu inte tillräckligt hårt för att kunna framkalla ljuden själv, men hon älskar boken.

När vi kom tillbaka drygt tre timmar senare var vi nyfikna på hur det hade gått. Korvasson brukar reagera snabbt på när dörren öppnas, men den här gången hände ingenting. Vi kikade in från hallen och såg att de nu satt i soffan och läste en annan bok. Det var alldeles tyst och Korvas satt i farfars knä och klappade försiktigt med händerna i boken. Inte förrän vi kom in helt i rummet och ställde oss framför henne, upptäckte hon att vi var tillbaka. Hon lyfte långsamt blicken från boken och tittade lite trött på oss och såg ut att tänka:

”Jasså är det bara ni”.

Det var en mindre revolution när Korvas blev så stor att vi kunde sätta henne i en barnstol vid bordet. Början på en helt ny tid. Först fick vi staga upp henne med en kudde bakom ryggen för att hon inte skulle trilla runt i den alldeles för stora stolen. Men vilken glädje över att få vara med till bords! Att slippa uppleva middagarna underifrån, helt exkluderad från den gemenskap en familjemiddag kan skänka. Och vilken befrielse för oss andra att slippa gunga en missnöjd bebis i sin babysitter med foten, samtidigt som man försöker äta sin mat.

Även om ingen förstår vad hon säger är hon nu med och konverserar vid middagarna, samtidigt som hon yvigt gestikulerar och slår bort de skedar med mat som är på väg mot hennes mun. En tredjedel i magen, en tredjedel på bordet och en tredjedel på kläderna och på golvet. Minus den promille, som faktiskt lyckas träffa hennes haklapp.  Egentligen borde man erbjuda sig att vara hundvakt vid middagstid. Att få uppleva glädjen av att hjälpa en vän, samtidigt som man får gratis städning under bordet, vore en svårslagen kombination. Ahlgren hjälper till så gott hon kan med städningen, men i ärlighetens namn gör hon inget vidare jobb. Hon är betydligt mer selektiv än en hund och städar bara upp godbitarna.

Vi behöver ett djur som städar upp ris, för klibbiga riskorn under strumporna är bland det värsta jag vet. Dessutom är det svårt att torka upp. Nej, vi behöver ett litet djur som älskar ris och som annars inte gör så mycket väsen av sig. Ett djur som inte kissar i soffan eller bajsar i blomkrukorna. Och om det skulle råka göra det i alla fall så skulle ingen märka något eftersom djuret är så oerhört litet, med en spillning av mikroskopiska proportioner. På dagarna håller den sig mest för sig själv och tycker egentligen inte ens om sällskap. Den tycker bara om ris.

Till den första personen som erbjuder mig ett sådant litet djur som älskar ris, skänker jag bort Ahlgren, utan att blinka.

Igår morse var första morgonen efter att vi återgått till havrevälling som kvällsmål för Korvasson. När vi gick upp var förhoppningarna enorma på att ett fyra dagar långt bajsinferno, i samband med majsvällingen, skulle vara till ända. Det var Lisa som plockade upp henne och bar henne till skötbordet och när blöjan åkte av fann hon att den var torr som snus.

Plötsligt var livet en enda stor fest och vilda kullerbyttor och konfettiregn varvades med segerdanser, glädjerop och ”high fives”.  Åt Korvas dukades en stor frukostbuffé upp, med krabba och mandariner.

Ovanstående beskrivning är inte sann, i den bemärkelsen att det inte ägde rum i verkligheten. Festen och glädjeropen var en inombords upplevelse och Korvas fick havrevälling även till frukost, men jag vet inte hur jag bättre skulle kunna illustrera den glädje och framtidstro vi kände över vårt torra barn.

Imorse var det på ett närmast slentrianmässigt sätt jag lyfte upp Korvas ur spjälsängen, trygg i vetskapen om att vi var tillbaka i rutinerna. Till min fasa var hon blöt på ryggen och den här morgonen var i alla avseenden en repris på de morgnar vi trodde oss ha kommit förbi. Det var inga glädjerop denna morgon, varken utombords eller inombords. Senare slogs jag av insikten att vi nu på mindre än en vecka har bytt Korvas sängkläder oftare än jag bytte mina egna på ett helt år, innan jag träffade Lisa. Ett mellanting mellan mina gamla vanor och Korvassons nya, vore kanske att föredra, men vad ska detta nu betyda?

 Är det tid att börja leta på internet efter en helkroppsblöja? Någon påstod att när tänderna växer ut, kan det här hända. Jag förstår inte hur det skulle kunna hänga ihop, men tänk om det är sant. Man har ju hur många tänder som helst och de växer inte snabbt på Korvasson. Och vad händer när mjölktänderna lossnar och nya kommer upp?

Den enda ljusglimt jag kan se nu är att när det är dags för visdomständerna, så är Korvas så gammal att hon får ta hand om sviterna själv.

Vart man än går med Korvasson (när hon inte skriker) möts man av leenden. Alla blir glada av en glad bebis och det går inte att stirra sig mätt. Ofta ler de vuxna mot varandra och tittar sedan på barnet och sedan på varandra igen och båda tänker: ”Visst är det fantastiskt med ett nytt litet liv”. Och det är det ju, så ett leende är sannerligen på sin plats. Inte alltför sällan, på kaféer och tunnelbanor, händer det dock att ett helt annat slags leende dyker upp. Ett leende som kommer i samband med att någon vuxen först har haft en egen kontakt med ens barn. De har suttit och tittat och lett mot varandra och plötsligt känner den vuxne att den måste titta och le även mot föräldern. Ibland är det äkta och fint men ofta sker det pliktmässigt, som om det skulle krävas tillstånd för att titta på någons bebis. Antingen ställer de någon påtvingad fråga eller också får man, tillsammans med leendet, en blick som betyder: ”Är det okej om jag tittar lite på din bebis? Jag vill henne inget illa alltså, tänkte mest le lite”.

Är jag det minsta ur balans blir jag störd av den här sortens leenden, och ger tillbaka en blick som försöker säga: ”Du får stirra så mycket du vill på min glada bebis, blanda inte in mig bara”. Men det verkar aldrig vara någon som förstår.

Kanske blir de distraherade av mitt stora falska leende.

Jag kunde inte somna inatt och låg och vred mig och blev stressad över att jag inte kunde somna och så blev det ännu svårare. Jag var fast i en klassisk loop, helt enkelt. Tillslut gav jag upp och tänkte att jag skulle förstöra Lisas natt också om jag fortsatte att leva om, så jag gick upp och tog ett varv i lägenheten. Sen gick jag och kollade till Korvasson och kände att det luktade illa i hela rummet och när jag gick fram till sängen låg hon och sov i ett hav av bajs. Det är fjärde natten i rad nu, som det har hänt. Jag fick göra en totalrengöring av både säng och bebis, det var skit ända upp till axlarna.  Men jag tror att vi knäckte gåtan idag. Hon brukar få havrevälling innan hon går och lägger sig, men den tog slut för några dagar sedan och då har hon fått majsvälling istället. Majsvällingen måste vara boven.

Efter förmiddagsvilan åkte Korvas och jag till söder, där vi skulle bli fotograferade för tidningen Barn och föräldrar. De har ett pappareportage i nästa nummer och jag och två andra pappor blev intervjuade. Korvas skötte sig ypperligt i studion och vi bjöd på våra finaste poser. Sedan gick vi och köpte havrevälling och började promenera hemåt. I gamla stan gick vi förbi pappas jobb och gjorde en spontan påhälsning. De är fina ihop Korvasson och pappa och jag tänkte som jag tänker varje gång de träffas, att de borde träffas oftare. Pappa presenterade oss stolt för en massa människor. ”Det här är min son och det där är mitt barnbarn”, sa han. De flesta blev förtjusta över Korvassons närvaro och det komiska var att alla (och det var ganska många) frågade: ”Vad heter han” eller ”och det där måste vara din sonson?”. Korvasson var nämligen klädd i blått.

Och en flicka i blått är en pojke.

Mollys klass håller på att samla in pengar till en klassresa. Från barnen har jag inte märkt något som helst engagemang. När Molly och en kompis pantade burkar, behöll de pengarna själva. Men annat är det med föräldrarna. Det mejlas hit och dit och det görs listor över vilka barn som har samlat in si och så mycket. Och så kommer det mejl som säger att det är osmakligt med sådana listor och mejl som försvarar samma listor, tillsammans med återkommande uppmaningar om att ”pusha” på sina barn att samla in pengar. Det är underhållning på hög nivå att följa denna mejlkorrespondens och detta föräldraengagemang, men någonstans ställer man sig frågan vilka det egentligen är som ska åka på resan? Och är det någon som ska ”pusha” för resan så borde det väl vara den som ska åka på den?

Skollagen säger att man inte får betala annat än mycket små summor till en klasskassa. Det är bra tycker jag, då slipper de föräldrar som egentligen inte har råd känna pressen. Så är det i alla fall tänkt. Men istället gör man allt för att kringgå den här lagen genom att hitta på en massa aktiviteter som ändå går ut på att föräldrarna ska betala. För någon månad sedan ordnades ett disco för klass 5a och inträdesavgiften var, håll i er nu, 150kr!

När ett klassdisco för elvaåringar kostar mer än inträdet på Berns (dyrt ställe i Stockholm), borde varningsklockorna ringa. Jag är säker på att dessa initiativ tas i all välvillighet, av föräldrar som egentligen helst skulle betala för resan rakt av, för att slippa allt jobb. Men det är barnens resa och finns inte engagemanget hos dem, så ska de heller inte få åka tycker jag. En klassresa är ingen rättighet.

Enligt min mening finns det bara ett väsentligt syfte med en klassresa: Att stärka sammanhållningen. Sen kan man fråga sig om en resa har den effekten eller om det bara blir ett tillfälle för de som känner sig utanför att känna sig ännu mer utanför, men det är en annan fråga. Vad som däremot är säkert är att när föräldrarna tvingas betala 150kr i inträde för sitt barns disco, eller att baka kakor och tårtor för att nästa dag köpa tillbaka dem själva, då är det någonting som är sjukt.

Då är måttet så att säga rågat, om man vill hålla sig till bakningstermer.